Alfelt: Och vips är MFF en guldkandidat igen

Stefan Alfelt

Krisen stod och bankade på dörren med lien beredd i högsta hugg.

Men Malmö breddade planen för att ge ytor till artisten Jimmy Durmaz och satte in Ivo Pekalski.

Och vips är MFF en guldkandidat igen.

helskärm

När inte mycket fungerar för MFF är Durmaz alltid ett hopp. Oberäknelig och ojämn men ständigt ett orosmoment för motståndarna. I första halvlek stod han för nästan alla Malmös möjligheter.

Efter paus byggde han upp 1–0 med förspelet till Simon Thern som sedan snyggt hittade Daniel Larsson. 2–0 var artisteri med två skottfinter och en säker bredsida.

Durmaz har mycket och också för mycket av vilja och frenesi. Hans lätta örfil mot Paulus Arajuuri kan mycket väl resultera i en avstängning vilket är enormt onödigt.

Domaren Stefan Johannesson såg inte incidenten och han såg inte heller riktigt handssituationen som han först dömde straff för och sedan helt riktigt ändrade till nedsläpp. Skönt att vi inte behöver älta ännu ett tveksamt straffbeslut.

Om Durmaz var den direkte segerherren var Ivo Pekalskis inhopp desto viktigare för förhandsfavoriten MFF.

Sensationellt inhopp

Ivo Pekalski opererades i november för ett fotproblem som gjorde att han inte kunde sträcka höger vrist vilket självklart är en nackdel för en fotbollsspelare inte bara i skottlägen.

Nu hoppade han in efter paus med två veckors sammanhängande fotbollsträning bakom sig för första gången sedan sommaren 2010. Ett mot den bakgrunden sensationellt inhopp som avgjorde matchen.

Efter Malmös mållösa premiärmatch mot Gefle höll jag fast vid att MFF är mitt guldtips i år med motiveringen ”i min prognos finns en snart frisk Ivo Pekalski med. Hans spelgeni är fortfarande skillnaden mellan ett dugligt till bra och ett ­lysande Malmö.”

Om Malmös försvar skrev jag:

”Nye hjälptränaren Daniel ­Andersson fick hoppa in och spela direkt och frågan är väl om han tar sig ur den rollen överhuvudtaget.”

Pekalskis betydelse såg vi i andra halvlek mot Kalmar. Hans följsamhet, spelförståelse och passnings­säkerhet balanserade laget på ett helt annat sätt än vi sett i Malmös fem tidigare halvlekar. Han skapar en rytm på planen som får medspelarna att oftare komma rätt i sina löpningar.

Auktoriteten skänker trygghet

Simon Thern som inte hittade rätt många gånger i sitt uppbyggnadsspel före paus fick med Pekalski på planen större ytor, mer tid och fler rättvända lägen så att han kunde bli mer delaktig och skapande. Att Thern är en stor talang är lika uppenbart som att han ännu inte är färdig att vara en tongivande klasspelare i match efter match som han var i andra halvlek i går.

Rikard Norling motiverade att han valde unge lovande Filip Helander i stället för Daniel Andersson som mittback bredvid Pontus Jansson mot Häcken med att man inte ville cementera Daniel i förstauppställningen.

Men det är just den cement som Malmö behöver för att ge sitt fort­farande unga lag en stabil grund att bygga vidare på. Varken Helander eller Pontus Jansson orsakade 0–5 mot Häcken. Det var en kollektiv kollaps av laget mot ett bra anfallsspelande motstånd. Skillnaden är att med Daniel Andersson på planen hade raset aldrig tillåtits. Hans självklara auktoritet skänker trygghet.

Rydström försökte

Daniel Andersson har tröttnat på att vara toppfotbollsspelare och vill gå vidare till en tränarkarriär.

Det är förståeligt men i går cementerade han förmodligen sin plats i Malmös försvarslinje för resten av den här säsongen.

Kalmar vet jag inte när jag senast såg så ostrukturerat och tamt. Henrik Rydström försökte verkligen men tappade även han skärpan i passningsspelet.

Några fina lägen skapades i första halvlek men efter paus stressades Kalmar till enkla bolltapp och det såg inte enbart ut att bero på Malmös skärpning.

Nanne Bergstrand har en del att jobba med den här säsongen.