Fagerlund: Bellingham ser fiender överallt
GELSENKIRCHEN. Englands Golden Boy, ledare, frälsare...
Kärt underbarn har många namn.
Nu måste bara Jude Bellingham sluta se fiender bakom varje hörn.
Nästan som besatt stirrade Jude Bellingham rakt ut i publikhavet, öppnade munnen och ropade:
– WHO ELSE?!
Därefter följde en rad andra gester, vissa svårtolkade, som om han inte kunde bestämma sig för vad han verkligen kände.
Två dagar tidigare fyllde Bellingham 21 år, nu räddade han Gareth Southgate från det grövsta karaktärsfallet inom engelsk fotboll sedan Matt Le Tissier påstod att den brittiska regeringen kontrollerar vädret.
England var på väg att åka ur EM mot Slovakien efter en nästintill komiskt slö prestation.
Fast ingen skrattade, förstås. Snarare puttrade det hotfullt inne på den kvalmiga arenan under matchens sista förmodade minuter.
Med tanke på att det regnade projektiler efter gruppsegern i Köln, satt man fastfrusen i sitt säte och undrade vad kalabaliken vid slutsignalen skulle föra med sig denna gång.
Saved by the Bellingham.
Efteråt satte sig Englands Golden Boy på presspodiet och konstaterade att ”det snackas en massa skit”.
– Titta nu! menade han triumferande.
Känner honom inte på djupet
Att en professionell fotbollsspelare aktivt letar fiender runt varje hörn är knappast en ny företeelse, fråga bara Zlatan Ibrahimovic som framgångsrikt använde sig av det som bränsle i närmare tjugo år.
Visserligen har Bellingham rätt i att pressen på England är brutal detta mästerskap. Miljontals åsikter levereras och cirkuleras, majoriteten från människor utan minsta insyn i det engelska landslaget eller fotboll överhuvudtaget.
För hans egen mentala och fysiska hälsas skull vore det nog bäst om han bara accepterade att denna vita landslagströja kan vara ett ok att bära. De ex-spelare som nu kritiserar honom och hans lagkamrater via olika mediala plattformar lär skriva under på detta.
Intressant nog är Jude Bellingham redan ett fenomen, utan att det engelska folket nödvändigtvis känner honom på djupet.
Under VM 2022 skrockades det främst glatt åt erkännandet att hans mamma fortfarande bäddar hans säng. På många sätt var han fortfarande ”bara” ett underbarn med framtiden för sig.
Det ovanliga beslutet att lämna de brittiska öarna i ett tidigt skede ledde till att det skapades en sorts mytbildning kring Jude Bellingham.
Något som rent karriärmässigt har gynnat honom enormt mycket, inte minst eftersom det begränsar – just det – antalet fiender.
Känner tyngden
Bukayo Saka är exempelvis älskad av supporterskaran, men kommer alltid vara en Gooner.
Den som inte håller på Tottenham kan ha svårt att släppa hur Harry Kane brukade backa in i motståndare som gick upp i nickdueller, för att därefter falla till marken och få med sig en frispark.
Länge var Jude Bellingham förskonad från den typen av hätska vuxenkänslor.
Efter hans flytt till Real Madrid har det blivit enklare för engelsmän att ta del av rådande feber, särskilt genom Champions League som avslutades med finalseger ”hemma” på Wembley (även om Bellingham gjorde en lågmäld insats).
Denna sommar är tanken att han ska ta klivet från att bara vara en väluppfostrad, lovande kille från lilla Stourbridge i West Midlands, till att bära hela nationen på sina axlar.
Det är tydligt att han känner tyngden av det ansvaret.
Under första matchen mot Serbien hördes ett mullrande ”JUUUUDE” genom hela Gelsenkirchen. Inget annat namn skanderades på läktarna (detta var innan ”Phil Foden’s on fire” fick fäste).
Kan vara dränerande
Ett par anonyma prestationer senare var stämningen desto mer avslagen inför åttondelsfinalen i samma stad.
Wayne Rooney menar att Bellingham, som del av Englands spelarråd, borde vara synligare och göra mer media:
– Varför gör han inte det? Han borde gå i bräschen.
Väl på plats i Gelsenkirchen var det värre för vissa än för andra. Bellingham framkallade åtminstone uppskattande jubel när hans namn lästes upp, till skillnad från Gareth Southgate som möttes av rena burop.
På tunga ben joggade Bellingham sedan runt på planen och lyckades inte göra något avtryck innan han plötsligt gjorde det.
Det spektakulära målet är varför han aldrig kommer bänkas. Förmågan att skapa något av ingenting, trycka fram en gnutta individuell kvalitet, utgör hela Southgates torftiga segerrecept just nu.
Ingen tvivlar på att Jude Bellingham har styrka nog att resa sig när (det känns som att) hela världen är emot honom.
Men att ständigt jaga spöken kan också vara dränerande, särskilt om de är inbillade. Minst 56 miljoner människor befinner sig i Bellinghams ringhörna – han måste bara inse det själv.
