Bank: Var det här så smart? Välkommen till mardrömmen, Lars-Åke
En ville inte, en fick inte, en kunde inte.
Kvar står en som inte längre vet.
Var det här så smart, Lars-Åke?
Det finns inget enklare än att plocka fram tjäran och fjädrarna efteråt, när det höga spelet misslyckats och den stora kylan tar vid. Om kommando Lagrell hade klivit ut från Trondheim med ett kontrakt i näven hade de sett ut som de slagkraftiga ledare de ville vara.
Nu? Inte så mycket. Inte alls.
De som skulle vara de mest professionella männen i den mest professionella idrottsliga verksamheten vi har i det här landet har gjort små och stora misstag, och nu får de stå där med de knäckta äggen rinnande över ansiktet.
Häromåret berättade Lars-Åke Lagrell i en intervju i Sportbladet att hans värsta mardröm var att någon skulle tacka nej till att bli förbundskapten, eftersom det skulle innebära att näste man på listan skulle tvingas komma till svensk fotbolls finaste jobb och veta om att han inte var förstavalet.
Jaha, Lagrell. Välkommen till mardrömmen. Den blev visst värre än du kunde mardrömma om.
Sven-Göran Eriksson såg till att bli otillgänglig, Hasse Backe drog när han såg att han inte ens var näste man på listan, och Erik Hamrén...
...ja, Erik Hamrén slarvades helt enkelt bort.
Öppenheten visade misstag
Jag har inga som helst problem med att Lagrell valt total transparens för jakten på en ny kapten, för om man som journalist klagar på öppenhet ska man byta jobb. Problemet är att öppenheten inte, som det förstås var tänkt, visade en förslagen jaktgrupp som antingen bar hem storpotäten Svennis till ett bugande, applåderande svenskt folk, att den inte ens visade en stark ledare som drog till Norge, drack kaffe och hamrade hem Hamrén.
Öppenheten visade misstag efter misstag efter misstag.
Vad som än sägs så visste förbundsledningen redan i somras att Sverige skulle behöva en ersättare till Lars Lagerbäck, antingen efter VM-kvalet eller efter VM 2010. Det var klart, spikat. Ändå avvaktade man, av missvisad hänsyn, att förhandla med Sven-Göran Eriksson. Och ändå missade man, trots utebliven hänsyn, att få alla detaljer i Erik Hamréns kontrakt klara för sig innan man klampade in i Rosenborgs vardagsrum och korkade upp en flaska champagne.
Allt har inte skötts dumt, men alldeles för mycket. Hur man än vrider och vänder på det är det här Lars-Åke Lagrells mest besvärande stund hittills. Och då håller han ändå på Öster.
Även om agerandet inte i alla stycken varit pinsamt så är situationen det.
Sverige har ingen förbundskapten.
Jönsson och Lennartsson kvar
Det enda som kan rädda förbundet är att Rosenborg öppnar dörren igen, och jag tror inte att det är omöjligt. Om det är en mardröm för en förbundskapten att känna att han är sitt förbunds andraval så är det en mardröm för en klubb att vara sin tränares andraval. De flesta klubbar som vill stoppa spelare brukar till slut ge sig, och en övergångssumma måste vara mer hanterbar för förbundet än en prejudicerande hög lön.
Att räddningspatrullen misslyckades med att kasta pengar på problemet visar att SvFF håller hårt i sin plånbok, så vi kan räkna bort de häftiga, stora, internationella namnen (Laudrup, Neeskens, kanske till och med Sollied) av ett skäl till.
Kvar i kön, om vi då ska räkna bort Hamrén, står Jan Jönsson och Jörgen Lennartsson. Kanske Nanne Bergstrand.
Lennartsson lär förstås ta interim-jobbet att ta ut en Italien-trupp, men hans auktoritet som förbundskapten är nu inte bara undergrävd av hans folkhemska utstrålning och minimala internationella erfarenhet. Den är minst lika undergrävd av hans egen arbetsgivare, som bevisligen tyckt att han saknat något.
Om de direkt hade pekat på Lennartsson och sagt att ”det är honom vi ska ha, han är så briljant att vi struntar i hans CV” så hade det kunnat gå vägen. Nu sitter Lagrell och hans gäng och plockar desperat bland kandidater de själva förvandlat till andrasorteringen.
Var det här så smart?