Bank: Är ett mästerskap fullt av liv för mycket begärt?
BERLIN. Rödvita schackrutor här, en stukad stormakt där. Jag går ut i ett grått Berlin och ser drömmar få färg.
Dödens grupp börjar här.
Ett mästerskap fullt av liv, är det för mycket begärt?
Welcome, Mr Ibrahimovic!
Den grånade, glade gamängen vid ackrediteringsbordet på Olympiastadion tar emot mitt pass och försöker skoja till det lite. Schweden! Zlatan! Tyskfniss.
Jag har hukat under regnskurarna, tagit U-bahn från stan och ut till stadionområdet för att hämta ut rätt sorts handlingar. Annonskampanjerna som säljer på fotboll (Food Bowls coming Home, meddelar en kedja som kör ut snabbmat), små klungor av kroatiska och spanska supportrar som orienterar sig i sina mobiltelefoner, Hertha-klibbor och Hertha-klotter på väggarna, currywurst och weißbier från en ambulerande ölvagn. Fotbollsturister som byggt om sina kombibilar med madrasser för att kunna kuska runt och kapa hotellkostnader.
Gamänggubben släpper mig inte, fast kön växer bakom mig.
– Jag såg Sverige här inne, när Tyskland ledde med 4–0 och tappade säger han. Och den där matchen i VM, när hela arenan var gul!
– Paraguay, fyller jag i. Jag också.
Finns det öl kan man ha kul
Världen har roterat många varv sedan dess, fotbollen också (ska gud veta), men det är också det där allt handlar om. Matcherna, minnena, avtrycken från en mästerskapssommar som lever vidare i en hel kontinents kollektiva kropp.
Det är 2024 nu, här i Berlin stängs fanszonen vid Riksdagshuset ner efter att en terrorvaken polis hittat en misstänkt ryggsäck vid entrén. Cristiano Ronaldo, EM:s största stjärna, postar under det sista dygnet före premiären tre inlägg på sina sociala konton: ett om att Portugal landat i Tyskland, ett om sin nya parfymkollektion, ett med erbjudande om att köpa Limited edition NFT-bevis, digitala samlarbilder med Portugals landslag. På premiärarenan i München rullar skyltarna fram reklamen ”Visit Qatar”.
Global Fussball OK.
Tyskland kan sin supporterdemokrati, Tyskland kan sin organisation, Tyskland kan sin fotboll, men mer än något kan Tyskland allt om hur man har skoj. Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om ett kommunmästerskap i Platzbahnkegeln eller en bingoafton i parken – det här är ett land som vet att om det finns folk så finns det öl, och om det finns folk och om det finns öl kan man ha kul.
Jag har sett två fotbolls-VM och ett fotbolls-EM i Tyskland förut, och jag känner igen mig. Det är flaggor, det är fest, det är ett Brandenburger Tor som gungar i takt till eurodisco när Tyskland–Skottland drar igång på fredagskvällen.
Ein, zwei, drei, vier… och eftersom Skottland inte har Erik Hamrén på bänken fanns ingen återvändo.
Jetzt geht’s los!
Världens lilla fotbollsmirakel
I kväll går jag till Olympiastadion igen, utan Zlatan och utan gul vägg, men med den sorts sinnesvidgande, barnslig upprymdhet som bara fotbollsmästerskap kan ge. Spanien–Kroatien i det som på förhand dubbats till EM:s dödsgrupp, det hade lika gärna kunnat vara en final.
Spanien blev bäst i världen 2010, Jesus Navas var med då och är med nu, men annars är allt nytt. La Röja har ägnat sig åt straffiaskon, Italien-smällar och rena haverier (Lopetegui-kraschen 2018) sedan dess. Kroatien har ägnat sig åt att vara världens mest överpresterande, beundransvärda lilla fotbollsmirakel.
Under Zlatko Dalic har de tagit dubbla VM-medaljer och spelat final i Nations League, nu är de här för (väl?) Luka Modrics sista dans. De är inte rädda för något. Eller, de kanske är lite rädda för Spanien, som slog dem på straffar i Nations League-finalen för exakt ett år sedan – och som körde över dem med 6–0 för sex år sedan, i det som Dalic rankar som det värsta han varit med om.
Vi ska få se Modric spela EM igen, vi ska få se om Spanien äntligen hittat en egen Dalic, om förbundsmannen Luis de la Fuente kan kanalisera det traditionella bollinnehavet i en mer vertikal framgångsfotboll.
Berlin har gungat igång partyt, så låt oss ta en mun öl och skölja bort smaken av åtta år av Ryssland, corona och Qatar.
Inte för att lura oss själva, utan för att vi och sporten förtjänar det.