”Är det inte han som var bättre än Zlatan”

helskärm

Den här texten är ett utdrag ur Tony Flygares självbiografi ”En gång var jag större än Zlatan”:

När min fotbollskarriär tagit slut, och jag mådde som sämst, blev ett tag möjligheten att panta flaskor ett sätt för mig att få pengar till mat för dagen. Medan Zlatans karriär hade gått spikrakt uppåt hade min karriär gått spikrakt nedåt och jag befann mig nu på samhällets botten med skammen som en ständig följeslagare.

Mina kompisar skrattade åt mig. Folk som tidigare, när jag stått på toppen, velat vara kompis vände mig nu ryggen och hälsade inte längre när jag mötte dem på stan. Jag tog omvägar för att slippa gå förbi Stadion där jag riskerade att stöta på gamla lagkamrater från MFF. Jag skämdes så.

Det var en hemsk tid

Jag var spelmissbrukare och hade spelat bort alla pengar och skämdes för att be anhöriga om hjälp. Utvägen blev ibland att panta flaskor och burkar. Jag fick ihop någon hundralapp per kväll och kunde köpa mig något att äta. Ibland blev det en falafel, ibland en kebab, ibland en hamburgare på McDonald’s. Ibland räckte pengarna bara till en franska och en Coca-Cola på Ica.

Jag var hemlös, orkeslös, viljelös. Jag brydde mig inte längre om hur jag såg ut eller vilka kläder jag hade på mig. Sveket från Malmö FF och allt som hänt hade fått mig att falla djupt. Jag var riktigt illa däran.

Jag sov här och där hos kompisar och vänner. Ibland fick bilen fungera som sovplats när jag inte hade någon annanstans att ta vägen och var för stolt för att gå hem till mammas lägenhet. Vintrarna i Sverige är kalla och det krävdes många varma filtar för att klara kylan. Jag frös och vaknade upp iskall i bilen. Samtidigt var jag livrädd för att folk skulle känna igen mig på Malmös gator. Den stora fotbollsstjärnan som nu var på dekis och pantade flaskor. Det var en hemsk tid och en erfarenhet jag inte önskar någon.

Nu gällde det att överleva varje dag

Jag fick också ta emot gliringar från gamla kompisar och andra, jag som varit Malmö FF:s mest lovande spelare och nu bara var en ömklig luffare som inte klarade sig själv. En gång när jag skulle panta flaskor blev jag igenkänd. Jag hörde hur två svenska tjejer i min egen ålder viskade och pekade:

”Är det inte han som var bättre än Zlatan på fotboll, och nu pantar han flaskor. Fy fan vad tragiskt!” och så skrattade de och gick iväg.

Det gjorde inte min självkänsla bättre. Ändå försökte­ jag alltid bemöta människor med ett leende hur eländigt jag än hade det. Det var så jag var uppfostrad. Men jag kände mig lika värdelös som jag var i samhällets ögon. Ibland blev jag stoppad på stan av folk som kände igen mig från Malmö FF-tiden. De frågade:

”Varför spelar du inte fotboll längre?”

”Har du fortfarande någon kontakt med Zlatan?”

En normalt funtad människa hade inte orkat stanna utan flyttat från stan, emigrerat till Norrland eller något liknande. Men Malmö var mitt allt och jag kämpade vidare. Nu gällde det att överleva varje dag. När jag träffade människor som tidigare hyllat mig och som nu såg ner på mig, som snackade skit om mig eller gjorde narr av mig så fanns det ändå hela tiden en stark överlevnadslust kvar i mig som gjorde att jag inte bröt ihop helt. Jag hade trots allt elände innerst inne en stark tro på mig själv och en väldig stolthet. Jag skulle överleva. En dag i taget.

Spelmissbruket släppte inte trots misären

Jag skämdes inför mamma och min flickvän. Jag som skulle hjälpa dem genom fotbollen och se till att de hade det bra var i stället bara en belastning.

Det var omöjligt att få ett jobb. Jag hade ju inte ens gymnasiekompetens. Jag sökte, men överallt blev det nej. Jag hade satsat allt på fotbollen, det var det enda jag kunde. Skolan hade alltid kommit i andra hand. Några undrade varför jag inte började plugga? Men mörkret som omslöt mig var så kompakt att det bara inte gick. Spelmissbruket släppte inte trots misären, jag behövde hela tiden den där kicken. Om jag hade varit ­alkoholist eller drogberoende hade jag förmodligen ­varit död i dag.