Niva: Wenger har smält ihop ett gäng begåvade ungdomar
Arsenal-fansen har en banderoll som sammanfattar deras lag mer effektivt än något annat.
Två ensamma ord innehåller den: ”Arsène Knows”.
Arsène vet.
Ibland undrar jag på fullt allvar om Arsène Wenger bor i samma universum som oss andra.
Just nu tror jag inte det.
Jag tror att han verkar på ett högre plan, där fotbollstankarna går i banor som hade fått vanliga hjärnveck att trassla in sig i dubbelknutar.
I förrgår så lyckades ett par engelska journalister göra den hittills mest givande intervjun som någonsin gjorts med Wenger.
Samtalet varade i några timmar och kretsade kring globala ekonomiska system och abstrakt konst – en 13 sidor lång utskrift finns på The Times webbplats – men blev ofta mer lättillgängligt när det kom in på fotboll.
Intervjuarna kom ju med de här invändningarna som vi dödliga fotbollsmänniskor har haft gentemot årets upplaga av Arsenal.
Skillnaden – slår en bra passning
Har inte för lite pengar investerats i laget? Har det inte försvagats snarare än förstärkts? Saknas det inte en del erfarna och fysiska spelare bland alla unga bolltrollare? Borde det inte byggas lite mindre på idealism och lite mer på… pragmatism?
– Det är pragmatiskt är att slå en bra passning istället för en dålig passning. Kan man argumentera för att en dålig lösning som att bara rensa undan bollen är pragmatisk, bara för att slumpen gör så att den råkar funka ibland?
Nedkokat till sin minsta beståndsdel – det som skiljer Arsenal från andra fotbollslag är att de bestämmer sig för att slå en bra passning istället för att råka slå en dålig passning.
Det kan låta som abstrakt trams, ända tills man sätter sig ner och tittar på ligapremiären mellan Everton och Arsenal på Goodison Park.
Everton är ju egentligen inte dåliga, men de är inte heller något annat än ett vanligt fotbollslag som kämpar mot sina begränsningar, rensar planlöst när de är pressade och drar i tröjor när de blir ifrånsprungna.
Spelet flöt med automatik
Arsenal är något helt annat.
Igår var de en Nurejev-balett, en filharmonisk orkester, en… Äsch, jag brukar själv hata såna här pretentiöst substanslösa kopplingar mellan fotboll och konst, men vad kan man göra när man ser varenda metafor bli verklighet inför sina egna ögon?
Varenda Arsenal-spelare visste exakt vart de skulle slå nästa passning, innan de ens tagit emot bollen.
Evertons tuffingar saknade ju inte vilja. De försökte verkligen spela tufft mot sina knattemotståndare, men hann aldrig tillräckligt nära bollen för att lyckas.
Fàbregas till Denilson, ut till Clichy, tillbaka till Fábregas, via Song och Arsjavin till van Persie… Spelet flöt med automatisk, mekanisk exakthet.
Två fenomenala upprullningar, en soloraid och ett individuellt tråckelnummer gav fyra mål. Någonstans mitt i allt nickade dessutom ett kortvuxet Arsenal in två mål på fasta situationer mot Evertons bjässeförsvar.
Det var den ultimata demonstrationen på att allt är möjligt för det fotbollslag som verkligen vet vad de sysslar med.
Everton hade en idé om att de skulle ställa upp i zonförsvar, utan att riktigt ha tänkt igenom hur.
Arsenal aktiverade sina scheman av avledande löpningar och kringmanövrar, och utan att någon riktigt förstod hur det gått till så kunde plötsligt någon ensam rödvit spelare styra in bollen i mål.
6-1 mot fjolårets ligafemma i en bortapremiär.
Tydligen är det ett sånt här resultat man kan uppnå när man envist fortsätter att smälta ihop begåvade ungdomar i år efter år, snarare än att lockas att ruska om lagbygget med ett par dyra stjärnköp.
Chelsea såg livlöst ut
Arsenal har inte de bästa spelarna i Premier League idag heller – men inget annat lag har tänkt lika mycket på hur man slår en bra passning istället för en dålig passning.
Deras manager har berättat det för dem.
Årets Manchester City är i mångt och mycket Arsenals rena motsats.
De har trummat ihop en hel hög väldigt duktiga fotbollsspelare, som än så länge inte har någon större aning om hur de ska jobba tillsammans.
Den här dagen räckte shejkmiljarderna till några blixtrande individuella prestationer, som i sin tur visade sig räcka till en premiärvinst mot ett primitivt Blackburn.
Manchester City behöver tid och arbetsro mer än de behöver något annat. Med den här segern köpte de sig precis det.
Chelsea såg i stora stycken precis lika livlöst ut som under Luiz Felipe Scolari.
Laget saknar dynamik, förmåga att byta tempo när matchbilden behöver skakas om.
De kan gå den långa vägen nu, vänta på att Joe Cole ska komma tillbaka, slussa in Jurij Zjirkov i laget, fundera på att byta spelsystem.
Eller så kan de böna och be om att Roman Abramovitj ska slanta upp för Kun Agüero.