Wennerholm: Tre missar i rad ger ”loser”-stämpel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

TURIN. Det finns olika sätt att fira sin födelsedag.

I Linus Thörnblads fall startade den med gratulationer och förväntningar i går morse.

Den slutade i förtvivlan, en sönderriven landslagströja och en snabb flykt ut i natten från Oval Lingotto i Turin.

Utslagen i kvalet – igen.

Och svensk friidrott har en psykologisk gåta att lösa.

Linus Thörnblad fyllde 24 år i går och bör ha tio år kvar i världstoppen. Den världstopp han ligger i sett till resultaten varje år.

Det gör att fiaskotävlingarna blir så extremt tydliga.

Han har hoppat 2,36 i år och är världstvåa på papperet. Då kan han inte stanna på 2,17 när det verkligen gäller.

Inte med hedern i behåll.

Inte om man misslyckats i tre raka mästerskap.

Linus vann kvalet felfri på 2,29 i VM i Osaka 2007 för att sedan bli sist med ett hopp på 2,16 i finalen. Han kom till OS i Peking som medaljhopp i somras och blev 26:a i kvalet på 2,20.

Det går att misslyckas en gång, till och med två. Men tre gånger i rad är förödande. Då får man stämpeln som ständig ”loser” rakt i pannan.

Jag har pratat med Linus flera gånger inför inne-EM och han var taggad, kände sig i toppform och litade på sig själv.

Det finns hopp

Det ämne han tog upp var ryssen Ivan Uchovs förmåga att misslyckas på mästerskapen. Ryssen som egentligen bara var känd för sin praktfylla i GP-galan i Lausanne innan han hoppade 2,40 i Aten höromveckan.

Uchov har inte ens lyckats ta sig till mästerskapen tidigare, då han dukat under redan i de ryska kvalen på hemmaplan.

Den enda gång han kvalificerat sig för ett seniormästerskap blev han tolva på 2,20 i EM i Göteborg 2006. I samma final som Linus Thörnblad hoppade 2,34 och blev fyra.

Uchov var känd för att vara ett darrande asplöv varje gång det gällde. I går flög samma Uchov över kvalgränsen 2,30 som första hoppare här i Turin. Felfri.

Det visar att det finns hopp.

Uchov har skärpt sig

Jag pratade med Uchovs ryske manager Pavel Voronkov i går och han berättade att fyllan i Lausanne blev en väckarklocka för den ryske supertalangen.

Han har skärpt till sig, sköter fysiken, har skaffat ny tränare och har ett annat fokus.

Det har gjort honom till världens bäste höjdhoppare i vinter.

Nu vill jag absolut inte rekommendera Linus att göra samma sak.

Men ibland kan det behövas en riktig djupdykning för att inse allvaret och vad som krävs för att vara bäst.

Nu vill jag inte klassa Linus Thörnblad som en förlorare.

Han har trots allt tagit ett VM-brons inomhus i Moskva 2006, han tog silver i inomhus-EM i Birmingham 2007 och var ytterst nära medalj i EM i Göteborg 2006.

Han är inte ensam att misslyckas i den svenska friidrottshistorien.

Anders Gärderud misslyckades ständigt som favorit i flera mästerskap, innan han tog sitt OS-guld i Montreal 1976 och alltid blev ihågkommen som en vinnare. Det var den enda mästerskapsmedalj han tog förutom ett EM-silver 1974.

Patrik Bodén satte världsrekord i spjut 1990, men den enda mästerskapsmedalj han tog var ett EM-brons i Split samma år.

Efter det fick han aldrig till några riktigt bra kast på mästerskapen, utan låg ständigt 4–5 meter under sin kapacitet.

Ett annat exempel är Susanna Kallur, som drabbats av massor av bakslag på de stora mästerskapen även om det ofta handlat om skador i hennes fall.

Eller Erica Johansson som var en talang av Klüft-klass och som gör succé i Svt:s Mästarnas Mästare just nu. Men det gjorde hon sällan i de stora mästerskapen.

OS i Peking var det första mästerskap som svensk friidrott åkte hem ifrån utan medalj på 2000-talet.

Inne-EM har varit svenska guldfester fyra gånger i rad sedan år 2000 i belgiska Gent. Totalt tio guld, sju silver och två brons.

Nu är Johan Wissman och Alhaji Jeng de enda realistiska guldhoppen som finns kvar här i Turin.

Lågkonjunkturen har slagit till även mot friidrotten.