Problemet: Sjölund måste göra det här 29 gånger till
Daniel Sjölund var kapten. Daniel Sjölund dirigerade ungtuppar. Daniel Sjölund länkade ihop spelet. Daniel Sjölund avgjorde matchen.
Och det var ju bra.
Problemet är bara att Djurgården är beroende av att han gör det 29 gånger till.
Rörigt i kulvertarna under Stockholms Stadions fondläktare, halvtimmen efter slutsignal.
Det dras i Zoran Lukic.
Matchen ska analyseras och pressen matas, ryggar ska dunkas och händer pressas.
Lukic skakar på huvudet och vänder på klacken.
– Någon måste ta hand om spelarna också. Våra småbarn kan ju gå vilse.
Ja, någon måste ju det, för de kan ju det.
Och Zoran Lukic sköter gärna själv nedjoggningar och administrerar avfärder – men när domaren väl blåser i pipan är han ofrånkomligen på ena sidan av linjen och hans oprövade lag på den andra.
Då återstår bara att lita på en ålänning.
På medlemsmötet i februari fick Zoran Lukic en fråga om drömspelare.
– Får jag välja en allsvensk spelare framför andra är det Daniel Sjölund.
Nu stannar han till i någon minut och berättar om hur Djurgårdsledningen arbetat med ”Daja” under vintern, hur de medvetet försöker lyfta honom till en ledare.
Jag förstår dem.
Ska Djurgården ha någon chans att blanda sig i den allsvenska tätstriden i år är de beroende av att Sjölund tar sig igenom två förvandlingar.
Den första tror jag att han klarar, för den har han inom sig själv.
25-åringen har alltid haft förmågan – spelförståelsen, bollbegåvningen – för att tillhöra Allsvenskans bästa spelare.
Han har dessutom hunnit uppleva så mycket – åren i England, gulden med Dif, landskamperna med Finland – att han knappast kan skrämmas av en fotbollsplan längre.
Stormatchspsyke
Det är ingen slump att han brukar göra mål i derbyn, eller att han väljer att chippa in den avgörande straffen i slutet av en tät premiär.
Inom sig själv har han ett stormatchspsyke, och jag tror att det är på väg att slå ut i blom.
Daniel Sjölund kommer att prestera i år.
Bra så långt.
Kruxet att det inte räcker för årets Djurgården.
Jonson är skadad, Johannesson, Ekong och Riihilahti bortprioriterade. Mot Örebro blev det speltid för 10 spelare som är 25 år eller yngre.
I ett sånt läge räcker det inte med en Daniel Sjölund som fokuserar på sig själv och koncentrerar sig på sitt eget spel – då krävs det en pådrivande Sjölund med en kaptensbindel på armen.
Stadion var en borg
På den tiden då Zoran Lukic gjorde Djurgården till Skandinaviens bästa lag hade en motståndare som Örebro förlorat redan då de parkerade bussen på Lidingövägen.
Spelare som Källström, Elmander, Dorsin, Karlsson och Arneng vann matcher för att de var bra – och för att de visste att de skulle vinna dem.
Stockholms Stadion var en borg, och Zoran Lukic pratade om attityd.
– Du ska inte ha keps och urtvättad tröja. När du kommer in på krogen ska det synas att här kommer en person med självförtroende och pondus. Såna spelare vill jag ha på planen också. De ska utstråla vitalitet. De ska ha en liten gloria.
Daniel Sjölund är en tystlåten och tillbakadragen ålänning med småsorgsna ögon och känsliga fötter. Han är kapabel att binda ihop Djurgårdens spel och fördela ut bollar till yttrarna – men han är inte den karismatiske kaptenen för att lyfta ett lag som Siggi Jónsson satt på en keps och en urtvättad tröja.
Kebba Ceesay blir en allsvensk storback, Dahlberg och Oremo kan växa ut till karaktärsspelare och Rajalakso, Youssef, Mwila och Milic har alla kvaliteter för att sparka upp små sandstormar ute på sina kanter.
Djurgårdens trupp är verkligen inte kvalitetslös, men någon måste ta hand om spelarna också.
Annars kan småbarnen gå vilse.