Sven-Göran Erikssons kista stod och gungade
TORSBY.
Flyg din väg, Svennis.
I skyn målad blå, med magen full av nävgröt och fläsk.
Exakt klockan 10.00, i den punktlige och disciplinerade Sven-Göran Erikssons anda, ringde vid Frykens ände klockorna i Fryksände kyrka.
Några timmar tidigare hade lilla Torsby vaknat upp till en alldeles ovanlig vanlig dag.
Marknad i byn och begravning av byns store son på samma dag, motorcykelpoliser och sockervadd på pinne på samma gång.
Svennis var alltid bra på att jämna motsättningar med marken, den här dagen skulle visa sig bli ytterligare en sådan bedrift.
Dimman vägrade gå och lägga sig, morgonluften var fuktig och höstigt grå och rå när barnen på väg till skolan tog varvet runt kyrkan för att stilla sin nyfikenhet.
Utanför kyrkan stod Torsby-fôlk och stampade ett ”inte ska väl jag” i daggen, men visst skulle de.
Kom in, herregud.
Svennis hade uttryckt en önskan om en öppen begravning, en begravning för alla och för att fira livet, det han själv precis blivit bestulen.
När kyrkan till slut stängde portarna var den nästan full.
Barnen Johan och Lina, sambon Yaniseth, pappa Sven, lagkaptenen David Beckham, exet Nancy Dell’Olio, kollegan Hasse Backe, vapendragaren Tord Grip långt fram.
Gamla polare från tiden det begav sig.
Torsby IF på en läktare, Rut, Göran, Olle, Siri och de andra på raderna längre bak.
Ja, det är fint när gamla polare hör av sig.
Efter en ganska traditionell begravningsgudstjänst, som avslutades med Volare och att Oscar Magnusson sjöng Värmlandsvisan, gick processionen ner mot Fryken, och från att kistan lämnade kyrkan och… resten av livet, kommer jag ha svårt att beskriva det som följde, eftersom det var enastående förunderligt.
På värdigt sätt, och överväldigande vis.
Svennis hade hämtat inspiration från Sampdoria-presidenten Paolo Mantovanis, som tog Svennis till Genua, begravning 1993.
Längst fram gick ett dixiejazz-band och spelade trallvänliga låtar, ”You'll Never Walk Alone” blev till svängigare bitar och David Beckham gick (nästan) som vem som helst, med Tord Grip vid sin sida, smågatorna ner genom Torsby.
Någon meter bredvid, på trottoarerna och i mexitegel-villaträdgårdarna, stod människor och tittade på, och väl framme vid Kollsbergs hembygdsgård låg amfiteatern lugnt med en spegelblank Fryken i ryggen.
Poeten Bengt Berg, en härlig filur, skulle säga några ord.
På väg ner mot scenen skrek han HALLÅ! så att folk tog sig åt hörapparaterna, och han avslutade sitt tal genom att tacka sin kompis Sven-Göran för en sista gärning.
– Svennis gjorde det möjligt för mig att vara förband till Sven-Ingvars.
Sedan blev begravningen lite av ett baluns.
Ljuvliga Sven-Ingvars rev av ”Säg inte nej, säg kanske” och vände sig till… var vi nu en publik?… efter att de sjungit ”Säg inte nej”.
Första gången var det lite trevande, men andra gången kom responsen från Tord Holmgren, Tommy Söderberg, kanske till och med Nancy, och alla andra.
– Säg kanske kanske kanske!
Det svängde rejält och nedanför scenen stod Sven-Göran Erikssons kista och gungade.
Det var på det stora hela en helt ojämförlig stund, för alla som var där.
Efter ett par, tre låtar började folk att gå vidare mot den traditionella värmländska lunchen som skulle serveras, David Beckham tog i hand men ville inte svara på ett par frågor, så jag stod i stället länge med Svennis assisterande tränare i Benfica de första åren, António José da Conceição Oliveira, mer känd som Toni.
– Ställ hur många frågor du vill, det är samma pris.
Han var rörd, glad, ledsen, stolt och nostalgisk på samma gång, och berättade hur Sven-Göran en gång besökt honom i hans hemby 30 mil från Lissabon, och att det nu kändes fint att besöka Svennis-samhället.
Och på den vägen var det.
Det byttes ord här och där, The Times-krönikören Henry Winter undrade hur det var med Peter Wennman, Tord Grip berättade att han flyttat en bit bort, Tommy Söderberg saknade den frasiga spelsystem-debatten på 70-talet, Staffan Lindeborg frågade Thomas Nordahl, nyss hemkommen från Milano där han besökt Milanello, om han gjort några mål på Thomas Wernerson.
– En tunnel, påstod ”Dom Tommaso”.
Åsikterna gick i sär.
På hembygdsgården blev gästerna serverade den värmländska rätten motti, eller nävgröt, stekt fläsk och lingon.
Namnet kan härstamma från att gröten klumpar sig, och att en så sammansatt föda åtminstone förr gick finfint att äta med nävarna.
Där någonstans, när David Beckham och Nancy Dell’Olio av värmländska damer iförda folkdräkt, i en hembygdsgård i Torsby, fick ett ”varsågoda” och tillåtelsen att dyka ner i varsin tallrik nävgröt, satt Svennis och flinade på en plats dit vi alla ska så småningom.
I mötet mellan Gucci och skogsfinsk gröt såg Svennis till att ett sista motsatsförhållande tog flykten till.
Hela hans liv var som en kärleksberättelse om honom och fotbollen, den tog sin början här i de värmländska skogarna och det tog slut här, på ett sätt ingen hade kunnat föreställa sig.
En konstig väg han rest i livet, från röda hus till Grand Hotel.
Tänk om det gick att börja om från början.
Börja om på nytt.
