”Där det finns pengar spelar de bästa”

Sportbladet besökte svensklaget i Bukarest inför finalhelgen i Champions League

Johan Flinck

BUKAREST. Den rumänska huvudstaden är en av Europas fattigaste.

Ändå ger borgmästaren i Bukarest de svenska stjärnorna över 100 000 kronor i månaden netto av sina skatteintäkter för att spela handboll.

– Där det finns pengar spelar de bästa spelarna, säger Linnea Torstenson.

Sportbladet var med när hon och CSM Bukarest laddade upp för att i helgen försvara sin titel i det Champions League där de gamla öststaterna nu tagit över.

Det är en också berättelse om Per Johanssons kärleksbrev till spelarna, halverade guldbonusar och rökapuser i duschen.

– Det här är er bibel, säger Per Johansson när han delar ut ett litet kompendium på elva sidor till spelarna med allt de behöver veta inför semifinalen i Champions League mot Vardar.

– Är du Jesus då, svarar lagkaptenen Oana Manea.

– Nej, Gud, ler Johansson.

Nej, det menar förstås varken Johansson eller spelarna i CSM Bukarest – även om en tränare i Rumänien har en ”fruktansvärt stark ställning hos spelarna”, som Johansson uttrycker det.

Och han har kanske inte gjort underverk sedan han i slutet av mars plötsligt blixtvärvades en dryg vecka före kvartsfinalen i Champions League med det tydliga uppdraget för de regerande mästarna (som redan hade säkrat ligaguldet): ta oss till Final Four – Champions Leagues finalhelg i Budapest med semifinaler i dag och bronsmatch och final i morgon.

Men Johansson hyllas av alla för de snabba förändringar han åstadkommit: tydligare rollfördelning, uppstrukturerat försvarsspel, fler och snabbare kontringar och, inte minst, en annan intensitet.

– Det är en helt annan energi i laget nu. Innan var det nästan dött, säger spelmotorn Isabelle Gulldén.

Johanssons kontrakt sträcker sig bara säsongen ut. För ett par veckor sedan blev han klar som ny tränare för Bodens damer, som kvalade sig kvar i SHE.

Det här är första gången 46-åringen är tillbaka i topphandbollen som tränare sedan han slutade som svensk förbundskapten efter OS 2012.

Sedan dess har han varit diversearbetare inom handboll som bland annat tv-expert, team manager i Alingsås och tränare för Kungälvs allsvenska damer.

– Jag var aldrig attraherad av ett tränarjobb i Danmark eller Norge. Jag drömde om Östeuropa från början. Jag har fått bekräftat nu att det är det här jag längtat efter.

”Har 16 barnstjärnor”

Vi sitter i Johanssons gamla, lilla Opel som han fått av klubben. Han har nyss avslutat en presskonferens ihop med klubbens president, Gulldén och två rumänska spelare för den inhemska pressen ett par dagar före avfärden till Budapest. Den hölls på ett hotell i stans centrum. Sex tv-team och ett tjugotal journalister trängdes i det lilla konferensrummet.

– Den här atmosfären får du bara här i Östeuropa. Folket är engagerat. Det är fullsatt på alla hemmamatcher i Champions League, utsålt vartt vi än kommer i ligan och det är tv-team på nästan varje träning. Jag får jobba varje dag med de bästa spelarna i en högpresterande miljö där allt går ut på att vinna. Jag har 16 barnstjärnor, de har ju varit bäst sedan de var barn, varav 14 är landslagsspelare från åtta olika nationer. Jag lever min dröm. Det blir också en egoboost – jag märker att mina grejer funkar.

Men han har också fått anpassa sig.

– Man kan inte komma hit som en Mallorcaturist och fråga varför det inte finns svenskt kaffe på hotellet. Hälften av spelarna röker till exempel. De röker i duschen och det är rökpauser på bussresorna. Vad ska jag göra åt det? På den här korta tiden?

Rumänska kantstjärnan Cristina Varzaru, som spelat sju år i Danmark och vunnit fyra Champions League-titlar, pekar också på ett bättre psykologiskt ledarskap med Johansson.

– Han visar respekt och empati för alla, det är därför laget tagit sig till honom så snabbt. Och så skrev han ett varsitt brev till alla spelare inför kvartsfinalreturen där han påminde om varför vi är så bra handbollsspelare. Det är viktigt men ändå lätt att glömma. Alla älskade det, ler hon.

– Kärleksbreven, ja. Linnea sa efteråt: ”Hur ska du toppa dem inför Final 4” och jag har faktiskt ingen aning, säger Johansson när han hör att Sportbladet fått nys om dem.

Linnea är Torstenson, Johanssons gamla favoritspelare som förbundskapten och som lämnar Bukarest efter säsongen för Nice.

Hon gör sin tredje säsong och är den som varit längst i klubben av de fyra svenskarna (målvaktstränaren Linus Persson, sambo med Gulldén, är den fjärde).

Torstenson har varit med sedan projektet, ja det finns faktiskt inget bättre ord, startade 2014.

”Det ska inte gå”

CSM Bukarest är stadens klubb, bokstavligen alltså. Man ägs av staden, som grundade den för bara tio år sedan, och har flera idrotter på programmet.

För tre år sedan bestämde man sig för att göra en jättesatsning på sitt damhandbollslag. Rumänien är en gammal, stolt handbollsnation som tillhörde världens bästa på herrsidan från mitten av 1960-talet till slutet av 1980-talet. Men efter revolutionen 1989, då den kommunistiska diktatorn Nicolae Ceausescu störtades, har damerna passerat herrarna och på 2000-talet blivit det framgångsrikaste rumänska landslaget i någon av de stora lagsporterna.

Samtidigt såg klubben och staden möjligheter till snabba framgångar då konkurrensen inte är densamma på den yttersta nivån på damsidan som på herrsidan.

Man värvade Torstenson, spanska världsstjärnan Carmen Martin och fyra nyblivna brasilianska världsmästare.

Varzaru, som kommit hem till Rumänien och detta mittenlag ett par år tidigare, fick föreslå en tränare och efter alla år i Danmark föreslog hon förstås en danska – Mette Klit.

Man vann ligan direkt och inför debuten i Champions League förra säsongen lockade man över bland annat Gulldén, kroatiska målvakten Jelena Grubisic och danska högernian Line Jørgensen

Då gick laget hela vägen och vann Champions League. Torstenson sköt finalen mot hemmafavoriterna Györ till förlängning och Gulldén var outstanding med 15 mål när man vann på straffar.

En otrolig resa på bara två år.

– Det ska inte gå. Samtidigt som det kanske är ett underbetyg till konkurrensen i topphandbollen på damsidan, säger Torstenson.

Repris på semifinalerna

I semifinalerna hade Bukarest besegrat Vardar från Makedonien och Györ hade slagit ut Buducnost från Montenegro. Det var alltså totalt fyra lag från de gamla öststaterna i semifinal – för första gången på 30 år.

I år har det hänt igen. Det är dessutom samma fyra lag – som lottats i samma semifinaler.

Efter att danska och norska klubbar vunnit sju av åtta CL-guld 2004-11 har östlagen prenumererat på titeln fem år i rad.

Östeuropa dominerar den kvinnliga klubbhandbollen numera.

Anledningen stavas pengar, mycket pengar.

– Där det finns pengar spelar de bästa spelarna och då vinner de titlarna, säger Torstenson.

Stjärnparaden i Final 4 är imponerande och mer än hälften av spelarna är utländska importer. I Vardar spelar bara en enda makedonska och vi hittar elva olika nationaliteter bland de 18 spelarna i truppen.

Medan Buducnost satsar framför allt på östeuropeiska toppspelare och Györ har sina norska världsstjärnor har Bukarest haft en skandinavisk prägel från början, inte minst med sina tre olika danska tränare fram till november i fjol då rumänen Aurelia Rosca tog över för att sedan få sparken i slutet av mars när Johansson togs in.

Leker hem titlarna

I spelarkadern blir det allt fler skandinaver. Hela den brasilianska kolonin försvann i somras och till nästa säsong kommer man vara fem spelare från Skandinavien då bland annat Nathalie Hagman tillkommer.

Det är dessutom redan klart att danskan Helle Thomsen, ex-förbundskapten för Sverige, tar över efter Johansson.

Alla vi pratar om tror att klubbarna i öst kommer att fortsätta dominera Final Four inom överskådlig framtid även om Köpenhamn nu gör en satsning och franska Metz och Brest är på gång.

Öststatsklubbarna leker hem sina ligatitlar och kan lägga fullt fokus på Champions League.

Budget på 30 miljoner

Samtidigt kommer tre av de fyra Final Four-klubbarna i år (och i fjol, för all del) från huvudstäderna i tre av Europas fattigaste länder: Rumänien, Makedonien och Montenegro.

I Vardar är det en rysk oligark som pumpar in, enligt egen utsaga, 70 miljoner kronor om året i klubbens dam- och herrlag (som också är framme i Final Four).

Buducnost är sedan många år mer eller mindre ett statligt projekt där klubbens president, Predrag Boskovic, är landets försvarsminister och tidigare finansminister.

CSM Bukarest är som sagt stadens lag med en budget på 30 miljoner kronor, varav 80 procent kommer från skattemedel och resterande från sponsorer. I början av projektet kom 99 procent från stadshuset.

– Vi försöker öka sponsordelen, säger klubbens president Alin Petrache, tidigare ordförande i Rumäniens olympiska kommitté, när Sportbladet pratar med honom efter presskonferensen på hotellet i centrala Bukarest.

Gulldén, Torstenson och de andra storstjärnorna tjänar, enligt Sportbladets initierade uppgifter, en bit över 100 000 kronor i månaden, kanske drygt 150 000 kronor. Netto. Efter skatt alltså.

Halverade bonusar

Dessutom har de knappt några utgifter då klubben står för lägenhet och bil. Paret Gulldén-Persson bor, liksom ytterligare ett handfull av spelarna, i Asmita Gardens, ett nybyggt bostadsområde bestående av fem hus på mellan 16 och 25 våningar som blivit ett nytt landmärke i Bukarest, bara någon kilometer från träningsanläggningen. Komplexet är också något av en gated community med bommar och portvakter dygnet runt.

Till lönen ska vi lägga bonusarna. Enligt Sportbladets källor fick nyckelspelarna i laget 300 000 kronor var för Champions League-guldet. I år har bonusarna halverats då klubben tidigt insåg att man kan försvara titeln.

Torstenson kommenterar inte sin lön men säger att hon aldrig tjänat bättre än vad hon gör den här säsongen, trots nio år utomlands, varav flera i storsatsande klubbar.

– Jag har aldrig varit i närheten av en sådan här månadslön, säger Per Johansson.

– Men storleken på lönerna var nog ännu viktigare i början av projektet. Nu lockar det också att vinna titlar och en stad som Bukarest är ju kosmopolitisk.

”Kan inte jämföra Bella med väg”

Samtidigt kan man tycka, när man rör sig i Bukarest, att stadens styrande snarare borde lägga sina pengar på till exempel skolor, bostäder och infrastruktur.

Det är till exempel stora hål i vägarna på sina ställen.

– Men du kan ju inte jämföra ”Bella” med en väg, utbrister klubbpresidenten Petrache när Sportbladet, med en nick ut mot gatan utanför hotellet där presskonferensen nyss avslutats, kommer med denna invändning.

– För mig är den jämförelsen katastrofal, säger han utan att vilja eller kunna gå närmare in på vad han menar.

Till saken hör att detta är det traditionella upplägget i rumänsk idrott. Under kommunisttiden tillhörde klubbarna olika delar av statsapparaten – Steaua var arméns lag, Dinamo inrikesministeriets och så vidare. Numera är det ofta städerna som äger och driver klubbarna, inte minst utanför huvudstaden.

– Visst tycker man, som svensk, att det är ett märkligt system. Men i princip alla klubbar drivs likadant, säger Johansson.

Torstenson:

– Jag har, trots snart tre år här, inte tänkt riktigt färdigt kring det moraliska i detta. Men såna är spelreglerna här.

Cristina Varzaru förstår att man som svensk kan ifrågasätta systemet.

– Det är ju inte privata pengar utan folkets pengar. 30 miljoner kronor är mycket pengar i handboll men det är bara en procent av stadens totala budget. Jag tycker inte det är ett problem så länge de resterande 99 procenten går till det de ska. Om resten hade använts lika bra som pengarna som går till handbollen hade Bukarests position varit bättre, säger hon.

I detta resonemang ska man ha i åtanke att Rumänien är ett av Europas mest korrupta länder. I februari protesterade hundratusentals människor i Bukarest mot att viss korruption skulle göras laglig.

Men det går heller inte att komma från att staden har fått väldigt mycket positiv publicitet efter Champions League-guldet. Spelarna och laget används ständigt i marknadsföringen av Bukarest och man har på rekordtid blivit hela Rumäniens lag. Efter triumfen i Champions League blev alla hedersmedborgare i staden, vilket bara 180 personer tidigare förärats.

– De älskar CSM vart vi än åker på bortamatcher i ligan. De ger oss stående ovationer och önskar oss lycka till, säger Johansson.

– Laget har blivit ett fenomen. Vi har det enda laget som räknas ute i Europa. Spelarna är fina förebilder och efter Champions League-segern fick vi en invasion av unga tjejer som ville börja spela och bli en ny ”Bella” eller Paula (Ungureanu, målvakten), säger klubbpresidenten.

Superstjärnan kommer hem

Torstenson har sett klubben utvecklas på många plan efter strul med löneutbetalningar och hot om spelarstrejker i början av hennes tid här.

– Lönen kommer alltid i tid nu och organisationen är lite bättre. Men allt är inte tipp-topp, säger hon.

Det kan Gulldén intyga på onsdagskvällen, mindre än tolv timmar kvar till avfärden på torsdagsmorgonen. Hon har inte kunnat börja packa ännu.

– Våra kläder till Final Four har inte kommit än. De skulle ha kommit i eftermiddags till träningshallen. Nu får vi köra och hämta dem i kväll när de väl kommer. Det var samma sak i fjol, suckar hon.

Vi har sett flera liknande projekt inom damhandbollen, inte minst i Östeuropa, gå i graven efter uteblivna framgångar och med stora skulder.

Torstenson var med om det i slovenska Krim för några år sedan.

Frågan är om CSM Bukarest riskerar att gå samma öde till mötes

– Det beror på svängningarna i politiken. Om ett nytt parti tar över – vill de då fortsätta sponsra idrotten, säger hon.

Det hänger alltså på borgmästaren och hittills har man överlevt tre av dem.

– Borgmästaren har nu skrivit under ett avtal där man lovar pengar ett antal år till, berättar Torstenson.

Men ännu viktigare för klubbens framtida trygghet är nog att superstjärnan Cristina Neagu, utsedd till världens bästa spelare tre gånger om, återvänder till Rumänien nästa säsong efter att skrivit ett tvåårsavtal med CSM värt över 200 000 kronor i månaden netto.

– Det är som Zlatan skulle komma hem till Malmö FF, kommenterar Per Johansson.

Det var borgmästaren Gabriela Firea som avslöjade värvningen av Neagu när klubben höll inne med nyheten.

Men så är det ju också hennes värvning, hennes anställd.