Niva: Ett patetiskt och dysfunktionellt lag

Erik Niva

Ett lag som inte är värdigt sin tröja, en kapten som inte klarar sin uppgift – och en världsstjärna som överges och blir till en ensam, liten pojke.

Genom åren har Leo Messi fått mig att känna fotbollens alla känslor.

I kväll tycker jag för första gången djupt och innerligt synd om honom.

Hur hamnade vi här? Hur kom vi till en punkt som det inte borde vara möjligt för ett argentinskt landslag att behöva besöka?

En kvart före avspark är det omöjligt att värja sig. Trots att PA-systemet vräker på med vedervärdig dövdunderdisco på maxvolym så överröstas det av de argentinska horderna som är ett halvt jordklot hemifrån.

Maradona är här såklart, och den svarta bortatröjan har han i handen. Det står Messi och nummer 10 på den, och El Diego kysser tröjan och trycker den mot hjärtat.

Argentinska fansen dominerar – igen

Sedan tar han den i handen, börjar svinga den runt huvudet och sjunger med i signaturmelodin de presenterade för världen under VM 2006.

”Soy Argentino, es un sentimiento, no puedo parar”. Jag är argentinare, och det är en känsla som inte går att stoppa.

Det här är mitt fjärde VM på plats, och de argentinska fansen har dominerat dem allihopa. Det har inte spelat någon som helst roll ifall matcherna har spelats vid Afrikas ände eller mitt i Europa eller här borta vid Volgas stränder.

Alltid samma sak. Argentinarna kommer i tiotusental, sjunger med bättre sväng än några andra. Diego Maradona lever med – antingen på tränarbänken eller på läktaren – och världen väntar på att Leo Messi ska förlösas.

”Que de la mano de Leo Messi, todos la vuelta vamos a dar”. Om vi bara håller Leo Messi i handen så kommer vi att få springa ärevarv.

Men Leo Messi gömmer ansiktet under nationalsången, han blundar och det ser ut som att han ber en bön sekunderna innan matchen väl börjar.

Han är här – men han är inte här.

Messi stannade på rummet

Från det argentinska lägret har det rapporterats om hur det gjorts försök att muntra upp campen efter krysset mot Island, hur det ska ha arrangerats en stor familjebarbecue under argentinska Fars dag i söndags.

Leo Messi kom inte ner till partyt. Han ska ha stannat kvar inne på rummet, ensam.

Förmodligen är han väl tidernas allra bästa fotbollsspelare, men det finns en utmaning han ändå aldrig riktigt lyckats bemästra. Han har hittills aldrig lyckats bära den argentinska tröjan med glädje och frihet, utan tyngden i dess historia har förvandlat den till en sorts tvångströja.

I enstaka matcher har det ju funkat alldeles formidabelt, men aldrig i ett helt mästerskap, aldrig de gånger det verkligen kommit till avgörandet.

Före turneringen pratade en bekymrad Javier Mascherano – hans mångårige vapendragare – om hur han hoppades att de andra argentinska spelarna skulle klara av att leva upp till Leo Messis nivå.

Det gör de inte.

Mercado, Tagliafico, Otamendi, Acuña, Meza, Pérez, Salvio, herregud. Det är spelare som är rena skändningen av den stolta argentinska fotbollstraditionen, spelare som givetvis inte borde vara här.

Jorge Sampaolis taktik är förbryllande enkelspårig – ge bollen till Messi – men det här sorgliga hopkoket av medelmåttor klarar inte ens av det.

helskärm

Stod till slut bara stilla

Kroaterna är alldeles för skickliga för det, alldeles för välskolade och smarta. De skär enkelt av Messi från spelet, blockerar passningsvägarna fram mot honom och styr spelet mot blyfötterna längre bak i planen.

Och Leo Messi försvinner, Leo Messi stänger av.

Istället för att löpa mer eller sjunka djupt i jakt på bollen eller göra något precis vad som helst så lunkar han långsammare och långsammare tills han till slut mest bara står stilla.

Återigen är han den där pojken som först kom till Barcelona, han som försvann in i en bubbla och framstod som stum så fort han inte hade bollen framför fötterna.

Det är smärtsamt att se, det är verkligen det. Här utövar en av historiens allra främsta och mest välbetala idrottsmän sitt yrke, och ändå är det omöjligt att inte tycka djupt och innerligt synd om honom.

Och samtidigt, högt uppifrån det hörnet av den ena kortsidesläktaren:

– U boj, u boj – za narod svoj! Slåss, slåss för ert folk.

Den kroatiska klacken är mindre än den brukar vara – de flesta vill inte längre förknippas med förbundets landslag – men vi-mot-världen-attityden passar samtidigt det här gänget ganska bra.

De är hårdkokta, stridsvana, välslipade. De kan både kriga och lira.

Backar inte för något eller någon

Magnifikt majestätiske Luka Modric spelade i den bosniska ligan som 18-årig kroat då han vägde typ 30 kilo. Han backar inte för någon eller något. Ante Rebic spelar större delen av matcherna som en lössläppt kamphund, men när Willy Caballero slapstickfjuttar upp en lyra i luften framför honom kan han skjuta volleyskott som självaste Zinedine Zidane.

Sampaolis patetiska, dysfunktionella Argentina? De förmår ingenting.

In med Higuaín, in med Dybala och in med Pavón – vad spelar det för roll när det varken finns struktur eller metod att utgå ifrån?

En enda chans får Leo Messi, men då bollen dyker upp framför fötterna på honom störtar Barcelona-kompisen Ivan Rakitic in och sopar undan den.

Ikväll hade Leo Messi inga vänner.

Inte lagkamraten, inte tränaren, inte ens fotbollen själv.

Den här VM-turneringen skulle bli kröningen på hans makalösa karriär, turneringen som en gång för alla skulle sopa undan diskussionen om hans status högst upp på världsfotbollens topp.

Istället tillbringar han de sista tio minuterna av matchen med att ensam vandra runt på mittplan och stryka undan håret. Istället tvingas han titta på när Cristiano Ronaldo avgör matcher på egen hand, och förlita sig på att Island – ISLAND! – inte tar poäng för att överhuvudtaget få en minimal egen möjlighet att krångla sig vidare.

Det borde inte kunna bli såhär. Det borde verkligen, verkligen inte det.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller