Dokument: Chiellini – den kompletta försvarsspelaren?
Publicerad 2021-07-10
Den leende jätten, den mjuka hårdingen, den tänkande fajtern.
Den kompletta försvarsspelaren?
Efter 20 år i fotbollens främsta defensivuniversitet är Giorgio Chiellini nu redo för examen.
För några år sedan sa José Mourinho att det italienska landslagets mittbackspar borde lära ut försvarsspel på Harvard, och även om han är lite för anspråkslös för att ta till sig hela tanken så gillade Giorgio Chiellini själva premissen.
Han ser också på försvarsspel som ett hantverk, ett specialområde, ett studieämne – något som bör gå i arv från mästare till lärling, från generation till generation.
För honom var själv var Fabio Cannavaro mentorn, den fulländade fackmannen. De fick ett par säsonger tillsammans i Juventus och några år ihop i landslaget.
Chiellini förundrades av hur Cannavaro kunde vinna alla dueller trots att han bara var 175 centimeter lång. Han häpnade inför förmågan att dirigera försvaret, att binda ihop laget, att se matcherna som en lång rad detaljer och en stor helhet på en och samma gång.
Han hade själv hunnit en bit på vägen på sin försvarsresa, men insåg nu hur långt han ändå hade kvar. Fabio Cannavaro var facit. Han var kaptenen som lett sitt landslag hela vägen till VM-guld, den enda försvarsspelaren att vinna Ballon d'Or de senaste 25 åren.
– I försvararnas uppslagsverk är det bara han som kan skriva det första kapitlet.
Mamma var kulstötare, pappa var läkare
Så Giorgio Chiellini såg och lärde, sög i sig allt som Fabio Cannavaro gjorde. Han studerade ute på planen, han studerade i omklädningsrummet och han studerade på hotellet.
Det här med att spela mittback var inte något som improviserades fram utifrån stundens ingivelse där ute på planen. Det var något han tog på största tänkbara allvar, som han förberedde sig på så seriöst som det någonsin gick.
•••
Vi lever för att leva, för att bygga och skapa – men också för att skydda, för att bibehålla och bevara. Vi lever för att försvara, och att försvara är en konst: Min konst. Försvara värden, ett arv, stora och små bedrifter. Försvara en gräns. Försvara människorna vi älskar, deras hälsa och välbefinnande. Att försvara är ett arbete, ett konsekvent val. Att försvara det liv vi har föreställt oss, utformat och byggt upp tillsammans.
•••
På fritiden var Giorgio Chiellinis mamma kulstötare, på arbetstid jobbade hans pappa som läkare. Det finns något i den kombinationen som summerar honom själv ganska effektivt.
Hälften kraftsportare, hälften bokmal.
Han föddes inte till försvarsspelare, utan var innermittfältare långt upp i tonåren. Sedan blev han ytter, därefter drogs han ner till ytterbacken och till sist flyttades han in i mittförsvaret.
När han säger att det förändrade hans liv är han inte ironisk. När han hävdar att det fick honom att se hela tillvaron på ett nytt sätt tycker han inte själv att han överdriver.
– När jag blev mittback vändes allt upp och ner. Det väckte en vilja att försvara mitt territorium, en nästan djurisk instinkt att bevaka min håla.
Från början var det den där instinkten som styrde Giorgio Chiellinis nya liv som försvarare. Det var fysiskt, emotionellt, på gränsen till primitivt. Bäst presterade han när han riktade in sig på en specifik motståndare, då han förvandlade fotbollsmatchen till en man-mot-man-duell där allt var tillåtet.
– Min fiende föddes för att åsamka mig smärta, han var utformad för det. Och jag skapades för att förhindra det. Du måste få tyngden av din kropp att kännas för din motståndare, att väga mot honom. Kontakten, friktionen, kroppsmassan. Armbågarna, knuffarna, sparkarna. Blickarna, grimaserna och orden.
Chiellini trivdes med de här direkta konfrontationerna, och han var bra på dem. Särskilt talangfull hade han aldrig sett sig som – ”fotbollsguden kysste inte mig” – men nu begrep han att det fanns olika sorters talang.
Han hade outsinlig uthållighet, hög smärttröskel och en förmåga att omvandla sina rädslor till energi. Det hjälpte honom att göra sig själv till en skyddsvall, en vägspärr, en barriär.
Motståndaren som skulle fram till målet behövde ta sig förbi honom, och inte särskilt många lyckades. Giorgio Chiellini offrade sin egen kropp för att förhindra det. Han tog de spruckna ögonbrynen, de utslagna tänderna och de knäckta näsorna utan att blinka.
Han satte till och med stolthet i ärren och frakturerna, i sin vilja att offra sig själv för en större sak.
•••
Fotboll och försvar är en strid där det inte tas några fångar. Om de vinner är jag död. Om jag vinner dör de. Idrott är en arena där döden är liten och symbolisk, men när du förlorar är det verkligen som att dö en smula. Om du sedan vinner så reser du dig likt Lazarus. Det finns inga mellanlägen. Det är hjärtekrossande, men det är även livgivande. Det är brutalt och vackert.
•••
Det var förstås Fabio Cannavaro som fick Giorgio Chiellini att rannsaka sig själv, att vrida på sitt sätt att prioritera och fungera.
När de två började spela tillsammans hade Chiellini redan brutit näsan fyra gånger. Cannavaro skakade på sitt napolitanska huvud, frågade ifall det var tapperhetsmedaljer eller fotbollspokaler som var målet.
– Än idag borde jag ge Cannavaro en del av min lön för allt han lärde mig. Han sa åt mig: ”Det är ditt eget fel att du bryter näsan hela tiden”. Han hade rätt. Det är inte rätt attityd att hela tiden leta efter situationer där du kan slänga dig in med huvudet först – tvärtom är det fel inställning till försvarsspel.
Matematiken var första kärleken
Även om han var utrustad med ett lejonhjärta har nog Giorgio Chiellinis allra viktigaste egenskap varit den ödmjuka förmågan att lyssna och lära.
Han har aldrig haft supertalangens allvetande arrogans, utan istället förstått att han kan lära sig saker av dem som gått före. Dessutom har han en fallenhet för att förstå samband och sammanhang, för att särskilja orsak från verkan.
I skolan var egentligen matematik hans första kärlek. Metoderna som skapade ordning ur kaos gav honom ett tillfredsställande lugn, men ändå resignerade han tidigt inför sina egna begränsningar.
Matematikens centrala gåtor låg utom räckhåll för honom. Han behövde för mycket hjälp och vägledning för att se aritmetikens mönster, men han ville ändå fortsätta utmana och utveckla sitt intellekt.
Ekonomi fick det bli. Och försvarsspel.
Chiellini tog sig an båda studieområdena med ungefär samma entusiasm och ungefär samma arbetssätt. De fysiska träningspassen på förmiddagarna avlöstes av de intellektuella. På eftermiddagarna öppnade han böckerna för siffrornas skull, på kvällarna slog han upp datorn för fotbollens.
Förenklat uttryckt började han använda sig av insidan av huvudet snarare än utsidan, och det gör han fortfarande. Numera ser han sin spelförståelse som sin absolut största styrka, men den är inte heller något som kommer automatiskt och gratis.
Den kräver arbete.
När det närmar sig match stänger Giorgio Chiellini alltid in sig på sitt hemmakontor när resten av familjen går och lägger sig. Där sitter han sedan i sisådär trekvart och studerar videoklipp på motståndarlaget kollektivt och deras centerforward specifikt.
Hur rör de sig? Vilka passningar letar de efter? Vilka automatiseringar utgår de ifrån?
– Förut sökte jag alltid kroppskontakt – men din blick ger också en sorts kontakt. Blicken på bollen, blicken på motståndaren, vaksamheten att öppna upp en yta som ger dig möjlighet att röra dig 360 grader. Som försvarare är din kroppsställning, din kroppsvinkel avgörande.
Varje match och varje situation är unik – men i någon mån är ändå allt en upprepning av sånt som hänt förut. Giorgio Chiellini menar att den riktigt stora försvarsspelaren gränsar till att vara synsk, till en sorts fotbollens medium.
– Att förebygga är bättre än att bota. Det händer egentligen inte längre att det uppstår en situation där jag inte vet var jag behöver placera mig själv. Och jag tror inte – jag vet.
•••
När vi släpper in ett mål känner jag mig nästan utsatt för ett övergrepp, offer för både fysisk och mental smärta. Det är som att ligga i sängen med en elefant på magen.
•••
När han inte studerar motståndare så granskar Giorgio Chiellini sig själv, både ingående och hänsynslöst.
Det är inte en syssla han njuter av, men det är också ett jobb som måste göras. Om han tvingas precisera sin drivkraft så är det faktiskt inte att vinna – det är att undvika att släppa in mål, undvika att förlora, undvika den där förtärande känslan.
Varje misstag han begår äter upp honom inifrån. Varje nederlag skickar bokstavligt talat ner honom i en kortare livskris.
– Jag känner förlusterna mycket starkare än vinsterna. De insläppta målen är som en besatthet, som en sjukdom som måste botas. Och förlusterna för med sig ett inre ursinne, en storm som ödelägger allt.
”Mitt samvete är väldigt kritiskt”
Inför en Champions League-match mot Borussia Dortmund våren 2015 hade en materialförvaltare i Juventus bytt ut Chiellinis skosulor utan att meddela honom. Följden blev att han halkade, gav Marco Reus fritt fram till ett mål. I alla fall är det så hans egen bedömning ser ut, att de millimetersmå förändringarna inne i hans skor påverkade hans balans.
Juventus vann matchen med 2-1 – dubbelmötet med 5-1 – men misstaget retar Chiellini än idag. Ilskan för det vänder han inåt. Felet var inte materialarens, det var hans eget eftersom han inte kontrollerade sin utrustning ordentligt.
– Mitt samvete är väldigt kritiskt, jag skulle säga skoningslöst. Jag tänker aldrig: ”Lagkamraten bredvid mig, framför mig, bakom mig skulle ha gjort si eller så”. Om något så tänker jag: ”Vad kunde jag gjort? Vad borde jag ha gjort?”.
Annars upptar inte de grova och tydliga misstagen en särskilt stor del av egenanalysen. Dels för att de inte begås särskilt ofta, dels för att de utvärderar sig själva. Istället pratar Giorgio Chiellini om ”det halva misstaget”, det som kanske inte ens syns för publiken, men som gör hela skillnaden.
– 90 procent av alla mål beror på att en försvarare tagit upp fel position eller tagit fel beslut. Ibland beror de på att någon har flyttat sig istället för att förstå att han borde stå stilla. Ibland för att någon givit upp då han insett att han inte skulle nå bollen, snarare än att ändå försöka stänga ner vinklarna för skytten och göra det enklare för målvakten.
•••
Vi är skapelser av drömmar, förhoppningar och rädslor. Vi behöver föreställa oss vad vi önskar oss och hur vi ska behålla det vi har. Vi är skapade för att bevara lika mycket som vi är formade för att pressa på framåt. Att skydda och vårda är också framtiden.
•••
Senast Italien åkte ur en EM-turnering återvände Giorgio Chiellini till sin hemstad Livorno insvept i ett töcken. I tystnad gick han fram och tillbaka med sin lilla dotter i en barnvagn.
– Jag var nästan som en främling inför mig själv, förstod inte var jag var och vad jag gjorde där.
Att kanalisera besvikelse konstruktivt har varit den stora utmaningen i det senare skedet av Giorgio Chiellinis karriär, att bemästra rädslan för misstaget och förlusten på ett sätt som leder framåt.
Hans allra mest smärtsamma nederlag är fortfarande färskt, trots att snart fyra år har gått.
– Misslyckandet i VM-playoffet mot Sverige kommer aldrig att ta slut. Det var vårt eget fel, och det kommer att förbli oförlåtligt, omöjligt att radera.
Om inte Italien hade otur över två matcher? Kanske det, men Giorgio Chiellini tror i grunden inte på sånt. Han ser otur som ”en förlorares alibi”.
– Du har verklig otur en eller två gånger i livet – inte mer.
Idag ser inte Giorgio Chiellini längre kampen mot motståndaren som den avgörande duellen, utan idag utgår hela hans karriär från kriget mot honom själv.
Snart 37 år gammal måste han först och främst se till att ta sig ut på planen i det skick han kräver av sig själv. Den dagen kroppen eller huvudet inte längre orkar med så är det ju slut.
I grunden ser han sig som en ganska problematiserande person, men på senare år har han gjort ett aktivt val att välja optimismen. Idag ser han till att alltid starta dagen med ett leende, och det är inte bara ett talesätt. Det är på riktigt, och det är obligatoriskt.
”Viktigast av allt är empatin”
Den 24 augusti 2019 slet han av sitt korsband i seriepremiären mot Parma. Han var 35 år gammal, visste omedelbart att han skulle missa så gott som hela säsongen. Men ge upp, lägga av? Aldrig ett alternativ.
Klockan var sex på eftermiddagen när korsbandet brast. Innan klockan blivit sju skrattade redan Giorgio Chiellini igen, skämtade med både läkaren och alla de som hörde av sig och beklagade.
När förbundskaptenen Roberto Mancini ringde undrade han nästan om hans muntert tjoande försvarsgeneral fått i sig någon typ av lustgas.
– Mister, nu vilar jag lite. Sedan kommer jag vara fräsch som en ros till EM.
EM skulle visserligen komma att skjutas upp ett år, men det gjorde inte Giorgio Chiellinis prognos och självdiagnos mindre korrekt. Sommaren 2021 har han nu tagit sitt landslag nästan lika långt som Fabio Cannavaro gjorde, hela vägen fram till en mästerskapsfinal.
Han gör det utifrån nyerövrade övertygelser om möjligheten att ge kraft till ett lag enbart genom att le, skratta, njuta och smitta av sig med sin karisma.
Någon gång om året händer det att Chiellini, Bonucci eller någon av Juventus andra senatorer fungerar som ambassadörer på en typ av exklusiva nätverksträffar med klubbens stora sponsorer. Frågorna brukar vara ungefär desamma varje gång: Kan näringslivet lära sig något av toppfotbollen? Vad särskiljer egentligen vinnare från förlorare?
– Viktigast av allt är empatin. Hur skapar du den? Hur upprätthåller du den? Finns empatin mellan tränare och spelare och mellan spelare sinsemellan kommer du att spela bättre, att vinna oftare.
En gång i tiden trodde Giorgio Chiellini att försvarsspel utgick från kroppskontakt. Egentligen gör han fortfarande det, bara på ett annat sätt än förut. Förr fokuserade han på närkamperna med motståndaren, idag söker han aktivt fysisk närhet med sina medspelare.
En kram här, en highfive där, en bröstbump när bollen täckts ut till hörna.
– Sånt bryter ner murar, får människor att öppna sig. Det är ett effektivt sätt att bygga empati där ute på planen.
Som Giorgio Chiellini själv gillar att säga: anfallare säljer biljetter, försvarare vinner matcher. Han missionerar ofta och gärna för behovet av att ge backar mer uppmärksamhet och större uppskattning – om inte annat för att han så gärna vill se arvet leva vidare.
I en era av Guardiola-fotboll och VAR-bedömningar ser han den traditionella italienska försvarsspelaren som utrotningshotad. Han uttrycker sig gärna både storvulet och svulstigt om defensivens smått andliga dimensioner – de kursiverade citaten i den här texten är hämtade från hans självbiografi – men han förstår såklart ändå vilka spelregler som gäller i den här kampen.
Ska försvarsspelet få en renässans måste försvarsspelet på ett tydligt sätt leda till segrar. Gärna på så ofta som möjligt i så stora matcher som möjligt. Gärna i säg en EM-final på Wembley.
Giorgio Chiellini skulle gärna avgöra en sådan match. Inte genom att göra mål, nej, det skulle han i så fall mest bara se som en tillfällighet. I så fall mycket hellre genom en avgörande glidtackling eller ett dramatiskt blockat skott.
Eller allra helst – genom att inget särskilt överhuvudtaget händer inne i det italienska straffområdet. Det är då han och hans kamrater verkligen skött sitt jobb, utövat sitt hantverk, skapat något som är osynligt och spektakulärt på samma gång.
– För mig är försvar en konstform, ett sätt att vara, ett sätt att förstå min tillvaro. Att göra mål är kul, men det är inte mitt liv. Att förhindra mål – det är mitt liv, min anledning att leva.