Kramen gav oss en omslagsbild till själva livet
Uppdaterad 2023-01-06 | Publicerad 2021-07-02
Du kan kramas för att fira ett mål.
Du kan också kramas för fotbollen, vänskapen, sorgen och lyckan.
När Roberto Mancini och Gianluca Vialli omfamnade varandra på Wembley så gav de oss en omslagsbild till själva livet.
Här är Erik Nivas dokument från fotbolls-EM 2021.
När Gianluca Vialli beskriver de där åren i Genoa så får han det ofta att låta som en förtrollad, förförisk Fellini-film.
Han pratar om att vakna på morgonen, dra undan gardinerna och se solen skina över vattnet och stränderna nedanför fönstret. Om att sätta sig i sin snabba, svarta bil och att ha de blå havet på ena sidan om sig, de gröna kullarna på den andra. Om att leva och verka i staden med de vindlande trapporna, gatorna som försvinner, husen bakom husen och de hemliga trädgårdarna
Han pratar om restaurangerna och nattklubbarna, om fansen och flickorna – men framförallt pratar han om ungdomen som aldrig kunde bli evig och om vänskaperna som aldrig tog slut.
Som 26-åring var Gianluca Vialli odödlig.
Det var inget arrogant med den känslan, den utgick snarare ifrån någon typ av mänsklig skyldighet. Han var den främsta målskytten i Italiens bästa lag, han var Greven av Genua.
Och han hade sin allra bästa vän vid sin sida.
I omvärldens ögon hade Gianluca Vialli och Roberto Mancini vuxit ihop. De kallades för ”Da Gemelli del Gol”, ”Måltvillingarna”. Ostoppbara på planen, oskiljaktiga vid sidan.
På bortamatcherna delade de rum, retade sig sådär lagom mycket på varandra. Vialli snarkade, Mancini smaskade väl högt när han moffade i sig mozzarella. När de sedan hade vunnit – gjort varsitt mål i någon klassisk seger mot Juventus eller Milan eller Roma – så åkte de tillsammans hem till det lilla kustsamhället där de båda bodde.
I vykortsvackra Nervi bodde de såklart alldeles vid vattenbrynet, några få dörrar ifrån varandra. Dagarna efter match var de lediga, så efter lunch brukade de sticka ut i bukten med sina vattenskotrar tillsammans.
Ibland hade de sällskap med sig, ibland var det bara de två. Ibland åkte de hem och sov efter utflykten, ibland fortsatte de ut i den varma, sammetssvarta italienska natten.
•••
Roberto Mancini och Gianluca Vialli är jämnåriga och hade lärt känna varandra redan i de mellersta tonåren, på det italienska U16-landslagets samlingar.
Från början framstod de som varandras motpoler. Mancini var en arbetarunge – son till en snickare och en sjuksköterska – medan Vialli var aristokratson. Familjen ägde ett 1500-talsslott med 60 rum, och som liten grabb lärde han sig att spela fotboll i den enorma balsalen.
Även till karaktär och temperament skiljde de sig. Vialli var lugn och eftertänksam i omklädningsrummet, men rena dandyn på fritiden. Mancini var mer tillbakadragen i det privata, men explosivt eldfängd så fort han kom i närheten av fotbollen.
Både på och utanför planen kom de att komplettera varandra. I början av 1990-talet var de Europas odiskutabelt bästa anfallspar – bättre än Hugo Sanchez och Emilio Butragueno i Real Madrid – och utanför planen utgjorde de det sociala nav som hela deras Sampdoria snurrade runt.
Ägaren Paolo Mantovani hade verkligen lyckats bygga den högpresterande, småskaliga familjeklubb han alltid strävat mot. Middagarna på La Piedigrotta var legendariska. Restaurangen låg 30 meter rakt upp ovanför vattenbrynet – omedelbart ovanpå en liten lagun – och krögaren Carmine var i praktiken en del av laget.
De kallade sig ”De sju dvärgarna”, de spelare och ledare som i praktiken la kursen för klubbens strategi vid middagarna som var schemalagda varje torsdagskväll i mer än fem års tid. Vialli var Trötter, Mancini fick bli Toker.
Tillsammans slöt de en pakt om att ingen skulle lämna Sampdoria innan de vunnit ligatiteln, den historiska första Scudetton. Sommaren 1990 accepterade ändå ägaren Mantovani ett bud från Juventus på Gianluca Vialli.
Teatraliskt kröp då Vialli in på hans kontor, bad på sina knän:
– Sälj mig inte!
Mantovani viftade bara med näven.
– Res på dig, dumhuvud! Vill du inte gå är det klart att jag inte säljer dig.
Vialli reste sig, knallade ut ur rummet – men kom inkrypande igen två minuter senare. Den gången hade han med sig Roberto Mancini.
– Presidente! Snälla, ta hit Oleksji Mychajlytjenko också – så vinner vi Scudetton.
Den ukrainske innermittfältaren värvades, och anfallsduon höll sitt löfte. Sampdoria vann titeln. Ett år senare hade de varit i Europacupfinal också, men en tioårslång cirkel höll ändå på att slutas, en era var på väg att ta slut.
En kväll kom Gianluca Vialli till Carmines restaurang uppe på klipporna och meddelade att det var på allvar den här gången, att han verkligen skulle flytta till Juventus. Paolo Mantovani hade uppmanat honom att göra det, klubbens ekonomi var så plågad att det fanns ett desperat behov av övergångspengarna.
Alla lagkamraterna var där på restaurangen, men en av dem blev mer berörd än andra. Medan Vialli berättade började Roberto Mancini att gråta. Han insåg vad hans måltvilling skulle säga, och han förstod vad det betydde.
Det var över nu, det bekymmerslösa livet i solen vid havet. Något annat skulle ta vid istället.
– När Luca pratade så var jag ju inte ledsen för att laget jag spelade i skulle tappa en anfallare. Jag blev känslosam eftersom det var min ungdom som tog slut där.
Fick cancer i bukspottskörteln
Ett av italiensk fotbolls allra mest romantiserade lag splittrades, huvudpersonerna gick åt olika håll. Gianluca Vialli vann Champions League med Juventus, Roberto Mancini bärgade en Scudetto med Lazio.
Och plötsligt var de gamla, i alla fall med fotbollsmått mätt. Övergången till den andra sidan gick så snabbt att den knappt ens märktes. Vialli blev spelande tränare för Chelsea, vann både Cupvinnarcupen och FA-cupen. Mancini spelade fortfarande för Leicester när Fiorentina gjorde honom till manager.
Den ena fortsatte sedan att coacha – Mancini flyttade från Italien till England till Turkiet till Ryssland med tränarrocken på sig – medan den andra gled in i mediejobbet.
Hela tiden höll de kontakten. Först på de fasta telefonerna som sedan blev mobiler som sedan blev till Skype och FaceTime. Om de kunde åkte de på semester tillsammans familjevis – som förr i tiden – men det blev svårare och svårare med kalendrarna.
De fick barn som blev stora. Själva blev de medelålders och sedan lite äldre ändå. De hade varit på varandras bröllop, men nu fick de istället hantera en skilsmässa tillsammans.
Det gick inte längre att ta sig loss från livet med en snabb v-löpning och en lyftning på djupet. Livet hann liksom alltid ikapp.
När Gianluca Vialli var 53 år gammal diagnostiserades han med cancer i bukspottskörteln. Först accepterade han det bara inte – vägrade erkänna för sig själv, än mindre för någon annan – men efter den första chocken tog han med sig sina närmaste och mötte det okända.
Han satte sig ner med sina gamla föräldrar och försäkrade att han inte tänkte falla ifrån före dem. Han lät sin fru och sina döttrar måla på nya ögonbryn istället för dem som fallit av under strålningsbehandlingen.
Egentligen hade han inte tänkt berätta något för sina vänner – ville upprätthålla bilden av den oförstörbare atleten – men väl inne i virvelvinden insåg Vialli att han tänkt fel.
Så han ringde till Roberto Mancini. Och så pratade de om allt som hade hänt genom att prata om helt andra saker. Det Vialli behövde från sin gamla kompis var inte de existentialistiska tvivlen vid vägens ände, utan det var fotbollsminnena, skratten och lättheten från förr.
– Sättet som mina vänner pratar med mig, förhåller sig till mig, skämtar med mig... Jag vill inte att det ska förändras. Någonsin.
Dödligheten förknippad med cancer i bukspottskörteln är mycket hög. Gianluca Vialli visste att han snabbt kunde vara på väg mot slutet. Han har beskrivit hur han behövde ha en dialog med sina rädslor – ”den sortens rädslor som får dig att låsa in dig i badrummet i flera timmar för att dina älskade inte ska se dig gråta” – men kom fram till att han behövde välja optimismen.
– Jag frågade min onkolog om han trodde att det skulle öka mina chanser att vara positiv. Han är en vetenskapens man, men han sa ”ja”. Och det är gott nog för mig.
”Förstått att empati är allt”
Först försvann cancern, sedan kom den tillbaka. Gianluca Vialli behövde förlika sig med ytterligare år av den där sortens ovisshet som riskerar att bli förlamande.
Han var fortfarande inte klar med behandlingen då det italienska fotbollsförbundet hörde av sig. Förbundskapten Roberto Mancinis nya, unga landslag skulle ju spela EM – och då behövde de minsann en delegationschef. Kanske var frågan lite opassande riktat till en cancerpatient, men de ville ändå ställa den.
I det läget visste fortfarande inte Gianluca Vialli om han skulle leva eller dö – men han valde ändå arbetet, han valde fotbollen. Naturligtvis ville han hjälpa sin bästa vän att leda sitt land in i mästerskapet. Givetvis skulle han göra sitt absolut yttersta efter förmåga. Vad skulle han annars med livet till?
Han visste inte riktigt vad jobbet skulle innebära och var inte säker på när han skulle kunna börja, men han bestämde sig i alla fall för att ta sig an det som den Gianluca Vialli han verkligen var nuförtiden. Inga dimslöjor, inga rökridåer – öppna ögon, blottat bröst. Ville någon veta något om cancern var det bara att fråga.
– Jag har insett värdet av sårbarhetens kraft, och jag har förstått att empati är allt. När jag kom till landslaget så kom jag med alla mina rädslor och alla mina brister, men även med en beslutsamhet inriktad på att uträtta något betydelsefullt.
Mottagandet? Enbart positivt, innerligt positivt. Mittbacken Francesco Acerbi hade själv drabbats av testikelcancer mitt i karriären, fungerade som en omedveten brygga mellan spelarna och den nya ledarstaben. Det här var en landslagsgrupp som var ung nog för att vara entusiastisk, men även mogen nog för att möta livet.
– Redan när jag kom kände jag att Roberto uträttat ett halvt mirakel. Det här var en grupp som genomsyrades av respekt, verklighetsförankring, mod, altruism och ansvarskänsla – och som hjälpte mig själv att återupptäcka de värdena.
Riktigt vilka arbetsuppgifter som egentligen ingick i tjänsten som delegationschef var väl ärligt talat ganska oklart, men alla var ju överens om att det kunde kvitta.
Det vore helt fel att skriva att Gianluca Vialli blev landslagsapparatens avlönade maskot. Däremot är det nog rättvist att hävda att hans största värde är som levande exempel, vandrande inspirationskälla, energispridare driven av naturlig kraft.
Han har tvingats utvärdera och ompröva precis allt i sitt liv – och han har kommit fram till att det han allra helst vill göra är att finnas nära sina vänner, sitt landslag, sin fotboll. I ett yrkesliv finns inget roligare, inget mer meningsfullt.
Och om nu den 57-åriga canceröverlevaren känner så, lever så – vem är den 24-åriga mittfältaren att säga emot?
– Från första dagen hade vi ett tydligt mål. De italienska fansen hade drivit iväg från landslaget litegrann, och vår ambition har varit att få dem underhållna och engagerade igen. Det är så vi måste börja ifall vi ska kunna ta Italien tillbaka till världens topp.
•••
Strax innan den italienska EM-truppen samlades så fanns det en viktig middag att hinna med. Prick 30 år hade gått sedan Sampdoria vann den där klassiska Scudetton, och därför var det lite extra stark jubileumsstämning just den här gången.
Alltjämt träffades laget minst en gång om året, men det kunde vara lite var som helst i världen. Vid det här tillfället hade dock restaurangvalet givit sig självt – de sågs på La Piedigrotta, på den där solkyssta terassen högt uppe på klipporna ovanför havet.
Allt var som vanligt, men allt var också lite speciellt. 30 år, herregud, 30 år. Roberto Mancini och Gianluca Vialli hade till och med skrivit ”La Bella Stagione” tillsammans, en ny bok om laget och säsongen och relationerna och vänskapen.
De åt och de drack och de skrattade och skålade – och sedan bytte de rätt och slätt ut festkläderna mot landslagsoverallerna och fortsatte umgås, fortsatte arbeta.
Mancini och Vialli är långt ifrån de enda gamla lagkamraterna som är med på EM-äventyret, utan där finns även Lombardo, Evani, Nuciari och Salsano. Mest hela ledarstaben består av Sampdoria-kompisar från förr.
Kommer ge allt för varandra
Om de kommer att vinna EM tillsammans, skriva ytterligare en fotbollssaga ihop? Kanske, kanske inte. Det spelar mindre roll. De kommer i alla fall att försöka. De kommer att se till att ha roligt och att njuta, de kommer att ge allt för sitt land och för varandra – och det är egentligen det enda som räknas.
Alla har ju sett hur Gianluca Vialli och Roberto Mancini smälte samman i en innerlig kram efter att Italien gjort 2-1 mot Österrike i åttondelsfinalen på Wembley. Det var en av EM:s starkaste, vackraste bilder – men kraften i den hade väldigt lite med ett ledningsmål att göra, väldigt mycket om själva livet.
Förra våren fick Gianluca Vialli beskedet att han var färdigbehandlad, att det inte längre gick att upptäcka några spår av cancer i hans kropp. Han är medveten om att det alltid kommer att finnas en risk att sjukdomen återvänder, men han har förlikat sig med det.
Det finns inga garantier i det här fallet. Men egentligen finns det heller aldrig några garantier för någonting.
– Jag känner till den statistiska sannolikheten för att cancern ska komma tillbaka, men ignorerar den avsiktligt. I själen kommer jag alltid att vara fotbollsspelare. Och alla som har spelat kommer att kunna berätta för dig att det här med sannolikhet bara är... slump. Oavsett om det är 1 procent eller 80 procent kommer det alltid att finnas en risk, alltid en chans. Siffrorna blir meningslösa. Det är bara att spela.