Wennerholm: Slutade med fiasko
Publicerad 2024-09-14 22.35
BRYSSEL. Friidrottssäsongen 2024 är över och den slutade med fiasko för förbundskapten Kajsa Bergqvist.
Missade medaljmål både i EM och OS och dubbelknock i Finnkampen där finländarna vann både herr- och damkampen för första gången på 26 år.
Den goda nyheten?
Det kan knappast bli sämre.
SÄSONGENS FEM HÖJDARE
1. Mondo Duplantis OS-guld och världsrekord
Bilderna från Mondo världsrekordförsök är redan historia, då han ensam höll kvar 80 000 i publiken på Stade de France. Han var den enda som var kvar och hade en hel världs blickar på sig, då han gled över världsrekordhöjden 6,25 i sista försöket. Och var det någon som inte visste vem Mondo var, så visste alla efter den bragden.
2. Vanessa Kamgas genombrott
Ja, när herrarnas diskus tappade mark, så klev Vanessa Kamga fram och kastade sig in i världstoppen. Dessutom var hon bäst när det gällde, då hon gjorde säsongens längsta kast i OS i Paris. Hennes 65,14 i kvalet var det andra svenska rekordet under sommaren. I finalen gjorde hon 65,05 och blev sensationell OS-femma. En riktig knall.
3. Andreas Almgrens rekordslakt
Ja, även om Almgren drog på sig en stressfraktur och missade OS, så var hans vínter/vår fullkomligt magnifik. Han satte sex svenska rekord på allt mellan 3000 meter och halvmaran och blev historisk då han som första svenske sprang under 13 minuter på 5000 meter (12:50.94) ) och 27 min på 10 000 (26:52.87)
4. Julia Henriksson - en sprintdrottning föds
Ja, Julia slog Linda Haglunds 45 år gamla svenska rekord på 200 meter, inte bara en gång utan två. Hennes bästa tid stannade på 22.69. Ja, det var inte bara Julia som slog igenom. Det växte fram vad som kan bli ett svenskt sprintunder med namn som Nora Lindahl och Erik Erlandsson och svenske rekordhållaren Henrik Larsson sänkte sitt svenska rekord till 10.08.
5. Carl Bengtströms rekordlopp
Lyckades till slut slå Sven Nylanders nästan 28 år gamla rekord på 400 häck, då han sprang in på 47.94 och tog ett EM-brons. Det var fyra hundradelar under Nylanders 47.98 från OS i Atlanta 1996. Tyvärr blev formen inte bättre senare på säsongen och Bengtström var inte i närheten av en OS-final. Han tvingades till ett uppsamlingsheat inför semin och orken räckte inte.
Friidrottssäsongen avslutades med en relativt avslagen Diamond League-final här i Bryssel, vilket var ganska väntat ett OS-år som 2024.
Andreas Kramer var sist ut med en sjundeplats på 800 meter i kvällskylan.
Men när jag ska sammanfatta det svenska friidrottsåret är det annat som står ut.
Mondo Duplantis överlägsenhet naturligtvis, som kompenserar för att det inte gick som förväntat för så många andra svenskar.
Men räknar vi mästerskapsmedaljer och smällen i Finnkampen, så var det en dyster svensk friidrottssommar.
Men inte utan anledningar.
Öppnar för mothugg
Jag tänker inte hänga ut Kajsa Bergqvist på något sätt, även om hon sköt ganska högt över målet när hon siktade på sex EM-medaljer i Rom.
Det stannade vid tre och hon nådde i alla fall skogsbrynet.
Jag gillar den optimistiska inställningen, även om det öppnar för mothugg när det går emot.
Men det var många oväntade fall och olyckliga skador.
Daniel Ståhl blev avsatt som världens diskuskung efter att ha gått in i säsongen som både regerande OS- och världsmästare.
Han hade svårt att ens hamna på pallen när han mötte de bästa.
Han kommer att vara regerande världsmästare ända fram till VM i Tokyo om ett år, men känns inte ens som en medaljkandidat i det här läget.
Han blev ”bara” blev sjua i OS i Paris och nådde inte över 70 meter på hela säsongen.
Det hade inte hänt sedan 2018, då han kastade 69,72.
Nu stannade hans årsbästa på 69,03 från Finnkampen, den enda tävling där han såg ut som gamle Ståhl igen.
Hade passerat en gräns
Andreas Almgren hade en fantastisk vår, där han satte nya svenska rekord varje gång han ställde sig på startlinjen .
Den nästan ständigt skadeförföljde 29-åringen seglade till och med upp som ett medaljhopp inför det som skulle bli hans första OS i Paris.
Men det stannade vid fjärdeplatsen på 10 000 meter vid EM i Rom i början av juni.
Det ingen visste då var att han passerat ännu en gräns för vad kroppen tålde och en begynnande stressfraktur gjorde att det inte blev några fler tävlingar.
Längdhopparen Thobias Montler hade en krånglande häl, som gjorde att han inte var i närheten av att konkurrera när det var dags för OS.
Han blev sextonde man i kvalet och hade en enda tävling över åtta meter (8.01).
Och Khaddi Sagnia meddelade tidigt att hon skulle ställa in hela säsongen på grund av problem med ett knä.
Samtidigt fortsatte diskuskastaren Simon Petterssons - OS-tvåa i Tokyo - nedgångsspiral.
Föll som käglor
Han avslutade säsongen efter att han kastat 53,36 vid lag-SM i Sollentuna den 17 augusti och ställde in säsongen efter det. Det blev inte ens Finnkampen för honom.
Det var ett helt gäng tilltänkta OS-finalister som föll som käglor där ett tag.
Samtidigt föddes en ny diskusstjärna i Vanessa Kamga som tog en sensationella femteplats i OS och blev bästa svenska friidrottare bakom Mondo.
Men annars gick det varje som Kajsa eller SOK tänkt sig med sin strikta topp tolv-politik.
Bara fem av de 21 OS-svenskarna blev bland de tolv bästa och debatten handlade mest om de som fick stanna hemma och missade chansen att bli det.
Men det är en annan historia.