Att Färjestad ska slå Skellefteå borta känns som en utopi
KARLSTAD. Halvtomma läktare, uselt spel och förlust direkt i slutspelspremiären hemma mot Skellefteå (2–3)
Vad har hänt med de regerande svenska mästarna Färjestad?
Och vart har publiken tagit vägen?
Det var de två frågor jag ställde mig efter en match där Skellefteå var dubbelt så bra.
På allt.
Nu är svaret på första frågan ganska enkelt.
Fjolårets mästarlag finns inte längre.
Jörgen Jönsson, Peter Nordström, Rickard Wallin, Jonas Gustavsson, Dominik Granak och Eero Somervuori försvann efter SM-guldet.
Framförallt de tre första saknas enormt.
De tre pådrivarna i omklädningsrummet och länken bakåt i historien för ett lag som alltid varit bäst när det gäller.
Jag tror det var ett misstag att inte betala Peter Nordström vad han begärde för att stanna kvar och i stället se honom försvinna till Leksand.
Nordström gjorde ett grymt slutspel i fjol och är just den ledarfigur Färjestad skulle behövt just nu.
Jag såg varken hjärta eller vinnarkultur i går.
Det kanske man inte ska begära heller i ett lag som blivit ett hopkok av unga talanger och inköpta legosoldater och där generationsväxlingen blev våldsammare än någon räknat med.
Färjestad var tvungna att göra debutanten Sanny Lindström till lagkapten, i stället för att som tidigare låta kaptensbindeln gå i arv till en mångårig trotjänare.
Sämta publiksiffran i ett slutspel
Värmlänningarnas enda länk med det förlutna just nu är Emil Kåberg, men han var sannerligen inte bra i går och bänkades i slutet av matchen.
Och när jag blickade ut över läktarna i Löfbergs Lila Arena undrade jag om matchen krockade med Melodifestivalen eller någon annan tv-magnet. Officiella publiksiffran var 5 496 och det är den sämsta publiksiffran någonsin i en slutspelsmatch i den nya arenan.
Men jag tvivlar på att det ens var så många.
Det kändes som en del säsongskortsinnehavare som inte var där också räknades in.
Jag tror att de som var här hade rymts i gamla Färjestads Ishall som tog in drygt 4 500.
Det känns som festen var över redan innan den hade börjat.
Och att publiken var lika uppgiven som spelarna.
Nu ska man inte såga för mycket efter bara en match. Färjestad var tvungna att ställa matchotränade Robin Rahm i målet, Rahm som bara spelat två och en halv match sedan nyår.
Skadade Henrik Karlsson kan vara tillbaka nästa match, men ingen kan säga säkert.
Och så dåligt som i går ska inte Färjestad kunna spela en gång till.
Men Färjestad hade en motståndare i går också och det är dags att hylla Skellefteå.
Jag har inte sett dem i speciellt många matcher, men de visade upp en imponerande totalhockey och all den glöd och hjärta som Färjestad saknade.
Skellefteå har en bra mix
Hans Särkijärvi har gjort ett fantastiskt jobb och det är en perfekt mix av gammalt och ungt.
Det är särskilt påtagligt i backparen, där Skellefteås tre juniorlandslagsbackar spelar i par med rutinerade bjässar som Pavel Skrbek, Ivan Majesky och Jyri Marttinen.
Sedan har man fyra kedjor där benen går hela tiden och där motståndarna inte får en lugn stund.
En lagmaskin som nu tagit tre raka segrar mot ett Färjestad som hade slagit dem i nio raka matcher innan förbannelsen bröts i januari.
Nu måste samma Färjestad vinna sina två återstående hemmamatcher och slå Skellefteå två gånger på bortaplan.
Just nu känns det som en utopi.