Alfelt: Det sämsta jag sett på länge – Djurgården måste ompröva sin spelidé
HALMSTAD. Zoran Lukic brottas med ett stort dilemma.
Han tror på 4–3–3-systemet – men han tror inte på spelarna.
Jag tror mer på spelarna än på systemet.
Det fanns de som sa att Djurgårdens spel mot Halmstad var ett fall framåt. Visst, Djurgården brände ett par grymma målchanser, men jag väljer att – precis som Zoran säger att han gör – se helheten och då är gårdagens Djurgården det sämsta laget jag sett hittills i år i allsvenskan.
Det sämsta laget.
Inte nödvändigtvis de sämsta spelarna.
Djurgården på Örjans vall är det sämst fungerande lag jag sett live på mycket länge. Spelare som ständigt hamnade för långt från sina motståndare. Spelare som var för sega med bollen, för oprecisa i sitt passningsspel och ständigt sökande efter vad man skulle göra i stället för att spela enkelt, snabbt och intuitivt. Jag såg ett helt lag utan minsta spår av självförtroende hos en enda spelare och det är faktiskt ganska sällsynt.
Kvalitetsspelarna saknas
Tränarnas fel? Sportchefens fel? Spelsystemets fel?
Eller helt enkelt för dåliga spelare?
Naturligtvis en kombination av allt, men just nu är jag övertygad om att Djurgården ganska snabbt kan köra sig rätt utför avgrunden om man inte omprövar sin idé om hur klubben ska spela fotboll.
Zoran Lukic och Andrée Jeglertz har inte Andreas Isaksson, Kim Källström, Johan Elmander eller Geert den Ouden att lita till. Kvalitetsspelare som var som gjutna för det offensiva 4–3–3 som Lukic verkligen föredrar till hundra procent. I dagens Djurgården finns inte en Marta som Jeglertz kammat hem sina guld med. Det finns helt enkelt inte en enda spelare som sticker ut med en exceptionell talang som kan höja laget några snäpp över sina motståndare.
Frågan måste då bli – varför låsa sig vid ett spelsystem som kräver en överlägsenhet som du inte kan hitta i den nuvarande truppen?
Djurgården har inte förstärkt i år. Har inte haft råd att anpassa truppen till sin spelidé. Frågan blir då naturligtvis om det, som det så fint heter, inte blir direkt kontraproduktivt att ändå försöka att genomföra programförklaringen med det spelsystem som i förlängningen är tänkt att göra klubben till den ledande i Sverige?
Eftersom dagens spelare inte fungerar i systemet blir systemet själva hotet mot klubbens vision.
Dahlbergs uppgift för svår
Jag led med att se tunge Mikael Dahlberg kämpa för att försöka bli både den uppsamlande och uppbyggande kraften i Djurgårdens mittfält. Han försökte och lyckades emellanåt riktigt hyggligt trots att kamraterna Martin Andersson försvann ur matchbilden efter en knapp kvart och Daniel Sjölund väl aldrig riktigt hamnade rätt. Dahlberg visade hjärta men gavs en uppgift som var långt över hans fysiska förmåga.
Zoran Lukic hävdar att det finns ett tålamod i klubben men det återstår som alltid att se. Den enkla lösningen har ofta varit att byta ut ledarna men den här gången är den enklaste lösningen att låta ledarna tänka.
Fundera över om dagens Djurgården helt enkelt inte är ett lag som måste agera efter metodiken försvara med åtta man och sparka och spring för att kontra in mål och poäng.
Att leva för en vision är coolt men att åka ur allsvenskan på prestige är direkt korkat.
Halmstad blir laget att slå
Halmstad riskerar inte att åka ur i år. Laget man aldrig kan tippa på förhand ser ut att kunna få en sån där säsong igen där man faktiskt kan gå hela vägen.
Jag ser inga superstjärnor i Halmstads lag men jag ser väldigt många riktigt dugliga fotbollspelare. Det mest intressanta är att Halmstad går runt på många spelare och inte tappar i kvalitet. Christian Järdler har fått en nytändning som vänsterback. Tränaren Janne Andersson ser Emil Salomonsson som en framtida landslagsback. Jag kan inte säga emot.
Tim Sparv och Andreas Johansson var ett dominerande mittfältspar i går och tyske Michael Görlitz klassiskt farlig med sina ruscher mot kortlinjen och snett-inåt-bakåt-passningar.
Halmstad blir ett lag i år att slå för alla som vill vinna SM-guld.