Serb-essen!

Stefan Holm

Så gick landet från Balkan från lilleputt till världens starkaste tennisnation

Serbien blev en självständig stat den 5 juni 2006.

Fem år senare har landet, precis som Sverige, fått fram tre världsettor i tennis.

Hur är det möjligt?

– Vi har alla gått den hårda vägen och det har gjort oss mentalt starka, säger Novak Djokovic.

Almanackan visade den 29 januari 2002 när Thomas Johansson, i sällskap av tränaren Magnus Tideman och blivande hustrun Gisella, landade i Stockholm efter en nästan dygnslång flight från Melbourne.

På Arlanda väntade en välkomstkommitté bestående av förbundsfolk, sponsorer och journalister. Det var en stor dag för svensk tennis. Östgöten vann Australien Open och blev förste svensk att kyssa en Grand Slam-pokal sedan 1992, då Stefan Edberg vann US Open.

– Efter det här åker jag, ”Maggo” och Gisella till Sergels torg för att se hur många som väntar, sa Thomas Johansson med ironi i rösten.

Några timmar senare, när eftermiddag blivit kväll, vandrade han över torget som fick sitt namn efter skulptören Johan Tobias Sergel.

Skillnad på Sverige och Serbien

Det var där 50 000 hockeyälskare samlades för att hylla spelarna i Tre Kronor efter VM-guldet 1998, men tennis är ingen folksport i Sverige. Inte en människa kom fram till Thomas, som å andra sidan inte hade förväntat sig att få skriva några autografer.

– Jag tror inte att folk har förstått hur svårt det är att slå sig fram. Tennis är en väldigt stor sport med många utövare.

Thomas Johansson kommer ursprungligen från Linköping, som med drygt 100 000 invånare är Sveriges sjunde största tätort.

Det är svårt att föreställa sig hur det ser ut när så många människor samlas på ett och samma ställe men det var precis vad som hände i Belgrad tidigare i veckan.

Anledningen?

Novak Djokovic vann Wimbledon och återvände till Serbiens huvudstad som världsetta. Många av hans beundrare grät när han intog en tillfälligt uppbyggd scen framför parlamentet.

– Jag är evigt tacksam för att ni har lyckats göra det här till den bästa dagen i mitt liv. Den här pokalen tillhör er. Den här pokalen tillhör Serbien, sa Djokovic och höll upp Wimbledon-bucklan.

Alla födda i Belgrad

Tjugo år efter starten på Jugoslaviens blodiga sönderfall är Serbien världens ledande tennisnation. Redan 2007, ganska exakt ett år efter självständighetsförklaringen, började det talas om det serbiska tennisundret, och det berodde inte enbart på Novak Djokovic.

I Öppna franska gick Ana Ivanovic till final och Jelena Jankovic till semifinal. Precis som ”Nole”, Janko Tipsarevic, Viktor Troicki och Nenad Zimonjic är de födda i Belgrad, där Nato-bomberna föll under Kosovokriget 1999.

– Jag är stolt över att få vara med och göra tennis till en stor sport i mitt land. Många människor har haft så mycket problem med ekonomi, politik och krig. Framgångarna har fått dem att le igen, sa Jelena Jankovic.

De flesta av serberna som i dag är etablerade i världstoppen har fått sin tennisfostran utomlands. I ett land med krigsmärkt infrastruktur var det svårt, för att inte säga omöjligt, att få bra träningsförhållanden. När Novak Djokovic och Ana Ivanovic blev klubbkamrater i Belgrad tränade de, i brist på inomhusbanor, i en simbassäng som tömts på vatten.

Jankovic, som nu är bosatt i Dubai, flyttade som tolvåring till Nick Bollettieris talangfabrik i Bradenton, USA. Ivanovic var 14 år när hon träffade sin blivande manager, den schweiziske affärsmannen Dan Holzmann, och hamnade i Basel, där hon fortfarande bor. Novak Djokovic, som är skriven i Monaco, började som tolvåring träna på Nikola Pilics tennisakademi i Oberschleißheim utanför München.

– Jag var tvungen att flytta i tidig ålder. Det var svårt att träna och utvecklas till ett proffs i ett land utan tennistraditioner, säger Djokovic.

”Höll på att dö av att titta på matchen”

Det har inte hindrat ”Nole” och de andra spelarna från att bli stora nationalhjältar i sitt hemland. Ana Ivanovic har rasat till 18:e plats på världsrankingen, men blev nyligen, av tidningen Kurirs läsare, utsedd till Serbiens mest framgångsrika kvinna.

Vem som regerar bland männen blev uppenbart under årets Wimbledon-final, då president Boris Tadic ställde in alla uppdrag för att på plats se finalen mellan Djokovic och Rafael Nadal.

– Jag höll på att dö av att titta på matchen. Nu kommer jag omedelbart lämna över mina arbetsuppgifter till Novak, sa Boris Tadic.

Han uttryckte sig så där med skämtsam ton, men faktum är att ingen skulle protestera. Undersökningar visar att Novak Djokovic är den populäraste serben i världen, och skulle han kandidera till posten skulle han förmodligen bli president.

I Serbien har han varit nummer ett sedan i fjol, då landet för första gången vann Davis Cup. Novak Djokovic spelade totalt sju singlar under året – och vann samtliga. I finalen, mot Frankrike, besegrade han både Gilles Simon och Gaël Monfils.

”Hela landet firade”

Efter bragden blev han, precis som 2007, utsedd till Serbiens bästa idrottsman av tidningen Sport. Djokovic har inget emot utmärkelser, men för honom är ingen belöning större än folkets kärlek.

– Den titeln delar jag inte bara med mitt team. Jag vann inte själv. Det var en laginsats – och hela landet firade. Det liknar inget annat jag har upplevt, säger han.

Segern gav ”Nole” så mycket energi att han underkastade sig ett brutalt träningsprogram under vinteruppehållet, vilket är en av de största förklaringarna till årets gränslösa framgångar.

Under säsongen har han vunnit 48 av 49 matcher. Titeln i Wimbledon var den åttonde i ordningen, bara under 2011.

– I fyra år har det handlat om Roger, ”Rafa”, ”Rafa”, Roger. Nu är det Novak, Novak, Novak, Novak, konstaterar världens stoltaste tennismamma, Dijana Djokovic.

Hon och hennes make, Srdjan, har ett förflutet som skidåkare men Novak har alltid föredragit tennis. Redan som fyraåring började han spela i barndomens Kopaonik, där föräldrarna drev en pizzeria.

Många hävdar att backhanden och rörligheten är hans främsta tillgångar, men det är utan tvekan hans självförtroende.

Som ung brukade ”Nole” ta en liten pokal ur prisskåpet och hålla upp den inför sina föräldrar:

– Hej, jag heter Novak Djokovic. Jag vann Wimbledon!

Har gått den hårda vägen

Vad ingen kunde föreställa sig då var allt alla hans pojkdrömmar skulle uppfyllas.

– Inför Wimbledon-finalen pratade jag med min familj och minns allt hårt jobb, hur vi reste mellan Tyskland och Serbien, om drömmarna jag hade. Framgången får dig att minnas, och det har inte varit någon enkel resa. Alla känner ju till situationen i vårt land, med krig och sådant. Det var svårt att bli proffs i ett land där tennisen inte var speciellt populär. Samtidigt, när man tänker på det, kanske det var just vad vi behövde. Inte bara jag, utan även Ana Ivanovic, Jankovic, Tipsarevic, Zimonjic. Vi har alla gått den hårda vägen och det har gjort oss mentalt starka, säger Novak Djokovic.

Nu är han i Halmstad för att hjälpa Serbien att dess folk att försvara Davis Cup-bucklan. Sverige ska inte vara något hot på vägen.

I Robin Söderlings och Joachim ”Pim-Pim” Johanssons frånvaro tar Michael Ryderstedt och Ervin Eleskovic hand om singelspelet.

Majoriteten av dem som dagligen passerar Sergels torg har förmodligen aldrig hört namnen tidigare.