Jag känner igen hälften – men skäms inte för det
Dags att börja plugga på svenskarnas ansikten
BARCELONA. I stort sett alla stjärnor försvann, men ändå fick 43 friidrottare åka till EM.
Och jag ska villigt erkänna att med alla EM-svenskarnas porträtt utbredda framför mig inför resan till Spanien så kände jag bara igen drygt hälften.
Utan att skämmas för att kalla mig expert.
Nu har jag läst på läxan och lärt mig de flesta nya namn och ansikten efter två dagar med svenskarna i Palagrugell på Costa Blanca norr om Barcelona.
Nu känner jag igen Joni Jakko, Tom Kling-Baptiste och Helene Nordqvist.
Men för alla er andra är det kanske dags att plugga på svenskarnas ansikten innan EM startar på tisdag.
Annars är risken stor att ni missar dem helt.
Förbundskapten Stefan Olsson har varit väldigt snäll i sina uttagningar och i stort sett alla som klarat kvalgränsen har fått åka med hit till Spanien.
Och några till.
Det gör att det blivit ovanligt många debutanter och nya ansikten.
Aktiva som man måste sätta väckarklockan för att se i aktion, då de flesta kval och försök avgörs i morgonsvalkan här i Barcelona.
EM en bra chans för många unga
Det innebär att de flesta EM-svenskar kommer att vara utslagna redan före lunch.
Det som gör den här EM-truppen extra anonym är att affischnamn som Christian Olsson och Susanna Kallur inte är med.
Och att de svenskar som varit världsstjärnor inte är det längre efter skadefyllda säsonger och en bra bit kvar till toppformen.
Jag känner mig också kluven när det gäller de svenska uttagningsprinciperna.
Det går inte att komma ifrån att det blir en sällskapsresa för de flesta i truppen och att många inte har här att göra om vi talar topplaceringar.
Samtidigt är ett EM en bra chans för unga och orutinerade friidrottare att få känna på mästerskapsatmosfären.
En katalysator som gör att de bestämmer sig för att satsa ännu mer i framtiden.
Men risken är att många blir knäckta av motståndet.
Det är en risk Stefan Olsson får ta.
Tyskland har till exempel haft en totalt motsatt filosofi.
De har varit stenhårda i sina uttagningar och det är riktigt livat runt tyskarnas EM-trupp.
Tiokamparen Pascal Behrenbruch hotar att stämma förbundet för att han inte kom med till Barcelona och har anlitat en advokat för att undersöka möjligheterna att driva saken rättsligt.
Behrenbruch var EM-femma i Göteborg 2006 och sexa i VM i Berlin förra året.
Han har klarat EM-kvalgränsen, men tyska förbundsläkarna ansåg inte att han var tillräckligt frisk för att vara med i EM efter en fotskada.
Behrenbruch håller som ni förstår inte med.
Carro är bra för truppen
Höjdhopparen Raul Spank får inte heller åka, trots att han tog VM- brons på hemmaplan i Berlin förra året.
Han har hoppat 2.25 som bäst i år och tyska landslagsledningen anser att form är färskvara och gav tummen ner.
Det är en helt annan filosofi är Stefan Olsson haft i sina uttagningar.
Carolina Klüft hade absolut inte fått åka till EM om hon tävlat för Tyskland.
Hon hade inte ens varit i närheten.
Ändå tycker jag att Stefan Olsson gjorde rätt när han tog ut Carro och det är nog det ansikte som flest känner igen.
Jag tror att Carro är bra för den här truppen med all sin erfarenhet och hon är också den typen som kan höja sig på ett mästerskap.
Samtidigt har ju alla varit unga.
Det var inte många som kände igen Carolina Klüft inför EM i München 2002.
Jag fick fråga vem Stefan Holm var då jag kom till inne-VM i Paris 1997 och Holm skrällde med att bli åtta.
Till och med att bli åtta var stort på den tiden.
Senare samma kväll i Paris stötte jag ihop med en amerikanska på en bistro och hon frågade vad jag gjorde där.
– Jag är här och följer friidrotts-VM, sa jag.
– Det är jag också, svarade hon.
– Jaha, vad gjorde du, då?
– Jag tog guld i stavhopp, svarade Stacy Dragila.
Så det är inte alla man känner igen i den här branschen.