Slaget om Siljan är hockey-Sveriges största
Det finns inget roligare än Slaget om Siljan.
Mora mot Leksand.
En rivalitet som är unik och som fick 2 800 leksingar att stanna hemma och samlas framför en jätteskärm i Ejendals Arena i stället.
Helt sjukt – som Susanna Kallur skulle uttrycka det.
Det är en skriande brist på riktiga rivaliteter i svensk hockey, så när ett möte mellan Leksand och Mora närmar sig brukar jag alltid följa snacket en vecka innan.
Det är nästan roligare än själva matchen.
Nu vann Leksand med 5–3 och tog sin första bortaseger mot Mora i en tävlingsmatch sedan säsongen 2001/02.
Publiksiffran var unik – 7 226 åskådare. Unik därför att Mora bara tar in 4 500 och att det var 4 426 på plats igår.
Men 2 800 satt i Ejendals Arena i Leksand och följde matchen, där en plats på läktaren kostade 100 kronor och en på parkett 285 inklusive middag.
En välplanerad hämnd
Arrangemanget var ett enda långt finger åt Mora och klubbdirektören Jan Simons för att han snålade med bortabiljetterna (150 stycken) till Leksandsfansen i kvalserien i fjol.
I Leksand har man funderat på hämnd ända sedan dess. I går kom den.
Det är sådana känslor som gör idrotten levande. Det är som att tackla Lasse Anrells flinande nuna på Sportbladets ambulerande tacklingsmaskin. Man tar i det där lilla extra.
Jag är avundsjuk på alla dalkarlar och -kullor som har det här unika derbyt. Jag saknar Stockholmsderbyna mellan AIK och Djurgården och en tid då även stockholmare kunde fylla en arena. Eller klassiska Leksand–Brynäs.
I elitserien finns inte ett enda derby eller hatmatch värd namnet längre.
Avstånden har blivit för stora och ingen stad har längre mer än ett lag i elitserien. Dessutom byter spelarna klubbar alldeles för ofta. Du kan ha heta dueller mot en spelare ena säsongen och krama om honom efter ett mål den andra. Titta bara på Andreas Jämtin.
Så jag är glad över att känslorna lever kvar i Dalarna.
Mer än en hockeymatch
Men det är inte bara fansen som gör den här typen av rivaliteter så njutbara. Det är inställningen på isen också. Det blir alltid en extra spänning, en annan dimension som gör det hela till mer än en hockeymatch.
Jag kan inte påstå att matchen mellan Mora och Leksand var någon spelmässig njutning. Men det var kamp i tre perioder, spelare som offrade sig, spelare som tacklades och en intensitet som gör hockeyn till den sport den är.
Och Mora var det bästa laget, även om Leksand vann matchen. Det berodde nästan enbart på Eddie Läck i målet. Hade Leksand haft kvar Ed Belfour hade det garanterat blivit torsk.
Leksand har naturligtvis en stor chans att gå upp i elitserien, även om de senaste årens kvalseriefiaskon får mig att tvivla på ett Återtåg.
Leksand är inte ens ett pendeltåg längre, eftersom de fastnat i allsvenskan.
Mora har inte en chans.
Fallet från elitserien har varit hårt och jag har alltid hävdat att de bara var där på tillfälligt besök.
Det är kul när det händer och Rögle är den här säsongens Mora när de gick upp. Men jag tror inte heller Rögle överlever elitserien.
Inte i längden.
När jag pratade med Peter Nordström förra veckan hävdade han att allsvenskan är bättre än de flesta tror. Att 50 allsvenska spelare skulle platsa i elitserien. Jag håller med. Allsvenskan håller överraskande bra klass.
AIK har missat chansen att gå om Malmö och upp på en direkt kvalserieplats två gånger nu. Först förlust mot jumbon Huddinge och sedan 3–4 borta mot Bofors i går. Ett svaghetstecken och Björklöven har börjat klättra närmare.
Men största överraskningen är Troja. Nykomling och nästan omöjliga att slå hemma. I går fick Västerås åka hem med 7–5 i baken.