monstren i F1-historien
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-10
Från cigarren till rymdskeppet, från en klassisk svart skönhet som Lotus genom retro Maseratis och galna sexhjulingar.
Från Brabhams, Hondas, Ferraris och Jordans till Brawns vita, nybyggda och avskalade skönhet.
Det är skillnad på bil och bil.
Titta, läs, och njut av några av F1-historiens fräckaste motormonster.
Och självklart börjar vi med en svensk bekant...
1.
Bil: Lotus 79. År: 1978. Förare: Mario Andretti, Ronnie Peterson och Hector Rebaque. Kommentar: Smeknamnet var ”Black beauty” och det är bara att hålla med. Dels för att bilen är vacker och dels för att den är ett stycke svensk F1-historia. Den hade en perfekt aerodynamik, bland annat 30 procent mer downforce än sin föregångare och den tog sju segrar på 26 lopp. Närmare ett VM-guld har Sverige aldrig varit och det är frågan om vi någonsin kommer att vara. Det var årets bästa bil 1978, sex segrar gav Andretti VM-guldet och Lotus förartiteln. Ronnie Peterson som dog på Monza 1978 slutade VM-tvåa den säsongen. Svensken vann ett lopp med den, Österrikes GP 1978.
2.
Bil: Maserati 250 F. År: 1957. Förare: Juan Manuel Fangio. Kommentar: Maseratis 250 F gjordes i 26 olika versioner mellan 1954 och 1960. JM Fangio debuterade med den i Argentinas GP 1954 och där vann han sin första av två segrar innan han lämnade för Mercedes-Benz. 1957 var han tillbaka och där tog han sin femte VM-titel, men det som gör att bilen är gjuten på listan är det magiska 20:e varvet under Tysklands GP på Nürburgring. Fangio var elva (!) sekunder snabbare än närmsta Ferrari på ett enda varv. – Jag har aldrig kört så snabbt i mitt liv och jag tror inte att jag någonsin kommer att göra det igen, var hans kommentar. Bilen säljs på auktion nästa vecka...
3.
Bil: Ferrari F2004. År: 2004. Förare: Michael Schumacher och Rubens Barrichello. Kommentar: Detta är den röda gudinnan. Ett konststycke av Ferraris suveräna team med Rory Byrne, Ross Brawn och Aldo Costa och Ferrari var överlägsna i VM. De vann 15 av 18 lopp, Michael Schumacher vann 13... Han vann också sitt sjunde VM-guld och avslutade därmed sin och Ferraris dominans 2000-2004. Bilen var en utveckling av föregångaren F2003-GA, men chassit som var helt nytt var klart lättare än det på 2003:an. Bilen anses vara den ultimata V-10 F1-bilen, den var enormt snabb och väldigt pålitlig.
4.
Bil: McLaren MP4-22. År: 2007. Förare: Fernando Alonso och Lewis Hamilton. Kommentar: Att bilen inte vann VM beror enbart på att de två teamkollegorna inte kunde komma överens och såg till att köra bort varandra från titeln. Optiskt sett är det en favorit, en verklig silverpil, smidig och vacker, samtidigt som den är extremt snabb och giftig. Den hade en riktigt bra motor och under första halvan av 2007 tog teamet lika många poäng som de gjorde under hela 2006. Den var säsongens mest tillförlitliga bil och den drabbades inte av något mekaniskt fel under de första 15 racen.
5.
Bil: Tyrrell P34. År: 1976 och 1977. Förare: Jody Scheckter, Patrick Depailler och Ronnie Peterson. Kommentar: ”Tyrrells six wheel”. Höjdpunkten var Sveriges GP på Anderstorp då Scheckter och Depailler var etta och tvåa. Schechter är den ende förare som vunnit med en sexhjuling, men Scheckter lämnade stallet efter säsongen och sade att bilen var ”en skithög”. 1977 körde Peterson 18 lopp med bilen, men den var för otymplig för att lyckas nå några resultat med. Snygg är den knappast, men lösningen är cool och det är en av de mest omdebatterade bilarna under historien. Det gillar vi.
6.
Bil: Honda RA271. År: 1964. Förare: Ronnie Bucknum. Kommentar: Denna japanska skapelse var Hondas andra F1-bil, men den första som faktiskt körde ett F1-lopp – och det blev bara tre lopp. Vid sin debut 1964 var det den första japanska bilen inom F1 och detta var bara något år efter det att Honda inledde sin biltillverkning. Bilen är grunden till RA272 som vann i Mexiko 1965. På listan platsar bilen helt enkelt för att designen är så underbar, den vita bakgrunden och den röda solen som symboliserar Japan är riktigt vacker.
7.
Bil: Ferrari 641. År: 1990. Förare: Alain Prost och Nigel Mansell. Kommentar: En bil som slogs för mästerskapet 1990. John Barnard som arbetade med Prost redan i McLaren specialdesignade bilen för honom. ”Professorn” tog fem segrar och i Mexiko tog han sig från 13:e startplats till seger. Han utmanade dessutom Ayrton Senna om VM-segern. Originalbilen säljs på auktion nästa vecka, en vacker röd gudinna som är nyrenoverad för ungefär en miljon kronor och beräknas kosta minst tre miljoner – som hittat om man fått tillbaka pengar på skatten och har en garageplats över.
8.
Bil: Brabham BT46B. År: 1978. Förare: Niki Lauda och John Watson. Kommentar: Mer känd som ”The Fan car” och den är faktiskt 100-procentig. Den körde ett lopp, Sveriges GP på Anderstorp 1978, och Niki Lauda vann. Sedan förbjöd FIA bilen... B-versionen av BT46 hade en stor fläkt baktill som sög fast bakhjulen mot banan, och det var väldigt effektivt när hastigheterna var låga eftersom trycket från bilens vingar då är lågt. Lotus Mario Andretti kallade bilen för ”en stor jävla dammsugare”. FIA förbjöd bilen eftersom inga rörliga delar får förbättra aerodynamiken och den tävlade aldrig igen. Det roliga i historien är att Bernie Ecclestone ägde teamet...
9.
Bil: Jordan 191. År: 1991. Förare: Bertrand Gachot, Alessandro Zanardi, Roberto Moreno, Andrea de Cesaris och Michael Schumacher. Kommentar: Det är lätt att minnas Jordanbilen som gul, men faktum är att Eddie Jordans debutbil från 1991 var grön och den har etsat sig fast i minnet. Antingen på grund av färgen – eller på grund av det som faktiskt hände den säsongen. Andrea de Cesaris var den ende föraren som körde hela året, andreföraren Bertrand Gachot är mest känd för att ha sprejat tårgas på en taxiförare i London och dömdes till fängelse. Hans plats övertogs av Michael Schumacher som var sjua i kvalet till Belgiens GP, men bröt med ett mekaniskt fel redan på första varvet. Benetton värvade tysken direkt, Jordan fick ett antal miljoner och hans stall överlevde fram till och med 2005.
10.
Bil: Brawn GP BGP 001. År: 2009. Förare: Jenson Button och Rubens Barrichello. Kommentar: Brawns skapelse är unik. Inte bara för att den kom från ingenstans med en dubbel diffusor och sopade rent under säsongsinledningen 2009, utan också för sitt utseende. I en värld fylld av intryck och reklam kom Brawn med en bil som är i stort sett helt ren. Inga sponsorer, alltså ingen reklam. Men det är en fröjd för ögat. Stallet överlevde konkurshotet och nu står sponsorerna i kö så antagligen kommer bilen att vara lika nedsmetad som de andra inom en snar framtid. Tyvärr.