Abrahamsson: Jag räknar med att förslaget hamnar i papperskorgen

Vad är det egentligen som händer?

Jag är på allvar oroad över svensk ­ishockey.

Vem styr skutan – och hur styrs den?

Vi har ett färskt VM-guld, ett juniorlandslag som fångat folket och snart inleds OS där Tre Kronor är en het guldkandidat. Men på nationell nivå hackar det högst betänkligt.

SHL vill bestämma över sin egen produkt, Ishockeyförbundet och distrikten beslutar i de tunga frågorna. Där har ni kortfattat problematiken. De två parterna har en allt annat än samstämmig uppfattning om hur landets högsta liga ska se ut i framtiden. Framför allt i de tunga frågorna – systemet för upp- och nedflyttning och vilka kriterier som ska g­älla för spel i högsta ligan.

SHL har i princip vägrat att uttala sig om allt som har med det nya avtalet att göra. Ur ett etiskt förhandlingsperspektiv är det säkert rätt strategi. För att skapa förståelse för sina förslag har det varit en katastrofal strategi.

Är det något SHL behöver satsa på de kommande åren är det att rejält piffa upp sin pr-avdelning.

Svenska Ishockeyförbundet har de senaste åren lämnat över en stor del av besluten kring SHL till Hockeyligan. Nu, när det ska förhandlas fram ett nytt avtal, vill SHL ha ­ännu större möjligheter att styra produkt. Något jag inte alls saknar förståelse för. Problemet är att vägen för att nå dit har lämnat en hel del i övrigt att önska.

Är oproffsighet och ovärdigt

Det senaste förslaget som rört upp känslorna är att redan till nästa s­äsong utöka ligan med två lag.

Under de tio år som jag har jobbat som hockeyreporter har Hockeyligan konsekvent sagt nej till att utöka serien till 14 lag. Jag har inte heller varit av uppfattningen att en utökning skulle lösa alla problem och få SHL att blomstra.

Men när nu SHL plötsligt öppnar för en utökning kan de tänka sig att göra det i panikfart och mot ­alla tänkbara regler. Att förändra förutsättningarna radikalt när drygt en månad återstår av serien andas inte proffsighet, värdighet, e­ller stabilitet.

Nu räknar jag med att förslaget hamnar där det hör hemma. I papperskorgen.

Ska ytterligare två lag flyttas upp, den största förändringen sedan 1987 då ligan gick från tio till tolv lag, ska det givetvis göras på ett korrekt och inte minst genomtänkt sätt. Ingen av klubbarna i Hockeyallsvenskan hade inför säsongen en aning om att det kunde bli aktuellt med två friplatser till finrummet.

Och så har vi lagen i SHL. HV 71 har under säsongen satsat runt 15 miljoner på att rädda säsongen och undvika kvalserien. Blir förslaget verklighet är det pengar de mer eller mindre har kastat i sjön.

AIK och Örebro vet fortfarande inte om de måste försvara sin SHL-plats via en kvalserie eller i kavaj se de allsvenska lagen göra upp om de två friplatserna. Hur ska de tänka runt sina lagbyggen? Ska de förstärka inför en kvalserie eller sälja ut sina trupper för att spara pengar om platsen redan är garanterad?

Mitt krav: Gör saker på rätt sätt

Att SHL plötsligt väldigt gärna ser 14 lag hänger givetvis ihop med att det finns några potentiellt starka varumärken i allsvenskan. Leksands publiksuccé i comebacken har givetvis bidragit till det. En annan inte alls oviktig sak är att landets högsta liga nästa säsong kan stå utan ett lag från Stockholmsområdet.

Efter bakslaget med wild cards kan inte Hockeyligan själv välja vilka lag de ska utöka med, men ingen ska tro att det räcker med enbart sportsliga kriterier. Med stenhårda krav för att få en så kallad elitlicens har de ett tungt styrmedel för att få upp de lag som b­idrar till ekonomisk expansion.

Jag kräver inget supporteruppror, kallar i­nte SHL för hockeymördare. Det enda jag kräver är att saker görs på rätt sätt och i rätt ordning.