”Jag ska inte vara en belastning för någon”

Lena Gustafson Wiberg vigde sitt liv åt fotbollen, utan att märka vad som höll på att hända. Att fotbollen höll på att driva henne in i döden.

Dagarna efter terrordådet försöker ett helt land läka.

Men en av svensk fotbolls viktigaste personer är upptagen med att hitta ett tillräckligt djupt vatten.

Ett att drunkna i.

En annan dag, tio år tidigare, är handflatan blålila och rund. Fingrarna fem frukostkorvar. Slagsmålet mellan Djurgårdens och Union Berlins supportrar är ursinnigt, män forsar ner på planen, pyroteknik viner i luften och Lena Gustafsson Wiberg agerade nyss på instinkt.

Hon plockade upp pjäsen i tron att det var en bengalisk eld, insåg snabbt sitt misstag men hann inte kasta iväg den före detonationen. Nu tjuter öronen. Ont gör det, förbannat ont, men skit i det för hon har ett jobb att fullfölja.

En första sten landar

På tröjan står SLO, supporter liaison officer, en halvtidstjänst hon den här januarikvällen 2014 haft i två år. Det är ett banbrytande arbete. Som anställd av Djurgården sköter Lena kontakten med anhängarna, ger praktisk information, lyssnar på deras bryderier, men tillrättavisar också den som stökar.

Matchen avbryts.

Lena Gustafson Wiberg får läkarvård, handen har uttänjda ligament men kommer att bli återställd, öronsuset bedöms med tiden avta. Hon intalar sig att allt gått bra. Men med tiden ska hon bli varse att hon bär en osynlig ryggsäck och att det på botten just landat en första sten.

Två månader senare är Djurgården i Helsingborg för att spela allsvensk premiär. I en trappa på väg till arenan blir en 43-åring slagen till marken så illa att han dör. Ett kriscenter inrättas i Klocktornet i Stockholm, Lena reser dit, trycker undan sin egen sorg och pratar med de förkrossade supportrarna. Tar ansvar, vägrar lämna platsen. Efter flera sömnlösa nätter beordrar vd:n Henrik Berggren hem henne till lägenheten, bedyrar att hon redan gjort mer än vad yrkesrollen kräver, men då knuffar hon honom i bröstet.

Aldrig att hon drar.

Kånkar runt sin last

Inför matchen hade klubben pekat ut trappan som en möjlig flaskhals, en riskzon, men inte placerat ut någon SLO där. Hade Lena Gustafson Wiberg prioriterat fel? Den 35-åriga kvinnan vet att svaret är nej, att enbart den unge helsingborgaren ansvarar för det dödliga våldet, men blotta tanken på att mer kunde ha gjorts isar i henne.

Blir till en kullersten i ryggsäcken.

Och så fortsätter det vedervärdiga 2014. Lena återgår till arbetet, diagnosticeras med klinisk depression men avstår psykofarmaka. Till hösten slår ett knallskott lock för örat och vid läkarundersökningen påträffas en cysta i hjärnan, en som kräver årliga kontroller. En tid senare slår en polis henne med batong när hon försöker kyla ner en hetsig situation, vittnen stöttar hennes version, men anmälan läggs ner.

Sandkorn, grus, bumlingar, allt ryms i ryggan.

Men Lena orkar bära den. För hon är så fruktansvärt stark, det säger alla.

Åren går, andra SLO:r hoppar av uppdraget, men Lena Gustafson Wiberg kånkar runt sin last mellan arenorna. Kalmar och Borås, Odessa och Budapest. Hon presterar, åtar sig, offrar fritid. Varje helg möter hon årskortsinnehavare och ståplats-entusiaster, hon lever nära dem men på professionellt avstånd, mitt i vimlet men ändå rätt ensam. Det finns alltid något att göra, aldrig tid att ställa en kuslig fråga: vad händer om hon försöker simma med sin packning?

Kortast men blir målvakt

En höstig torsdag 2024 rycker en 45-årig kvinna upp dörren på Platinumcars Arena i Norrköping. Hon bär grå mjuktröja och räcker fram näven.

– Lena.

– Hur mår du?

– Jag lever. Vi ska tre trappor upp.

Vi smiter in i ett konferensrum med utsikt över konstgräset. Sol tränger in genom rutorna och värmer luften som doftar rengörningsmedel. Lena Gustafson Wiberg fiskar upp två energidrycker, räcker mig den ena och tar allt från början.

Född i Borlänge 1979. Uppvuxen utan syskon, klipsk men inte särskilt studiemotiverad. Hon börjar tidigt med fotboll och blir förälskad i gemenskapen, i att samla pant för att alla ska få träningsoveraller, i att sälja korv. På planen är hon teknisk och passningssäker, en given nummer tio, men hamnar i mål för att ingen annan vill stå. Trots att hon är 154 centimeter och kortast. Halvkass är hon, någon damallsvenska hägrar inte, men viljan att hjälpa kollektivet leder henne framåt.

I gymnasiet försöker hon läsa två program parallellt. Hon stöttar Brages supporterverksamhet och åker på helgerna tre timmar sydost för att se sitt älskade Djurgården.

”Som en kraxig dinosaurie”

Efter en vända som au pair i Nederländerna flyttar Lena till Stockholm 2005 och tar jobb på ett callcenter. Engagemanget för Djurgården växer och efter ett par säsonger fungerar hon delvis som SLO, fast begreppet inte finns i Sverige än. 2012 får hon titeln formellt och 2017 utökas ansvarsområdet till att gälla hela Europa. I skymundan blir Lena en av fotbollsrörelsens viktigaste svenskar.

– Nej, inte viktigast. Men jag är en av svensk fotbolls kortaste personer, säger hon när det förs på tal.

Som head of SLO development i Europa kuskar Lena runt på kontinenten för att hjälpa till. Hon delar med sig av lyckade erfarenheter, av lärdomar från Helsingborg och Union Berlin-matchen, av nyttan med att dela ut bredda smörgåsar till ungdomarna som målar flaggor till nästa hemmamatch. Lär ut hur en kort kvinna kan avstyra bråk mellan eldiga och muskulösa män.

– Det är inget självändamål att ställa sig i en jävla shitstorm. Och dagen efter låta som en kraxig liten dinosaurie för att man skrikit så. Men det händer. Och då får man göra vad som krävs, säger hon och släpper ut håret, fångar upp det i en tofs och penslar sig i pannan med den.

”Jag känner mig otillräcklig”

Jobbet suger ur all kraft, berövar henne möjligheten till närmare vänskapsrelationer, men när privatlivets åligganden kallar vägrar hon delegera. Morbror Bernt dör 2021 och det faller på henne att lösa den infekterade arvstvisten. Pappa somnar in och Lena roddar med begravningen. Mamma får palliativ vård och dottern sköter byråkratin.

Inom ett par år är de tre viktigaste personerna ur den äldre generationen borta. Lena Gustafson Wiberg vägrar att ta in att hon är en spillra, för fotbollar måste rulla vidare och läktarsånger fortsätta sjungas. Hon behövs.

– Jag sköter jobbet men känner mig otillräcklig. Jag blir en person som jag inte tycker om. Jag brukade vara tålamodets högborg men blir stressad och lättretad.

Lena Gustafson Wiberg förlorar sig ofta i berättelser om andra – om en plikttrogen funktionär eller om pappas silverapa Lennart – men pratar ogärna om Lena Gustafson Wiberg. För den som lyssnar kommer ändå informationen fram bakvänt.

Hon säger att Bernt den sista tiden levde för hembesöken, men utelämnar att det var hon som pendlade till Köping för att sköta om sin morbror. Hon skryter om svensk fotbolls växande och allt tryggare läktarkultur, men förminskar sin egen roll i utvecklingen. För tio år sedan var rivaliteten så hätsk mellan Stockholmsklubbarna att träningsanläggningarna behövde vaktas, men att det var Lena som nattetid vakade på en stol på Kaknäs med ficklampa i hand yppas i en bisats.

Försöker bli gravid

Hon tycks driven av en högre tro på att man måste göra gott för sig, inte pjoska utan bita i.

Här i konferensrummet byter Lena sittställning och fäller benen över grannstolen. Krånglar med frisyren igen. Så mycket måste förklaras för att händelserna 2023 ska gå att förstå, men hon kan inte skilja bärande detaljer från stickspår.

Men en sak är viktig.

Medan allt pågår försöker hon bli gravid med sin man Fredrik Nilsson, med bakgrund som SLO och sedermera evenemangsansvarig i IFK Norrköping. De stretar på, håller tummarna, svär när mensen kommer. 40-åriga Lena söker sig till Köpenhamn för IVF-behandlingar, därpå flänger hon runt i elva timmar mellan apoteken för att hitta rätt sprutor och tabletter som ska stimulera äggproduktionen.

– Jag står inne på Globens toalett på ett hockeyderby och blandar en ampull med pulver med en vätska, drar upp i sprutan, skakar – och så ropar de på radion ”Lena, kom ut, det är hett på läktaren”.

Vad svarar du?

– ”Kommer snart”. En annan gång står jag i läkarrummet på någon match när de kommer in med stackars Lucas Bergvall som gjort illa armen. Jag har en spruta i magen och säger ”nej nej, det är bara värkmedicin”. Så det där har varit en jäkla härva.

SLO under terrordådet

Paret betalar för tre återföringar under 2023 utan att Lena blir gravid.

– Det är problem med mina ägg, så vi ställer oss i kö till en donator och får en anonym. Man får önska ögonfärg, hårfärg, vikt och längd, men det enda som jag är stenhård på är att donatorn ska vara längre än jag. Barnet ska få förutsättningar att nå upp till skåpen.

Hur känns beskedet om dina ägg?

– Jag har förlikat mig med det, men det är också en prestationsgrej. Alltså fan, klart att det är mig det är fel på.

Passionen driver Lena framåt, får henne att överträda gränser för vad också den mest arbetsföra kvinna borde orka. Hon sover en halvtimme mindre åt gången, löser ett par knutar extra för sin klubb per säsong, tvingas handskas med allt fler privata besvikelser.

Det måste gå.

Det går.

Fram till dagen då det inte gör det längre.

16 oktober 2023 flyger tusentals supportrar till Bryssel för att se herrlandslaget EM-kvala mot Belgien. Lena Gustafson Wiberg är tyngd av arbetsbördan från Djurgården och sina europeiska åtaganden, barnalängtan river i henne, ändå har hon makat ut en lucka i schemat för att vara SLO för Blågult.

På väg till arenan kör en islamistisk terrorist ikapp en taxi, öppnar eld och dödar två svenskar.

– Det blir en lång natt. Vi landar i att vi gör allt vi ska, men jag är inte kaxig när polisen bildar en ring och eskorterar oss till hotellet. Vi går i en spökstad, axel mot axel med polis som har förstärkningsvapen och scannar av taken efter skyttar.

”Det håller inte”

Hur är hemfärden?

– Laget flygs hem först. Vi får rapporter om att krispersonal möter folk på Bromma, Arlanda och Landvetter, det känns riktigt bra, men när vi kommer med sista kärran är ingen kvar. Där sänker sig det bottenlösa mörkret. Då är det bara att gå och lägga sig på flygplatsen.

Lena rätar på ryggen, tittar mig i ögonen.

– Det första som slår mig på Arlanda är att jag är den enda som har jobbat i Helsingborg och Bryssel. Vad i hela jävla helvetet, jag är den enda svensk som jobbar när folk dör på fotboll. Jag skriver till Tomas af Geijerstam, ansvarig för matcharrangemang i Djurgården, att jag säger upp mig. För det går inte mer. Nästa tanke: var finns det vatten, varför finns det inte vatten på Arlanda?

För att dricka?

– Nej. För att gå i sjön. Jag är klar. Ingenting betyder något längre. Allt är tomt och jag ska inte vara en belastning för någon mer. Det håller inte.

På morgonen åker hon från flygplatsen till centralstationen, låser in packningen i ett skåp och ger sig ut i Stockholm.

Det är 18 oktober 2023 och Lena Gustafson Wiberg har ett uppdrag kvar i livet. På ryggen bär hon en osynlig väska, överfull av sten.

– Jag går ut åt fel håll. Jag kan inte svara på varför, men jag går mot Kungsholmen och det hade jag inte tänkt. Och bron jag kommer till går inte att ta sig över. Det går inte ens att försöka. Jag vill bara smyga ner i vattnet. Ingen ska se. Och jag går runt. Jag vet inte hur många varv jag tar runt centralen. Många.

”Det är mörkt när vi åker”

Det rycker i Lenas högra öga, hon ursäktar att minnena är fragmentariska.

– Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte hittar. Det finns ingen övergång där jag tror att en ska finnas. Inte ens det klarar jag av.

Men du vill till varje pris till vatten?

– Ja. Och när den första planen inte fungerar går jag tillbaka till centralen för att tänka ut en ny. Det enda viktiga är att det måste gå obemärkt förbi. Mitt nya beslut blir Norr Mälarstrand. Det är på gångavstånd, så jag hittar två vägar dit, den ena bilväg och den andra gångväg.

Varför vill du just drunkna?

– Ingen aning. Någonstans i mitt huvud är det praktiskt. Inget kladd.

Hur länge letar du efter en lämplig plats att dö på?

– Ett gäng timmar. För det är ljust när jag går runt och mörkt när vi åker därifrån.

På väg till Norr Mälarstrand hittar maken Fredrik sin suicidala fru. Lena körs till psykakuten, skrivs in på den psykiatriska avdelningen i Nacka och blir kvar ett par nätter. Nio år efter depressionsdiagnosen tar hon sina första antidepressiva tabletter. Hon glor på tv-serier, fördriver tiden med att bygga Seinfeld-interiören i lego.

Tillbaka som vanligt

Efter elva dagar i Nacka tar Lena permission för att se Djurgården möta BP. Hon tilldelas en biljett på en undanskymd plats, men upptäcks bara ett par sekunder efter att hon kliver ur taxin. En supporter har frågor om parkering och banderoller och Lena försöker ruska av sig allt som skett de senaste veckorna, iklär sig SLO-rollen igen, men en anställd i Djurgården ser vad som håller på att hända, går emellan och befriar den sjukskrivna kvinnan från uppdraget.

– Nästa vecka fasar jag in mig själv i jobbet igen. Sedan går jag i princip fullt, men inte idiotfullt, utan vanlig heltid.

För spelare och supportrar är det som att Lena Gustafson Wiberg bara varit på semester. Tittar de nedanför läktarna rör sig den korta kvinnan med den monumentala pondusen där precis som vanligt. Pratar i sin radio, gafflar med två överberusade snubbar, tillrättavisar några vilsna typer.

”Då hade 14 proppskåp gått”

Och så har det pågått sedan dess. 2024 reser Lena Gustafson Wiberg runt i Europa och stöttar sina SLO-kollegor när hon inte arbetar med Djurgårdens arrangemang. Laget är i allsvenskans toppskikt, läktarna är smockfulla och överträdelserna få. Dagen före vår intervju har hon sålt morbror Bernts sommarstuga efter en segdragen process, om ett par veckor flyger hon till Atlanta för att föreläsa om SLO-funktionen inför klubblags-VM.

– Jag äter två kapslar på morgonen och det är en jättestor skräck för vad som ska hända när det ska fasas ut. Annars mår jag bra, säger hon.

Kan du sköta ditt jobb utan att glida ner i mörkret?

– Ja, jag försöker eliminera stressmomenten bara. I stället för att gå upp halv tre på morgonen och köra till Arlanda för morgonflyget åker jag dit kvällen innan och sover på hotell. Jag försöker ha större tålamod när allt går fel och kan tänka ”åh herregud, tänk om jag inte hade ätit mina mediciner, då hade 14 proppskåp gått”.

Ja, hur är humöret?

– Jag blir fortfarande arg på orättvisor. Det var en jävligt frustrerande situation i Genève nyligen, men jag väljer mina strider bättre nu.

Tonar ner sin egen roll

Vi pratar om branscher där man förväntas arbeta med hjärtat som insats. Inom kulturen, idrotten och tv-branschen ersätts sällan hela arbetsinsatsen, för underförstått ska man vara tacksam över kickarna som jobbet ger.

– Vi har tagit stora steg mot att professionalisera SLO-branschen. Men vissa klubbar tar det inte på allvar, de slänger på killen en jacka och så får han SLO:a lite. De verkar inte förstå nyttan eftersom vi inte kommer in med en säck sedlar till klubbkassan. Men använder man oss rätt kommer man att spara både tid och pengar.

För att höja nivån håller tre universitet på att ta fram en högre utbildning för SLO:er. Samtidigt drivs ett EU-projekt i sex länder för att förbättra dialogen mellan polis och klubbarnas supporterkontakter.

Lena tonar ner sin delaktighet, men mellan raderna framgår att hon är involverad i högsta grad.

Drömmen om barn lever. Donatorns ägg är befruktat med Fredriks spermier och ska införas i Lena innan hon fyller 46 och blir för gammal också för dansk lag.

”Det vore en skräll”

– En dag dök det på Instagram upp en supergullig video där killen tog sprutan på tjejen och det var fin musik och IVF-resan verkade så tuttinuttig. Så har det inte varit för oss, framför allt inte när jag stod på Globens toalett och kände mig som årets missbrukare, säger hon och biter sig i läppen.

Hur tror du att livet kommer förändras om du blir mamma?

– Jag förutsätter att prioriteringarna kommer att förändras naturligt. Folk hemma i Borlänges ungar är gamla nog att gå på systemet. De säger att barnen är det bästa som hänt dem. Jag vet att jag är gammal, men det vore härligt att få barn. Jag har svårt att se mig gå hemma på heltid i tre år, men jag kanske överraskar mig själv och slutar jobba ett tag. Det vore en skräll.

Lena Gustafson Wiberg har gett hela sitt vuxna liv till fotbollen. För sin hängivenhet har hon belönats med ett syfte, en oändlig lista av punkter att uträtta och hundratals euforiska stunder. Men uppoffringarna och bakslagen drev henne också mot självmord.

Hon vill prata om det. Det gör ont men hjälper henne läka. Framför allt berättar Lena Gustafson Wiberg för att underlätta för andra inom elitidrotten som fastnat i mörka tankar, som också samlar sten på ryggen.

”Jag försöker hålla ihop”

Jag drar mig till minnes en intervju med henne i Expressen i fjol. Där avhandlades pendlingen från hemmet i Norrköping till jobbet i Stockholm, SLO-rollens professionalisering, gulden i serien och cupen. Lena kallade sitt jobb ”fotbollens mest ensamma position för det är alltid någon som är upprörd på dig”.

Jag högläser ett av hennes kortare svar.

Reportern frågar vad du har försakat i och med ditt idrottshjärta. Du svarar ”vänner och familj”.

– Ja. Så är det.

Hon släpper ut håret igen, fångar upp det i en hög tofs.

– Jag förstår att folk tröttnar på att fråga om vi ska ses. Jag är ändå borta. Men jag försöker hålla ihop allt.

Sedan börjar hon gråta.