FBK:s privatpolis är förbannad på Anrell

Anrell: Jag gav inte upp så lätt

Breaking the law Det tog både en, två, tre och fyra gånger innan Anrells regelvidriga beteende uppmärksammades av Sanny ”Hoover” Lindström, Färjestads motsvarighet till den gamle hårdingen J. Edgar Hoover. Men när FBK-hårdingen väl gjorde det var han inte nådig i sin reaktion.

SKELLEFTEÅ-STOCKHOLM-KARLSTAD. Den mest rörande scenen under guldfirandet i Karlstad var när Skellefteås klubbdirektör Pea Israelsson kom fram och frågade hur länge vi i media fick vara med under själva guldfesten.

– En timma, svarade jag.

– Intressant, svarade han.

– Intressant, tänkte jag. Snacka om att tänka framåt...

Det finns många såna stunder under ett mästerskap.

Små guldkorn man berättar eller inte berättar om. Beroende på pinsamhetsgrad. En annan var rapporterna om att en Skellefteåjournalist stod och skrek grova okvädningsord mot en domare för att han inte tog utvisning på en Färjestadspelare vid slutet av sista matchen i Skellefteå.

Sånt provinsiellt beteende ser man normalt bara hos den engagerade huvudstadspressen.

Men jag hörde det inte själv i Skellefteå.

Annars hade jag skrivit alla detaljer rätt upp och ner.

Löjligt, tänkte jag

En annan lustig detalj som skildrats minutiöst i lokalpressen i Värmland är min fejd med Sanny Lindström.

Det gäller en så dramatisk detalj som att det finns en ny regel i Färjestads omklädningsrum om att man måste ta på sig blå tossor av sjukhuskaraktär för att få beträda denna känsliga mark.

Löjligt, tänkte jag och klampade in. En gång. Två gånger. Rena skor, rent samvete, rena avsikter – det kräver respekt och inga löjliga BB-tossor.

Jag gick in tre gånger innan jag förstod att det överhuvudtaget fanns en regel. Fjärde gången tisslades det en del, noterade jag, och dagen efter stod den här notisen i Wermlands-Tidningen:

”Jag kan avslöja att Sportbladets förträfflige krönikör Lasse Anrell inte visar minsta rädsla inför att trotsa privatpolisen nummer ett i Färjestads omklädningsrum: Sanny Hoover Lindström.

Sannys örnögon upptäcker omedelbart om en stackars reporter förirrar sig in utan att ha dragit på sig de anskrämligt fula, blå skoskydden av plast.

Men Anrell struttar obekymrat in utan skoskydd. Lämnar lika obekymrat en hel sandlåda efter sig. Och klarar sig utan att få minsta ovett från Sanny!

Jag antar att FBK:s motsvarighet till FBI:s gamle hårding J. Edgar Hoover helt enkelt är skraj för att bli uthängd i Anrells ibland ganska elaka spalt.

Någon annan förklaring har jag inte.”

Så långt Per Mårtensson i NWT.

Det där med sandlåda var inte sant, men lite måste man få bättra på en bra story.

Upplösningen blev den här, några dagar senare (NWT igen) under rubriken ”Duellen slutade oavgjort”:

”Mycket riktigt struttade krönikören in i FBK:s omklädnings utan skoskydd igen. Där möttes han av en stor text: 'Skoskydd gäller alla – även Lasse Anrell'.

Glatt poserade krönikören med ena foten i vädret framför skylten.

Sanny valde att inte gå i polemik med den munvige krönikören. Han tog till muskelkraft i stället. Eftersom Anrell redan tidigare under dagen medgav på pressläktaren att han aldrig i hela sitt liv satt sin fot i ett gym (Lasse Granqvist erkände samma sak) förstod vi att utgången var helt given.

Sanny tryckte upp krönikören i ett spelarbås och tvingade helt enkelt på honom skoskydden. Det såg ut som när en trött pappa klär på bångstyrige sonen före avfärden till dagis.”

End of story.

Onödigt trist – och ingen hämnd

Till saken hör dock att jag inte gav upp så lätt. Under match fyra i Skellefteå uppviglade jag NWT-Mårtensson – vi var båda överens om att Sanny för dagen var usel – att skriva att Lindström åkte skridskor som om han hade sjukhustossor på skridskorna.

Kul, kul.

När jag sen intervjuade slutspelets mest värdefulla krigare Emil Kåberg frågade jag honom om vem som var sämst tacklare i Färjestad.

– Mmmm, jag vet inte riktigt, svarade Kåberg.

– Sanny Lindström, va? sa jag hoppfullt.

– Nää, han kan tackla, sa Kåberg onödigt trist. Så jag fick ingen hämnd – inte ens en skämtsam.

Såpan avslutades med att jag gratulerade Sanny vid guldfestandet i omklädningsrummet. Huddinges bästa och jag tog varandra i hand och sa förlåt till varandra på bred värmländska.

Jag hade inga tossor på mig, men det såg aldrig Sanny. Tror jag.

All makt åt bengalbrännarna

För övrigt tycker jag att det är ovanligt fisigt av Färjestad att värva Växjös briljanta center Joakim Hillding.

  

Det här med att stoppa allsvenska matcher när det brinner lite bengaler är verkligen rekordbisarrt. All makt åt bengalbrännarna, typ.

  

Djurgården fotboll har infört två sektioner på Stadion med enbart ”vårdat språk”. Bra initiativ.