Niva: Så typiskt älskvärt och smärtsamt finskt
ST PETERSBURG. De hade väntat i både en och två livstider på den här matchen, det här målet.
Först tog det mindre än två minuter innan alla finländska drömmar var uppfyllda – sedan krävdes det knappt ens fem centimeter för att de skulle krossas igen.
De kom i tusental och åter tusental.
Trots alla begränsningar och restriktioner korsade de gränsövergången vid Vaalima – där det är nästan exakt lika långt till Sankt Petersburg som det är till Helsingfors – och fortsatte sedan ner över det karelska näset.
Förbi alla sjöarna, tallarna och pappersbruken. Förbi städer och byar som brukade heta Viipuri, Perkjärvi och Kivennapa, platser som var finska för bara några generationer sedan.
Det finns ingen anledning att förstärka historiska ekon som klingat av med tiden – men en sån här dag går det inte heller att komma runt dem helt.
Relationen till Ryssland har präglat och påverkat hela det finska nationalpsyket, gör det fortfarande än idag.
Så lekande lätt
Likt många svenskar ur min egen generation känner jag själv instinktivt en sorts ilning av skräckblandad respekt i ryggraden redan vid anslaget till den ryska nationalsången. Jag inbillar mig att den reflexen är ännu mer nedärvd och inpräntad i en finländare.
Det är lätt hänt att du krymper inför de där tonerna – hukar dig inför hela den storvulna väldigheten som är Ryssland – men längst ner i Gazproms gigantiska fotbollsgryta stod nu elva finländska spelare och verkade bara ruska av sig historiens alla lillebrorskomplex.
Knappt ens två minuter hann gå innan de hade bollen i mål.
Perfekt inlägg från Jukka Raitala, ännu bättre språngnick av Joel Pohjanpalo – och hela Finland flyttade drömmarnas land österut.
Så enkelt – så lekande lätt – och tyvärr också lite för bra för att vara sant.
Tendensen var tydlig
En barsk och bister VAR-linje drog tillbaka finländarna ner mot verkligheten, mot övermakten.
Det här skulle aldrig kunna bli något annat än en kampmatch, och Finland var förberedda.
Teddybjörnen Paulus Arajuuri höll emot när inläggen kom mot den stora stygga vargen Artjom Dzjuba. Jere Uronen offrade sig för att försvara den bortre stolpen, räddade ett givet mål och tog en spark i ansiktet för fosterlandet. Joel Pohjanpalo högg på allt.
Matchen som helhet var jämn, definierades av dåliga sistapassningar, svaga mottagningar och förhastade felbeslut snarare än av kombinationer, kyla och kvalitet.
Tendensen var tydlig: Antingen skulle det här komma att avgöras av ett misstag eller av ett sällsynt ögonblick av klass. Och till sist blev det båda delarna i ett och samma moment.
Fick äntligen jubla
Finland gjorde väldigt många fel på väldigt kort tid; tappade bollen onödigt misslyckades sedan helt med att fånga in och kompensera trots att de hade ett halv lag med i situationen. Samtidigt visade Aleksej Mirantjuk lite sällsynt Atalanta-klass, då han grävde upp bollen med sin vänsterfot och vred in den i Lukas Hradeckys bortre kryss.
Och äntligen fick Ryssland jubla, jubla som de inte gjort sedan 2018.
Det är inte alls samma fotbollsfeber i landet som det var för tre somrar sedan – idag pratas det mest om Putin på toppmöte i Genève och det plötsliga beskedet att Moskva inför tvångsvaccinering – och inför den här matchen var nationen väldigt nära att ge upp mästerskapssommaren.
Nu är allt helt öppet.
Så oerhört nära
Nu kan Ryssland börja bry sig om sin fotboll igen, och nu behöver Finland hantera vetskapen att det förmodligen behöver hitta ytterligare en poäng någonstans för att gå vidare.
Ikväll var den poängen bara en VAR-linje bort. Hade Finland fått sitt ledningsmål tror jag inte att de hade förlorat, och det känns vankelmodigt att se de blåvita fansen trots allt ändå stå kvar och hylla sitt lag efter slutsignalen.
Förlora snyggt kan de. Förlora på marginalen har de gjort förr.
Men grejen med just den här upplagan av det finländska landslaget har ju varit att de gjort upp med den här nästan fatalistiska förlorarmentaliteten som tidigare tyckts varit ingraverad i deras fotbollssjäl.
Det här var inte laget som stred tappert, bara för att sedan ändå falla till slut. Det här var inte laget som nästan kom hela vägen fram, bara för att snubbla på mållinjen.
Det här var laget som faktiskt lyckades, laget som faktiskt gjorde.
Men nu står de här igen, tillbaka på alldeles för välbekant besvikelsemark.
På vägen ut från planen visade förbundskapten Markku Kanerva upp ett avstånd på sisådär fem centimeter med fingrarna. Mer var det inte.
Så oerhört nära. Så ogreppbart långt ifrån.
Så typiskt älskvärt och smärtsamt finskt.