Kan datorer lära sig att spela fotboll? Javisst!
Johanna Frändéns nyhetsbrev vecka 8
Uppdaterad 2023-02-24 | Publicerad 2023-02-23
Det våras för maskinen, men än så länge har människan sista ordet inom fotbollen. Artificiell intelligens håller på att ta över världen och göra oss alla arbetslösa och fotbollen är, förstås, inget undantag.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Det har gått 26 år sedan datorprogrammet Deep Blue slog stormästaren Garri Kasparov i en flera dagar lång schackuppgörelse och etablerade begreppet artificiell intelligens i sportens värld. Nu är den överallt. På jobbet, till exempel, där vi ibland använder oss av en textrobot för enklare resultatrapportering och notistexter. Andra datorprogram kan numer lösa den enormt tradiga del av jobbet som är att transkribera en inspelad intervju till läslig textmassa.
Själv vågar jag inte ens prova det omtalade AI-programmet ChatGPT eftersom jag inser att det sannolikt innebär slutet på journalistyrket som sådant. Sanningen att säga är att jag inte ens vågar läsa artiklarna som förespår just detta, men för den med mindre neuroser (och andra arbetsuppgifter) finns det förstås flera kvalificerade texter i ämnet.
Om ett par år – månader? veckor?! – är kanske detta nyhetsbrev ersatt med ett artificiellt simulerat textsjok av Kristoffer Bergström eller Marcus Leifby och ni kommer inte ens märka något, men det är inte fallet ännu (hur ni nu ska kunna vara säkra på det).
Och möjligheterna med världen när maskiner tar över allt arbete är förstås oändliga, om vi nu haft politiska ledare med ambitioner att göra människan fri och någorlunda jämlik. Men där är vi inte och det är heller inte syftet med mitt brev.
Stora möjligheter för VAR – eller?
Sportens värld var det och, närmare bestämt, fotbollens. Låt oss först och främst definiera vad artificiell intelligens är genom att lyssna på Wikipedia:
”Artificiell intelligens (AI) eller maskinintelligens är förmågan hos datorprogram och robotar att efterlikna människors och andra djurs naturliga intelligens,[1] främst kognitiva funktioner såsom förmåga att lära sig saker av tidigare erfarenheter, förstå naturligt språk, lösa problem, planera en sekvens av handlingar och att generalisera.”
Så kan datorer lära sig att spela fotboll? Javisst. Från riktigt sugiga simulationer där alla springer åt alla håll, till en mer sofistikerad tvåmannamatch där spelarna lär sig att fatta långsiktiga beslut på några dagar. Det ser för all del rätt roligt ut, men det går att med hjälp av enorma mängder information lära sig att spela fotboll riktigt bra på bara några dagar. Om man är en dator. Men en människa då?
AI finns förstås redan som en resurs inom fotbollen på fler nivåer. VAR-systemet är till exempel en sorts AI-hybrid där maskiner (kameror) hjälper människor (domare) att fatta beslut som andra människor (supportrar) sedan kan ifrågasätta. Alla som trodde att vi en gång för alla skulle bli av med diskussionerna om felaktiga domslut och därmed berövade på fotbollens oersättliga charm kan med andra ord pusta ut. Domaren är fortsatt svart och vit, liknar mest en fågelskit.
Men nu är nu och sen är sen, som svensk fotbolls samtida överfilosof brukar konstatera. Det är inte särskilt långsökt att tänka sig en framtid där VAR-systemet kan laddas med så mycket information, det vill säga så många exempel från tidigare fotbollsmatcher och luriga situationer, att vi snart har ett program som på alldeles egen hand kan jämföra en närkamp med tre miljoner andra liknande närkamper och fatta ett vederhäftigt beslut om huruvida det är gult kort eller inte. Vem ska vi då kölhala när vårt lag förlorar? Och vem ska vi muta när resultaten behöver en liten putt i rätt riktning?
På andra håll har AI redan börjat ta över. Ni som är över trettio minns den allsvenska hajpen kring ”videojuggarna” Bogic Popovic och Dragan Vasiljevic, som värvades till Hammarby efter att tränaren Sören Cratz tagit del av så kallade PR-videor och bestämde sig för satsa. Det gick sådär. Med här någonstans såddes fröet för appar i stil med AIscout där spelare själva kan lägga upp klipp på sina färdigheter och där klubbar kan hitta vad de letar efter utan att resa världen över. Koldioxidsnålt och potentiellt också ekonomiskt utjämnande för klubbar med mindre budget som inte har råd att hålla ett scouting-team. Ben Greenwood, 17, trodde att karriären var över när han började använda sig av tjänsten och bjöds in att träna med Chelsea, som aldrig snappat upp hans namn trots att han växte upp ett stenkast från Stamford Bridge. Efter tio veckors provträning klev Bournemouth in i handlingarna och värvade Greenwood, som två månader senare gjorde debut för Irlands U19-landslag.
De flesta storklubbar använder redan AI-verktyg för att analysera matcher, förbättra tränarnas beslutsförmåga och förutse skador på spelare (!). Än så länge är maskinen förstås ett komplement till människan inom elitfotbollen, men vill man titta in i en alternativ värld kan man följa RoboCup rakt av. Det skänker åtminstone viss lättnad för oss som fruktar att maskinen snart tagit över fotbollen helt. Paradoxalt nog är robotar som spelar fotboll (än så länge) otroligt gulliga.
Lästips!
Låt mig avsluta detta alltför långa och möjligen något dystopiska brev med de glada mänskliga nyheterna att regissören James Graham sätter upp den nyskrivna pjäsen ”Dear England” på London National Theatre i höst. Det är ett sorts kammarspel över det engelska herrlandslagets äventyr de senaste åren, med Joseph Fiennes i rollen som förbundskapten Gareth Southgate. James Graham förklarar att han upplevde Englands uttåg ur VM i Qatar med blandade känslor, där han satt på puben och försökte förstå vad resultatet skulle innebära för hans arbete.
“None of my mates around me knew I was writing this play so I think they were wondering why I was sat silently staring into my pint trying to make sense of it all”.
Feministen i mig kan möjligen tycka att National Theatre borde öppna dörrarna för damlandslagets fantastiska framfart istället för att älta det faktum att man aldrig kommer bli en riktigt stor fotbollsnation på herrsidan. Men den typen av success story lämpar sig kanske bättre för vita duken? Jag vet inte, men jag konstaterar i alla fall att man också i Frankrike iscensatt den smärtsamma förlusten i VM-semifinalen 1982 mot Västtyskland med hjälp av 14 amatörskådespelare, för att ännu en gång grotta ner sig i vad som brukar kallas ”en hel generations trauma”. Mig veterligen har något liknande inte gjorts med något av de franska VM-gulden.
Till sist gladde jag mig åt att Frida Fagerlund återgav den svenska insatsen i träningslandskampen mot Tyskland i veckan, när jag själv var i full fart med att förbereda kvällens Champions League-jobb. 0–0 med mersmak och en påminnelse i all enkelhet om den nya ordningen där Tyskland numer är ett lag Sverige ska slå. Och detta trots att Tyskland som bekant är de(t) landslag vi allra oftast associerar med en maskin.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!