Sämre – än någonsin
Wennerholm: Det är dags för Finnkampen att flytta hem igen – till Stockholms Stadion
GÖTEBORG. Vart tog Finnkampen vägen?
Stämningen, de blågula flaggorna, den finska sisun och de öronbedövande vrålen när svenskar och finländare gjorde upp skuldra vid skuldra.
Jag hittade inget av det i Göteborg i går.
Därför är det är dags för Finnkampen att flytta hem igen.
Hem till Stockholms Stadion.
Jag vet att Finnkampen ska gå på Stockholms Stadion 2013, men det var ett panikbeslut för att påverka Stockholms Kommun att behålla de hotade löparbanorna på Stadion.
Det är inget permanent ställningstagande.
Det borde det vara.
Finnkampen hör hemma i Stockholm på samma självklara sätt som den hör hemma i Helsingfors när den avgörs i Finland.
Ingen stämning
Ullevi är för stort och även då det är omkring 12 000 åskådare som i går, ser det öde ut på läktarna. Det blir ingen stämning – och framförallt orkar inga finländare ta sig över hela Sverige från färjelägret i Värtan.
På Stadion är 12 000 åskådare så gott som utsålt och där var kampen på läktaren alltid lika het som den på löparbanorna.
Det är promenadavstånd från Finlandsfärjorna och finländska fans vällde in.
I Göteborg är den stämningen fullkomligt borta.
Inramningen känns också viktigare än någonsin för den här klassiska landskampen.
Jag vet inte om resultatnivån någonsin varit lägre än den var i går. Johan Wissman däckades av feber under VM i Berlin och är inte i närheten av toppform, men vann sina 400 meter i Finnkampen utan att ens behöva ta i.
När Linus Thörnblad gick in i höjdtävlingen och tog 2,17 i första hoppet, hade han redan vunnit tävlingen.
Årets långsammaste 1 500
Resten blev som ett hårdare träningspass, där han ensam hoppade vidare och slutade på 2,25. Även löpgrenarna blev tama och enda dramatiken var då Ulrika Johansson föll på sista hindret på 3 000 meter hinder och tappade segern.
Och vart har den berömda finländska sisun tagit vägen? Den fanns inte på Ullevi i går i alla fall.
Segertiden på herrarnas 1 500 meter blev 4.21,60. Det måste ha varit årets långsammaste 1 500-meterslopp alla kategorier.
Man kan ju hävda att Finnkampen bara handlar om taktik och om att ta så många poäng som möjligt.
Men det finns en skamgräns även för taktik-lopp.
Moa Hjelmer fick pris för ”Dagens Prestation” efter att ha vunnit både 200 och 400 meter. Moa är en tuff 19-åring som tog JEM-brons på 400 meter tidigare i sommar och hon kan vara damernas motsvarighet till herrarnas Johan Wissman om några år.
Fjantig åldersgräns
Hon vann 200 på nya personbästat 23,84 och sedan 400 meter på 54,18.
Priset var fullt välförtjänt.
Men så läser jag resultaten från ungdomslandskampen. Där vann 17-åriga Sandra Wagner 400 meter på 53,09. I ösregn. Över en sekund snabbare än Moa. Tala om dagens prestation.
Men henne fick publiken aldrig se.
Hon föll för förbundskapten Stefan Olssons numera berömda 18-årsgräns.
Det gör att publiken inte får se "The Next Ones" i Finnkampen – alla de som stormade fram på ungdoms-VM och tog svenska VM-medaljer.
Publikfavoriten saknades
Som 16-åriga stavtjejen Angelica Bengtsson, som inte fick vara med trots VM-guld och trots att hon är överlägset bäst i Sverige i år med sina 4,37.
Utan Angelica blev det 14–8 till finländskorna i stav, sedan Minna Nikkanen vunnit på 4,30 före landsmaninnan Vanessa Vendy på 4,10.
Sedan kom de två bästa svenskorna Hanna-Mia Persson och Malin Dahlström, som båda stannade på 4,00.
Angelica hade mycket väl kunnat vinna stavtävlingen.
Då hade det blivit 12–12.
Och publiken hade älskat att se på.