Alltid bäst
- och i guldfajten är han ännu bättre...
Skulle samtliga slutspelstränare få välja en önskespelare i slutspelet så är jag säker på att alla skulle säga samma namn:
Jörgen Jönsson
Drömspelaren.
Alltid bäst då det gäller.
I NHL kallas de ”clutch players”
Spelarna som alltid växer en klass då det är slutspel.
Stjärnor som Jörgen Jönsson.
Jörgen är en spelare som går att använda i alla situationer och lägen i matcherna.
I power play, i box play (där han är en av världens bästa spelare), vid viktiga tekningar och i matchernas sista skälvande minuter.
Han sviktar aldrig och blir bara bättre under press.
Och han spelar med hjärtat, vilket naturligtvis är svårt att få importerade utlänningar att göra på samma sätt.
Färjestad har det kompletta laget, den perfekta slutspelsmixen.
Håkan Loob har byggt ett evigt topplag i Karlstad.
Under sina sex år i NHL lärde han sig alla knep som finns och skaffade sig kunskapen om vad som krävs för att vinna.
Och med en lönebudget i samma mästarklass har han kunnat handplocka de spelartyper som krävts för att få den perfekta mixen.
Då kommer vi in på en annan kategori ”clutch players”.
Killar som Per Ledin och Emil Kåberg, HV?71:s Andreas Jämtin och Linköpings Patric Blomdahl.
Tuffa, oömma och elaka typer som spelar avgörande roller när spelet tätnar och blir med fysiskt.
Slutspelet är rena julafton för dem.
Det är nu de kliver fram, det är nu de skapar rubriker (och jag tror att HV hade slagit Brynäs i tisdags om Jämtin varit med).
Men i en internationell jämförelse är de rena änglarna.
När ESPN gjorde en lista över NHL:s tio mest hatade spelare genom tiderna kom Claude Lemieux etta. Men Lemieux har fyra Stanley Cup-titlar i tre olika lag att trösta sig med. Så fort det blev slutspel växte två horn ut i pannan på honom och han blev ovärderlig för sina lag.
Claude Lemieux startade ensam kriget mellan Detroit och Colorado i slutspelet 1996, då han tacklade in Kris Draper i sargen bakifrån.
Draper knäckte näsben, käkben, okben och blev liggande i en pöl av blod på isen. Det krävdes flera plastikoperationer för att få honom att se ut som en människa igen.
Lemieux slogs blodig
Detroit tog hämnd i den berömda grundseriematchen i mars 1997 – minnet är långt i NHL – då Detroits Darren McCarthy hoppade på Lemieux och slog honom blodig.
Det påhoppet kom sedan Peter Forsberg startat en osannolik fight med Igor Larionov, en av få gånger de två spelarna slagits.
Det var i det allmänna tumultet som McCarthy tog chansen att få hämnas ostört, då linjemännen försökte sära på Foppa och Larionov.
Jag tog faktiskt upp det med Foppa i Nashville nyligen och han sa:
– Lemieux var inte så glad på mig efteråt minns jag.
Men det var naturligtvis inte Foppas fel.
Ledin – light
Esa Tikkanen är en annan klassisk ”clutch player”.
Han har fem Stanley Cup-titlar.
Han vann fyra med Edmonton och några av dem som kedjekompis med Wayne Gretzky och Jari Kurri.
Han var med och vann New York Rangers senaste Stanley Cup-titel 1994 och han var med och tog Washington till Stanley Cup-final 1998.
Det är inga tillfälligheter.
Tikkanen var känd för sitt ständiga pladdrande på isen som kunde driva motståndarna till vansinne, en blandning av engelska, svenska och finska.
Det döptes till både ”Tiki-Talk” och ”Tikkaneese”.
Bredvid spelare som Claude Lemieux och Esa Tikkanen kan Ledin/Kåberg bara klassas som lightprodukter.
Inga rakade skallar i världen ändrar på det.