Waynes World, partytime

Erik Niva

Nivas julkalender: Lucka 13

I går skrev vi om Robbie Fowler, en speciell kille från Liverpool-förorten Toxteth som blev Premier Leagues allra första ungdomsstjärna.

I dag har det blivit dags för en ännu mer speciell kille från Liverpool-förorten Croxteth som blev en ännu större stjärna i ännu yngre år.

Arsenal var obesegrade i 30 matcher när de mötte Everton på Goodison Park hösten 2002, men med en minut kvar tog en bastant hemmaforward ett stadigt grepp om bollen.

Han vände bort Sol Campbell, och skickade sedan upp ett avgörande skruvskott i krysset bakom David Seaman från 25 meter.

Wayne Rooney var 16 år och 361 dagar gammal, och verkade vara hämtad ur en helt annan tid.

Han spelade med en entusiasm och en instinkt som inte kan byggas upp på modernt strömlinjeformade ungdomsakademier.

– Den siste fotbollsspelaren från gatorna, sa hans manager David Moyes.

Efter det magiska målet åkte Rooney hem till sitt Croxteth, några kilometer från Goodison.

Han började kvällen med en triumfmiddag på den lokala puben Western Approaches; korv, bönor och pommes frites.

Efter maten var det dags att springa ut på gatan, lägga tröjorna som målstolpar, dela upp lag och kicka boll med de jämnåriga polarna i ett par timmar.

Sedan ropade mamman i familjen in Wayne Rooney.

Det hade blivit mörkt, och det hade blivit dags för ”Match of the Day” på tv. Familjen sjönk tillsammans ner i soffan, öppnade chipspåsarna och cola-flaskorna – och såg hur den 16-årige sonen på egen hand sänkte Englands bästa lag.

The boy was a bit special.