Ni gjorde alla fel
Niva: Vad har ni gjort med det här landslaget – vad har ni ställt till?
Återigen sämst när det gäller – så var ligger felet?
Inte hos tränaren.
Inte hos spelarna.
Tydligen ingenstans överhuvudtaget.
Förlusten är en sak.
Att det svenska damlandslaget blivit bortförklaringarnas högkvarter är det som verkligen gör mig irriterad.
Det fanns en gång en gulblå landslagströja.
Något vinnarplagg har den inte varit på 25 år, men länge stod den i alla fall för något.
Pia Sundhage, Anette Börjesson, Elisabeth Leidinge, Lena Videkull, Anneli Andelén, Malin Andersson, Kicki Bengtsson, Hanna Ljungberg, Malin Moström, Hanna Marklund och många andra hade fyllt den med värde.
Det fanns en gång en gulblå landslagströja som signalerade saker som kvalitet, vilja, stolthet och – ja, faktiskt – tuffhet.
Just i dag existerar den inte längre.
Under fyra år med Thomas Dennerby har den svenska landslagströjan urholkats till punkten då ingenting av värde finns kvar.
Numera ser man på den ungefär som man ser på ett sånt där piratkopierat märkesplagg som säljs på skumma marknadsplatser över hela världen.
Verkar hålla ungefär samma klass som förlagan, men visar sig vara en simpel, billig kopia så fort någon testar den.
Ser väl okej ut där den hänger, men sjunker ihop i en ynklig hög längst in i garderoben så fort någon petar på den eller drar den i sömmarna.
Vad har ni gjort med det här landslaget?
Vad har ni ställt till med?
Ett av våra mest genanta misslyckanden
Att förlora mot Norge i en EM-kvart innebär ju ingen automatisk fiaskostämpel, men efter att ha förlorat mot det här Norge på det här sättet finns ingenstans att gömma sig.
Det här var ett av de mer genanta misslyckandena i svensk fotbollshistoria.
Det här snuddade nästan vid Japan 1936, vid Costa Rica 1990.
Herrejävlar, guldkandidaterna blev utklassade av ett halvt norskt reservlag som är i mitt i en generationsväxling, ett lag som hankade sig vidare från gruppspelet efter att ha förlorat med 4–0 mot Tyskland.
Efter en besinningslöst dålig första halvlek stod så Thomas Dennerby och gav sin syn på debaclet i svensk tv.
Det var spelare som var märkbart tagna av stundens allvar, som reagerat negativt på alla förväntningar, som påverkats av alla som sagt att matchen redan var klar.
Den sammanfattningen upprepades sedan under dröser av intervjuer under kvällen – och den var så löjlig att jag rös.
Visst, jag och många med mig hade inbillat oss att det här skulle bli en enkel passage, och jag drar nu över mig den usla tipparens skampäls utan att protestera.
Men skulle det på något sätt vara en godtagbar förklaring?!
För det första, om jag skulle leta upp alla de uttalanden där spelare och ledare själva förklarat sig överlägsna Norge så hade jag jobbat i hyllmeter.
Och för det andra, ska ett svenskt fotbollslandslag riskera att rasa samman totalt för att de har en fullt befogad favoritposition?
Det här var en match som visade upp de sämsta sidorna av ett landslag som i sin tur visade upp de sämsta sidorna av en hel generation.
Mycket snack och lite prestation.
Många bortförklaringar och en efterhängsen ovilja att ta ansvar, att rannsaka sig själv.
Sverige gjorde i stort sett alla fel de kunde göra.
De gav bort bollen efter slarviga passningar mot stillastående spelare.
De klev ur närkamper och fuskade på fasta situationer.
De vek ner sig mentalt och tappade huvudena totalt efter att ha släppt in ett mål.
Att kräva avgång känns meningslöst
I dag finns det bara tre spelare som slipper skämmas, och de är Jessica Landström, Lollo Fors och Lina Nilsson.
Att ingen av dem fick starta matchen säger en hel del om laguttagningen, ännu mer om attityden som startelvan tog med sig ut på planen.
– Vad ska du göra för att förändra det här, frågade tv-reportern under pausvilan.
– Jag vet inte vad man ska göra riktigt, svarade Dennerby.
Jag har aldrig skrivit en krönika där jag krävt en tränares avgång – tro det eller ej – och jag kommer inte att göra det nu heller.
Den här gången är det inte för att jag inte vill, utan för att det är fullständigt poänglöst.
Av någon totalt obegriplig anledning tyckte förbundsledningen att redan två raka mästerskapsmisslyckanden berättigade en belöning, så i maj skrev
Thomas Dennerby på en kontraktsförlängning.
Nu är det som det är och blir som det blir. Vi får packa ner våra underpresterande spelare och våra nersolkade landslagströjor och ta ny sats – med Dennerby mot VM.
Tjoho.