Schelin är nyckeln till guld
Alltid är det något.
Sverige vinner en premiär, Sverige är i praktiken slutspelsklart, Sverige lever upp till sitt rykte som förhandsfavoriter – hattar i taken och klackar i luften.
Det var ju bara det här med att Sverige även har en skyttedrottning som tycks helt ur slag.
Jamen, det var väl inte så svårt?
Efter sju sorger och åtta raka premiärbedrövelser lyckades Sverige äntligen, äntligen vinna en öppningsmatch igen.
Rent dramaturgiskt borde ju en sån här tioårig torka bara kunna brytas av någon heroisk bragdinsats, men det här gick så lätt att det nästan blev antiklimaktiskt.
Efter två nickmål på en kvart var det bara en fråga om hur stor segern skulle bli.
Ryssland var ett märkligt, ostrukturerat lag som försökte sig på kraftfotboll utan att ha fysik och som spelade man-man-försvar utan att vara särskilt engagerade i sina markeringar.
Sverige borde väl egentligen ha gjort både fyra och fem mål, men det finns ingen större anledning att vara girig.
Seger och Rohlin i världsklass
Jobbet är gjort, en seger är en seger, 3–0 är odiskutabla 3–0.
Linköpings-duon Charlotte Rohlin och Caroline Seger gav ännu en indikation på att de vuxit ut till världsklasspelare på sina respektive positioner. Victoria Sandell Svensson, Therese Sjögran och Sara Thunebro förblir exceptionellt kloka rävar som nästan alltid gör rätt saker på bra sätt.
Det var i stort en väldigt positiv kväll för svensk fotboll, men likafullt känner jag mig inte så värst mycket klokare idag än jag gjorde igår.
Vi sitter fortfarande här med samma undringar som vi gick in i turneringen med:
* Har Hedvig Lindahl verkligen slutat göra kostsamma misstag?
* Är Sara Larsson rätt mittbackspartner till Rohlin?
* Har vi något tillräckligt bra innermittfältskomplement till Seger?
* Är Kosovare Asllani lika bra som hon själv tycker att hon är?
Och det som trots allt får mig att klia mig lite bekymrat på örat är att det har dykt upp ett frågetecken som är både nytt och allvarligt:
* Vad har hänt med Lotta Schelin?
Hon var misslyckad i genrepet mot Norge, färglös här.
Det är ju inte alls så att hon är direkt dålig.
Hon gör sitt jobb, hon uppfyller lojalt sina grundplikter – men hon glittrar inte det minsta.
Tajmingen stämmer inte.
Löpningarna kommer någon halvsekund fel, bollmottagningarna är hafsiga, avsluten både för få och för oprecisa.
Just nu är hon väldigt långt ifrån den högkaratsanfallare som vi vant oss vid att hon ska vara och som Thomas Dennerby byggt laget utifrån att hon är.
Riktigt hur tiden i Lyon påverkat hennes spel är hon nog inte ens säker på själv, men hon har berättat om frustrationskänslorna över hur de franska passningarna sällan kommit som hon velat.
Nu är det som om hon har vant sig vid att acceptera en sådan tillvaro, att hon gör löpningar utan att ens själv tro på att de kommer att leda till så värst mycket.
Schelins form är avgörande
Jag är såklart medveten om att det kan verka felfokuserat att bekymra sig över en sådan här sak en sådan här dag, men den här gången hade vi väl tänkt oss ett landslag som får alla detaljer att stämma, som ger sig självt chansen att gå hela vägen?!
Stora mästerskap avgörs ofta av stora spelares formstatus. I och med premiärsegern är Sverige redan praktiskt klara för slutspel.
De närmaste tio dagarna kommer nu den här turneringen att tuffa på, utan att någonsin gå in i riktigt skarpt läge. Under den tiden är inte det mest centrala att skörda maximal poäng i de återstående gruppspelsmatcherna.
Det viktigaste är att få igång Lotta Schelin.
Stämmer det inte för henne så försvinner djupledsdimensionen ur det svenska spelet, vilket i sin tur gör det statiskt och ofarligt.
Eller för att göra det tydligare – stämmer det inte för Lotta Schelin så vinner inte Sverige något EM.