Wollin: Ord är så gräsligt små – döden så stor

Malin Wollin

Ett älskat hjärta stannar och plötsligt är en pappa borta. Detta enda ögonblick i natten som förändrar allt.

Så ödesmättat och så fruktansvärt orättvist, så bortom och förbi all förståelse.

Det blir morgon och ingenting är som det var förut.

En pappa som tre väldigt små barn aldrig får lära känna. En ska aldrig ens få ligga i sin pappas famn. Aldrig somna på pappas bröst i soffan. ­Detta får det ofödda barnet aldrig uppleva. En spelarhustru som har stått bredvid, nu ska hon stå ensam.

Det är detta vi alla tänker på när vi försöker ­göra det obegripliga begripligt. Det är så sorgligt som den sorgligaste saga man aldrig vill läsa.

Alla stunder som aldrig kommer.

Och alla våra hjärtan flämtar. Varför får pappor dö när de är trettiotvå år gamla och snart ska få sitt tredje barn? Det kan inte få vara så.

Ord är så gräsligt små. Döden är så stor.

Ett hjärta kan man inte lita på. Vi har alla sett bilderna på Sportnytt, en spelare segnar ner, hjärtat stannar mitt i ett steg, det där fallet till marken, kroppen livlös i gräset. Läkare rusar ut på planen, allt är försent.

Sen dess har jag tänkt –tänk om...

En vacker majeftermiddag 2006 ringer Joachim från sjukhuset. Kalmar FF:s sjukgymnast har upptäckt en onormal pulsstegring på träningen och nu är Joachim inlagd på hjärtintensiven. Jag står med telefonen i handen och hör vad han säger men förstår inte vad han pratar om. Han är 28 år gammal och frisk som juicereklam. Och nu ligger han alltså inklämd mellan gamla farbröder och har fel på hjärtat?

Han blev utskriven och hemskickad dagen efter men sedan den dagen har jag suttit på läktaren och tänkt tanken som så många andra oroliga anhöriga på läktaren.

Tänk om.

Tänk om din älskades hjärta stannar. Vilken rad sitter du på? Vilka huvud råkar du sparka till när du försöker ta dig ner till planen? Hur snabbt kan du komma dit? Du kommer slå dig halvt ihjäl på de där stolsryggarna, du kommer snubbla och bryta näsan. Och om du till slut kommer fram, släpper de fram dig då?

Vi tänker på henne i dag

I dag ska livet fortsätta för en sargad familj. Som alla andra tänker jag på Ivans fru, har jag träffat henne någon gång? Har jag mött hennes blick? Har vi suttit nära varandra på en match och huttrat under en iskall oktobermatch som slutar noll noll? Har vi stått och väntat utanför samma omklädningsrum, trampat samma vatten och undrat om de inte är färdiga snart?

Vi tänker på henne idag.

Det får inte hända.

Ändå hände det.

Vi tänker på dig.