’Lite overkligt att se att man står där själv’

Kristoffer Bergström

TIO ÅR EFTER GULDEN Anna Olsson och Lina Andersson om överraskningen och den märkliga intervjun de helst glömmer

helskärm

För tio år sedan blev de våra största skidhjältar sedan Toini.

Anna Olsson och Lina Andersson minns fortfarande trött­heten och lyckan, men också den underliga händelsen i ­direktsändning på guldkvällen.

Sportbladet kunde inte motstå lockelsen att gå ner i en källare och leta upp filmen som Anna hoppades var förstörd.

Kanske är du som jag.

Jag fantiserar ofta om hur det är att vinna något stort, trotsa ­oddsen, vinka åt de jublande ­åskådarmassorna efter att ha chockat världseliten.

Aldrig har mina tankar sträckt sig längre. Hur är det att ha ­vunnit något stort? Hur kan hjärnan ­processa något som den längtat ­efter ett helt liv och sedan gå ­vidare? Vad händer med minnet efter en sådan triumf?

Anna Olsson och Lina Andersson kan svara på det. För tio år ­sedan vann duon OS-guld

i sprintstafett. Därefter fortsatte Linas karriär med fyra framgångsrika säsonger, med sex pallplatser i världscupen och två VM-­medaljer, men inget i hennes idrottsliv kan mäta sig med ­händelserna den fjortonde ­februari 2006 i Turin.

Ändå har Lina bara sett om OS-finalen en gång.

– Jag vet inte varför, men man har det ändå inne i huvudet, säger hon.

Ni var knappt förväntade att ta medalj, så varför var ni så bra den dagen?

– Det måste ha varit någon ­mental grej. Känslan att vi skulle vinna var så stark. Ofta har man något litet tvivel, men det var fullt ös. Det skulle inte bli medalj, det skulle bli guld.

’Kände sig helt off’

Vad minns du mest från ­gulddagen?

– Vi for till SVT:s studio för en märklig intervju. Båda var ­okoncentrerade och vi hade ­problem med hörselsnäckona, så vi hörde inte frågorna. Anna bad mig svara men jag hade hört lika lite som henne.

Hur många gånger har du sett den intervjun?

– En.

Anna Olsson, som hette Dahlberg när hon tävlade i Turin, ­skadade sig olyckligt efter OS. ­Under ett träningsläger i Italien råkade en lagkamrat sparka en sten nerför en slänt. Där nere vek Anna undan, men stenen tog i tinningen och orsakade en whiplash­skada.

En nerv kom i kläm, nack­smärtorna kom stötvis och vissa nätter sov hon 16 timmar. Trots nya förutsättningar tog Anna sig som 32-åring till VM i Liberec 2009 där det blev silver ihop med Lina Andersson.

Inför OS i Vancouver 2010 ­skadade Anna Olsson axeln, ­vilket möjligen orsakade att hon ­missade pallen och vände hem med den snöpliga resultatraden fyra, ­femma, nia. En månad senare ­avslutade hon satsningen, men ­inte utan att först vinna karriärens sista sprint före tvåan Justyna Kowalczyk och trean Marit Björgen.

OS-guldet är karriärens höjdpunkt, ändå har 39-åringen inte sett loppet mer än tre-fyra gånger, inklusive visningen i Mästarnas mästare. Där kände sig Anna lite främmande inför den egna prestationen.

– På något sätt är det lite overkligt att se att man står där själv, ­säger hon.

Varför?

– Jag har ett annat liv nu och är så inne i det att jag ofta glömmer bort att jag själv har varit aktiv en gång.

Vad minns du från gulddagen?

– Året innan hade jag och ­Emelie Öhrstig varit där. Då körde jag mig stum. Därför pratade jag och Lina om att inte köra oss slut innan ­finalen. Vi var väldigt kalla och ­uträknande.

Lina mindes en intervju med SVT som...

– Ja! Jag kommer verkligen ihåg den intervjun. Den var väldigt märklig. Speciell.

Vad hände?

– Båda kände sig helt off. Man känner sig väldigt dum när man inte hör frågorna och bara sitter där. Jag kände mig som en dum blondin.

Det låter mer som den ­ljudansvarigas fel.

– Allt blev konstigt. Konstiga frågor. Toini Gustafsson skulle prata på länk men det gick inte. Allt var stolpe ut.

Går intervjun att leta upp, tror du?

– Jag hoppas inte det.

Efter att vi lagt på ögnar jag igenom alla klipp från 2006 på Lina Andersson och Anna Dahlberg som Youtube har att erbjuda. ­Ingen träff.

Jag mejlar med SVT:s rättighetschef Jan Olsson som svarar att kanalen bara har så kallad ­arkivrätt på OS-materialet. Ska jag få ta del av intervjun måste det gå via ­Internationella Olympiska ­Kommittén. Jag får ett namn och en mejladress och skriver en artig förfrågan till en Joseph Rahman.

Möt med björnkramen

Tre dagar går. Joseph ignorerar förfrågan.

Jag går till en källare på Kung­liga Biblioteket i Stockholm där ­avdelningen för Audiovisuella medier huserar sedan den flyttat från Karlaplan. Efter att registrerat mig och bokat ett rum får jag se sändningarna från 14 februari 2006 under förbehållet att inte ­fota eller filma av skärmen.

Trots att det är en tio år gammal repris rycks jag med och hejar fram Lina Andersson när orken tryter på hennes andra sträcka. Kroppen slokar som en trött ­tulpan. Favoriterna Finland ­(Saarinen/Kuitunen), Kanada (Renner/Scott) och Norge (Gjömle/Björgen) var tjugo ­sekunder snabbare i semifinalen, men hur var det nu, hade Sverige gett allt i den?

Lina växlar till Anna på femte rundan. Farten pressas upp och Gjömle släpper. Kvartetten blir en trio som kapar åt sig så stort gap till Norge att medaljerna är ­säkrade vid sista växlingen. ­Andersson, Kuitunen och Scott ska bara göra upp om valörerna.

– Det går snuskigt fort, säger Anders Blomquist i SVT-­sändningen.

– Kom igen nu Lina, säger Jakob Hård.

I avgörandets minut är Lina återigen rakryggad och stadig som en staty. Hon drar inte en meter före upploppet där hon hittar en lucka och dubbelstakar frenetiskt. Virpi Kuitunen är slagen, Beckie Scott har ingen chans.

I mål möter Anna med stora björnkramen. Hon lyfter sin ­lagkamrat som fäller ut vänsterbenet i en chic pose. OS-guldet är Sveriges första på damsidan

i längd sedan Toini Gustafssons på fem och tio kilometer 1968.

– Hon var lätt som en plätt att bära, säger Anna.

Segerintervjun är korthuggen, för snart drar herrfinalen i gång och sedan följer curling med Peja Lindholm och hockey med ­Damkronorna.

Klockan åtta på kvällen har skidåkarna hämtat sina medaljer och nått SVT:s studio. Anna och Lina sitter i bylsiga bruna kavajer och tidstypiskt taggiga frisyrer; Lina med färgat underhår. Bakom ­tornar en skidbacke, på bordet framför blänker medaljerna, ­bredvid sitter reportern Micke Leijnegard.

Låt showen börja.

– Hur mår ni? frågar Leijnegard.

– Bra.

Skratt.

– Hur har ni tänkt i dag, efter prisutdelningen?

Tystnad.

– Vi har inte hunnit tänka så mycket.

Kungen har inte grattat än, ­berättar de, men då fiskar Leijnegard fram en överraskning.

– Toini Gustafsson sitter i Umeå på Skymningsvägen och har en ­telefonlur i sin hand just nu. ­Hallå Toini!

’Hela livet???’

Här fallerar tekniken. Den gamla skidhjälten grattar segrarna, men kommunikationen verkar ­bara gå åt ena hållet så deras svar överröstas av en ny hyllnings­tirad.

– Ni har kämpat i så många år. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN, säger Toini.

Micke Leijnegard hör vart det barkar och tar ordet. ”Nu har vi knutit ihop säcken”, säger han och för in kvällen i sin slutakt genom att introducera Jan Rippe som sitter i en fåtölj i en annan studio.

Galenskaparens roll är att via länk läsa tittarfrågor från sina ­manuskort till de aktiva, vilket kanske vore lyckat om de slapp ­läsa på hans läppar.

– ”Hur ska ni nu fira de här ­gulden, frågar Jens”.

Tystnad. I brist på svar fort­sätter Rippe:

– Han undrar om ni ska ha uppvisning av medaljerna ute i hemstäderna.

...

– Så att de verkligen tar hand om er.

...

– Och ni gottar er åt gulden.

– Vill du svara? frågar Lina.

– Jag hör ingenting, svarar ­Anna och krafsar sig i vänster öra.

– Kan du ta om frågan? säger ­Lina.

Här bryter Peter Jihde in, ­uppenbarligen utan att ha förstått frågan:

– Jens undrar hur ni ska fira det här.

– Nu? säger Lina, vilket programledaren tar som en öppning för att tolka tittaren Jens tankar:

– Eller hela livet.

– Hela livet???

Det är inget samtal längre, det är ett sammelsurium av röster, frågor, upprepningar.

Jan Rippe tar kontrollen en ­sista gång:

– Peter undrar hur ni kan glömma bort tröttheten när ni passerar mållinjen?

Anna har gett upp. Hon hör ­inte utan tittar åt ett annat håll, så Lina agerar språkrör.

– Anna hade återhämtat sig, så hon stod och väntade på mig när jag kom över mållinjen och ­kramade om mig. Det första jag sa var ”jag får ingen luft!”.

Skrattar mer än skäms

Peter Jihde klipper av lidandet med en fråga till Jan Rippe. En undran som det bara finns ett ­förljuget svar på.

– Okej, är du nöjd Janne?

– Ja.

Ridån går ner. Vi får anta att sändningen har miljonpublik. Den har tagit fem minuter och ska tio år senare finnas kvar i minnena hos två av 2000-talets största svenska skidhjältar.

Jag vet att Andersson och ­Olsson mer skrattar än skäms åt stunden, men jag tycker ändå att de manövrerar haveriet hyfsat. De agerar åtminstone som ett lag. Jag kan inte skicka videon till dem för att visa, men skriver ett sms till Anna Olsson:

”Visst stämmer det att ditt ljud inte fungerar, men du är inte ­pinsam. Möjligen borde ljud­teknikern och Peter Jihde skämmas en aning, men ingen annan”.

Sju minuter senare svarar ­Anna. Visst är intervjun en av hennes de tydligaste hågkomsterna från hennes idrottslivs största dag, men ändå är hjärnan förrädisk. ­Eller som hon skriver:

”Du ser hur minnet blir efter ett guld”. Kristoffer Bergström

Anna Olsson, 39

Guld i sprintstafett 14 februari 2006 ihop med Lina Andersson

Framgångar efter guldet: VM-silver med Lina i Liberec 2009. Nio pallplatser i världscupen varav två segrar.

Slutade: 2010.

Gör i dag: Allt-i-allo med barn och ­företaget som hon driver ihop med sin man Johan Olsson, också skidåkare.

Har sett finalen: Tre-fyra gånger.

Bästa minnet från gulddagarna: Jag var extremt besviken fyra på VM i ­Oberstdorf 2005 och tänkte ta revansch mot mig själv. Jag skulle visa att jag kunde toppa formen. Jag kommer ihåg hur noga jag och Lina gick igenom loppet innan och att Tobbe Fredriksson gav småtips.

Konstigaste minnet från guld­dagen: Intervjun där båda kände sig helt off.

Lina Andersson, 34

Guld i sprintstafett 14 februari 2006 ihop med Lina Andersson

Framgångar efter guldet: VM-silver och -brons 2009. Flera pallplatser i världscupen.

Slutade: 2011.

Gör i dag: Just hemma från en semester i italienska Seiser Alm. ”Vi var där på ­uppladdning till OS och jag har alltid tänkt åka tillbaka så när min man (vallaren Mats Eklund) fyllde 40 och mina föräldrar 60 fick de i present en resa dit”.

Har sett finalen: En gång.

Bästa minnet från gulddagarna: Känslan att vi skulle vinna var så stark. Ofta har man något litet tvivel, men det var fullt ös. Det skulle inte bli medalj, det skulle bli guld.

Konstigaste minnet från guld­dagen: Den märkliga intervjun med SVT.