”Det jag sa om livrädd var kanske befogat...”

Kristoffer Bergström

TIO ÅR EFTER GULDEN Björn Lind & Thobias Fredriksson om livet efter Turinsuccén

Efter OS-gulden i Turin ledde sprinthjältarnas skidspår åt olika håll.

Björn Lind vann aldrig något mer lopp och bor i dag i Kina.

Thobias Fredriksson var livrädd när han slutade 2010 och har sex år senare inte hittat vidare.

– Det jag sa om livrädd var kanske befogat, säger han.

Den tionde februari 2006 var Thobias Fredriksson sjuk. Fjortonde februari gjorde han sitt livs tävling.

Såhär i efterhand svindlar tanken: tänk om förkylningen hade hängt i ett extra dygn eller visat sitt fula tryne ett par dagar senare. Vad hade då funnits kvar av ett av svensk skidåknings finaste minnen? Och på en annan nivå – hur hade Thobias Fredriksson mått i dag?

Vi ska inte förlora oss i hypotetiska frågor. Idrottshistorien är kantad av avgörande tåspetsar, hundradelar och stolpinsidor, men när jag ser om herrarnas sprintstafett från OS i Turin 2006 är tanken svår att värja sig emot: har han just varit sjuk, den där killen som gräver ur källarens golv och hittar kraft nog att haka på norrmannen Jens Arne Svartedal?

Loppet är mer dramatiskt än jag mindes det.

Efter Björn Linds andra växling tar han en slurk lilarosa sportdryck och håller tummarna. Hittills har Thobias orkat med semifinalens tre vändor och finalens första två, men nu bombar Svartedal på i täten. Sex lag blir tre. Tre blir två när Ryssland hakar på men Sverige släpper. Två blir tre igen när Fredriksson, frustande som ett odjur, reducerar luckan till 3,3 sekunder i växlingen och faller ner i snön, närmast okontaktbar.

En galen seger

Vore gapet större hade Lind behövt bränna krafter för att ta sig ikapp. Nu glider han in i rygg på Tor Arne Hetland och får en lugn resa. Före upploppet låter han ryssen Vasilij Rotjev gå om på innern och tar själv ytterspår.

Därifrån känguruhoppar Björn sig genom miljoner tv-rutor, in i miljoner hjärtan utan att passera förnuften. Det är en galen seger, ett guldrusigt ögonblick som kröns när Björn Lind åker på vänsterbenet över mållinjen.

En mikrofon sträcks fram mot Thobias Fredriksson. SVT-reportern undrar hur det känns att vinna OS-guld.

– Jag mår bra. Jag är ganska trött fortfarande.

Tio år går.

Fjortonde februari 2016 närmar sig och inför jubileet ringer jag Björn Lind och Thobias Fredriksson.

’Saknar Sverige’

Den förste är svår att få tag på, för han bor delvis i Changchun. Staden är inte bland Kinas 20 största men har ändå tre gånger så många invånare som Stockholm.

Björn Lind avslutade karriären 2012 och efter tre år på ett sportklädesföretag bytte han nyligen till ett jobb som kräver pendling mellan Europa och Asien.

– Jag jobbar med sportevent därborta. Ett svenskt företag som arrangerar löp-, cykel- och skidtävlingar. Det finns inte så mycket skidåkare i Kina, men de har fått sitt vinter-OS 2022, så det är lite mer fokus.

Hur halkade du in på det här?

– Det var slumpartat, genom en kompis. Det kändes spännande att prova på något annat. Det händer mycket i det landet med sport. Folk har förstått vikten av motion.

Hur är det att bo i Kina?

– Man saknar Sverige. Det är skönt att vara hemma ibland. Sedan är språket en stor utmaning.

Vad minns du av sprintfinalen för tio år sedan?

– Det blev lyckat för oss. Jag kommer ihåg att Tobbe fortfarande var trött sedan sin sträcka och att det var mycket glädje.

’Hade ett bra år’

Brukade du koppla på de där känguruhoppen, eller hände det just i OS-finalen?

– Vi jobbade då på att komma upp och få kraften uppifrån, men det går inte att åka sådär alltid. Nu har tekniken utvecklats och förändrats.

Jag läste ett reportage om dig i Expressen från december 2010. Det börjar som en saga: ”i en sportstuga utanför Umeå sitter en bortglömd OS-hjälte”.

– Haha.

Det står att du har gett upp sprinten och ska satsa egna pengar för ett sista försök i långlopp.

– Det stämmer inte riktigt, men jag var med i ett långloppslag och fick möjlighet att åka ett par tävlingar innan jag blev motionär. Det gick som väntat. Jag hade ett bra år.

Blev sista segern

2006 följde Lind upp segern i sprintstafett med OS-guld i individuell sprint och mottog sedan pris som årets manlige idrottare i Sverige.

Han var bäst i världen, men fann därifrån ingen väg framåt. Under de fyra följande vintrarna var Björn Lind bara på världscupspallen en gång individuellt. På OS 2010 kom han på nittonde plats. I långloppen hade han resultatraden 26-18-3-43 och sista officiella noteringen är ett Vasalopp i maklig sextimmarsfart 2012, då han får räknas som motionär.

Gulden i Turin var med andra ord Björn Linds sista segrar på högsta nivå.

– Året efter var jag fyra på VM, men efter OS var det ingen riktigt lyckad säsong, säger han.

’Såg kanppt sporten’

Har du grubblat mycket över varför?

– Nej, jag har inte tänkt mycket på det. OS-säsongen hade jag inte en sjukdag på hela våren, sommaren och hösten. Det var viktigt. Sedan bytte jag skidmärke efter den säsongen och det tog tid innan jag hittade samma material som då. Om jag någonsin gjorde det.

Hur mådde du när framgångarna slutade komma?

– Man kanske inte hade riktigt samma motivation heller, när man kollar tillbaka på det. Man tappade det sista lilla suget.

Vad kunde du ha gjort annorlunda?

– Med facit i hand skulle jag inte ha bytt skidmärke. Det är en materialsport.

När du pratar om jobbet låter det ändå som att du har hittat rätt i livet efter karriären. Känns det så?

– Ja. Jag har aldrig haft problem. Jag började jobba direkt och livet rullar på nu. Jag har aldrig saknat något.

Thobias Fredriksson slutade 2010 och sa då ”jag är faktiskt lite livrädd”. På telefon påminner jag honom om hur han mådde för sex år sedan och frågar om fruktan var överdriven.

Tobbe svarar nej.

– Jag var väldigt färdig med idrotten. Jag såg knappt sporten på tv på ett halvår. Sedan har jag inte riktigt hittat vidare till vad jag ska pyssla med. Det är ett väldigt stort steg att avsluta en karriär och gå in i ett annat liv.

Osäker på framtiden

Hur har det gått?

– Jag lever lite mer på familjens villkor. När man var aktiv anpassade alla runt omkring sitt liv till idrottaren. Sambon stod åt sidan. Nu får jag kliva åt sidan litegrann. Jag vet inte var jag ska ta vägen, så det jag sa om livrädd var kanske befogat.

Efter guldet pendlade din karriär. Du fick inte följa med till OS i Vancouver fyra år senare.

– Nej, jag åkte några år till men blev för känslig mot sjukdomar. Var det fem grader kallt visste jag att två-tre dagar senare skulle jag bli sjuk. Det smakade blod i munnen.

Ditt sista lopp är ett sprintlopp då du kom tolva i Kina. Minns du det?

– Ja. Vid årsskiftet 2010–2011 var det en kinesisk tour som ett svenskt företag anordnade. Vi åkte längdskidor inne i Fågelboet i Peking. Det kan inte vara många som har gjort det. Det var häftigt.

Var det någon publik?

– Nej, inte många tittade live, däremot direktsändes loppet i kinesisk tv. Det kan ha varit rätt många miljoner som såg det.

Vad vill du jobba med?

– Det vet jag inte. Det är skitkonstigt, för det är mer än fem år sedan jag slutade. Sätta mig i skolbänken bara för läsandets skull? Jag vet inte. Det är en svår nöt att knäcka.

Men vad lever du av?

– Jag gör en del konsultuppdrag i skidsporten och lite annat, men jag har inget vanligt jobb. Jag vet inte om det är värt att eftersträva för det är skönt att lämna barn på skola och dagis och sedan hämta dem.

Har du hittat tillbaka till idrotten igen?

– Ja, kärleken växer tillbaka långsamt. I dag har jag haft ett företagsgäng som kört lite skidlektioner. Det är en kick att få motionären som har gått på skidor att börja åka skidor. Det är en kick för mig. En annorlunda kick.

helskärm

Thobias Fredriksson, 40

OS-guld i sprintstafett med Thobias Fredriksson 14 februari 2006.

Framgångar efter guldet: Fem pallplatser i världscupen.

Slutade: 2010.

Gör i dag: Ger lite skidlektioner och har andra uppdrag inom sporten. Lämnar och hämtar sina barn i skolan. Funderar över framtiden.

Har sett finalen: En gång.

Bästa minnet från gulddagarna: ”Jag hade varit förkyld och tränade först tre dagar före loppet. Björn var i en fantastisk form så det var en av mina största chanser att få vinna ett OS-guld, men jag ville inte ödelägga hans chanser. Beslutet om jag skulle köra var ett av de tuffaste jag fattat, men det blev rätt.”

Konstigaste minnet från gulddagen: ”Jag var jäkligt trött när jag växlade till Björn efter mina sträckor, så jag bara ramlade ner och låg och lyssnade på speakern. Första känslan när Björn körde sin kängurustakning och avgjorde var lättnad, inte glädje över huvud taget. Så hög hade pressen varit. Jag brottades jättemycket med prestationsångest, men det triggade mig. När jag mådde som sämst kunde jag plocka fram som mest krafter. Men det är klart, det var inte sunt.”

Björn Lind, 37

OS-guld i sprintstafett med Thobias Fredriksson 14 februari och i sprint 22 februari 2006.

Framgångar efter gulden: Två andraplatser och en tredjeplats i världscupen. Fyra i sprint på VM i Sapporo 2007.

Slutade: 2012

Gör i dag: Jobbar med sportevenemang för ett svenskt företag i Kina. Pendlar mellan Changchun och Stockholm.

Har sett finalerna: Några gånger.

Bästa minnet från gulddagarna: Tjejerna åkte innan oss och vann. Då sa jag och Tobbe att om vi tar silver eller brons är det dåligt. Vi måste vinna. Det var en mäktig känsla att göra det.

Konstigaste minnet från gulddagarna: Roberto Vacchi var pressansvarig och han är bra på att hålla uppe stämningen i truppen. Men efter det individuella guldet var vi ute och firade på natten. Ändå skulle han absolut ta med mig på en radiointervju, om det var en morgonsoffa, nästa morgon. Den var säkert inte så bra.