Niva: Det var fler än Tauer som svek sin klubb i går
Två supporteridioter, en oansvarig holländare, två dumdåliga hemmaspelare.
En sorglig fotbollsafton.
En katastrofal Djurgårdskväll.
I vanliga fall brukar jag tycka att det är väldigt svårt att skriva om huliganproblematik.
Det där om det lilla fåtalet som förstör för den stora massan är nästan alltid en alldeles för enkel förklaring.
Inte i dag.
Vad vi såg på Stockholms Stadion var hur två multidårar förstörde för en hel fotbollsförening.
Förmodligen trodde de att de skulle kunna dra med sig likasinnade från läktarna för en fullskalig planinvasion.
I stället lämnades de ut till att ensamma vanka runt och visa upp sin planlösa idioti.
Sittplatsläktaren buade åt dem, klacken buade åt dem – ja, till och med stora delar av den sektion där Djurgårdens så kallade firma håller till buade åt dem.
Att det regnade in saker mot Rick Kruys var givetvis inte bra, men i sig var det ingen skandal som inte gick att hantera.
Oförsvarbart att det får hända
Djurgårdens fans förtjänar inte någon form av kollektiv skuldbörda den här gången.
Däremot ska givetvis klubben straffas med hårda bötesstraff.
Att något sådant här kan hända på den arena där Terror-Tommy sänkte Anders Frisk är oförsvarbart.
Att säkerhetsapparaten kan stå så förlamat handfallen är samtidigt också en genant stillbild av hur amatörmässig Allsvenskan fortfarande är, hösten 2009.
Rick Kruys borde ta sig en ordentlig titt på den bilden, för att förstå var han hamnat.
Efteråt stod holländaren som startade hela tumultet med sin provocerande mimik mest och ryckte på axlarna med ett lätt roat småleende på läpparna.
Vad var grejen, liksom.
Jag frågade om han hade kunnat göra något liknande i en match mot någon av de holländska storklubbarna.
– Det har jag redan gjort. Mot Ajax. Men deras fans var instängda i en glasbur, så det de kastade kom inte fram.
Kruys har sett hur det funkar ute i den stora fotbollsvärlden, där huliganproblematiken egentligen är mycket värre, men säkerheten samtidigt långt striktare.
Kruxet är bara att det här inte är den stora fotbollsvärlden.
Det här är Allsvenskan – serien där det avbryts några matcher per säsong, men där det ändå förblir hur lätt som helst för två fånar att marschera rätt in på planen i ett överinfekterat skede av en högriskmatch.
Här går det inte att lita på att någon annan tar hand om all säkerhetsproblematik.
Här måste faktiskt en spelare också ta ansvar.
Touray har förbrukat rätten att ta risker
En annan man som borde fundera igenom sina skyldigheter heter Jan Tauer.
Att rusa fram och pressa in en skalle i en motspelares ansikte mitt framför ögonen på domaren är vare sig att stå upp för kollegorna eller klubbmärket.
Det är att förstöra chanserna till poäng för ett lag under nedflyttningsstrecket.
Tauer svek sina lagkamrater i går.
Det gjorde Pa Dembo Touray också.
Ett speltekniskt misstag är visserligen lättare att förlåta än en korkad eftersläng, men Tourays tavelsamling har vuxit sig så stor att han förbrukat sin rätt att ta risker.
Tio utespelare hade investerat 40 minuters energi för att få halvtidsledningen, och för första gången på väldigt länge såg Djurgården ut som något annat än seriens sämsta Stockholmslag.
Med en enda dumdristig vansinnesutrusning raserade Touray det slitet.
Att stå i mål är utsatt och otacksamt, just därför att vartenda misstag får såna enorma konsekvenser.
Ändå fortsätter Touray envetet att ge sig ut och balansera på slak lina ovanför fotbollens Niagarafall, med alla sina lagkamrater i skottkärran.
Och han fortsätter att tappa balansen.
Djurgården har inte längre råd med en målvakt som vägrar anpassa sig efter sina begränsningar.
Och vips, så var utrymmet slut.
Egentligen hade jag ju tänkt skriva om en stoiskt slitande arbetshäst till anfallare som äntligen fick bli matchhjälte.
Men tyvärr, Edward Ofere.
Det var visst några andra som stal utrymmet du förtjänat.