Fem punkter: Malmö FF-Djurgården
MALMÖ. Per Bohmans fem punkter från Malmö FF:s kross av Djurgården på Eleda Stadion.
1. Inte hänt på tio år – men nu kom den
Jag är osäker på om klubbarna eller supportrarna själva håller med om det. Malmö FF har ju en starkare historisk koppling till klassikermötet med IFK Göteborg eller Skånederbyt mot Helsingborg. I Djurgården är det förstås fajterna mot AIK och Hammarby som känns i bröstet.
Men för en utomstående är det tydligt. Malmö FF mot Djurgården har blivit årets – sportsligt – största allsvenska match. På 10-talet var det AIK som, tack vare att de oftast slutade högt i tabellen, gjorde anspråk på att vara Malmös stora utmanare. Problemet för Gnaget är att de går in i matcherna mot MFF med en så tydlig känsla av underlägsenhet.
Djurgården, som tagit över AIK:s position, har inte haft den rädslan för Malmö. Blåränderna har naturligtvis förlorat matcher mot MFF, men jag kunde inte minnas att stockholmarna de senaste tio åren noterats för en enda riktigt svag insats mot Sveriges mäktigaste förening.
Nu kom den – med ränta.
2. Haksabanovic, Vecchia eller Ali? Nej, Bolin!
Keita Kosugi har blivit hela Djurgårdens gullegris sista månaderna. Det är rimligt. Om man som helt oprövad 18-åring går in och ersätter Samuel Dahl utan att laget försvagas nämnvärt förtjänar man en upphöjd status.
Japanen har normalt sett råd att vara attack-aggressiv tack vare sin unika speed. Men i dag ställdes han mot den kanske smartaste, mest intuitivt snabbtänkta fotbollshjärnan vi sett i allsvenskan på 2000-talet. Ett uppspel från Pontus Jansson och Kosugi stötte mot Anders Christiansen som vände bort vänsterbacken med den mest utsökt luftiga förstatouchen man kan tänka sig. Lagkaptenen utnyttjade den vunna ytan på bästa sätt genom att krossa över bollen mot en ren Hugo Bolin.
Adam Ståhl var sent ute i press, kunde inte styra Bolin utåt och yttern vinklade vackert in 1-0 i bortre krysset. Det är inte de dyra nyförvärven Sead Haksabanovic, Taha Ali eller Stefano Vecchia som axlat det tunga ansvaret att ersätta Sebastian Nanasi på vänsterkanten. Det är akademiprodukten Hugo Bolin.
3. Krismöte till ingen nytta
I den 19:e minuten samlade Djurgården laget för ett spontant krismöte. Alla på Stadion förstod varför. Anders Christiansen hade just hittat en, för Djurgårdens del, oacceptabelt fri mellanyta på bortalagets vänstersida. Dansken var elektrisk och helt tillbaka i sitt gamla jag. Han gled fram, motläggs-väggade med en djurgårdare och grävde upp 2-0 i samma kryss som Bolin.
Djurgården var desperata. Trots att de hade bytt kant på Wikheim, och satt den defensivt mer löpbenägne Oscar Fallenius att hjälpa högerbacken Adam Ståhl mot Bolin/Busanello-bussen, så var det öppen gata på Malmös vänsterkant.
Men paniksnacket hjälpte inte. Bara några ögonblick senare gick Malmö till attack igen. Hugo Bolin behandlade Fallenius som luft och kom i en Kurre Hamrin-aktion längs kortlinjen. 21-åringens självförtroende sprutade ur öronen på honom. Utan att blinka trädde han, ur minimal vinkel, in bollen via Jacob Rinne vid den första stolpen. Nionde allsvenska målet för året.
3-0 efter… 22 minuter. Mot Djurgården! Herre min skapare vilken fotboll.
4. Rydström-fotboll när den är som bäst
Våren har varit en referenspunkt för det här laget. Då flög MFF fram och plöjde genom allsvenskan. IFK Norrköping krossades med 5-1. AIK skickades tillbaka till Stockholm med 0-5 i bagaget. De himmelsblå supportrarna har längtat efter något liknande från sommaren och framåt.
Nu kom den totala håll käften-insatsen. Första halvtimmen mot Djurgården var sannolikt det bästa jag sett Malmö prestera i allsvenskan den här säsongen. Inte minst med tanke på digniteten på motståndet. Och det utan sålda Sebastian Nanasi och Derek Cornelius, som nog varit lagets viktigaste spelare 2024.
Det var Rydström-fotboll när den är som allra mest beundransvärd. Fantasifull, men ändå välorganiserad. Hårt slit men med mjuka fötter. En harmonisk samklang mellan spelarna. De ser inte ut att spela fotboll i klassisk mening utan mer som att de… leker på planen. I perioder var det som om Djurgården ställdes mot ett övertaligt Malmö. I ytan mellan bortalagets backlinje och defensiva mittfält (Sabovic/Schüller) stod Christiansen, Bolin, Botheim och fiskade. Någon var alltid fri. Samtidigt vågade Pontus Jansson, Colin Rösler och de andra stå högt och aggressivt trots att Djurgården satsat stenhårt på fart (Nguen, Fallenius, Haarala, Wikheim) längst fram. Det var både modigt och framgångsrikt.
5. Stockholms blodbad – Malmö dödade väl allsvenskan?
Andra halvan av matchen gick Djurgården ner på en fembackslinje. Haris Radetinac och Miro Tenho kom in som mittbackar, Deniz Hümmet klev in i centerrollen. Malmö fick bekymmer med presspelet då och Adam Ståhl och Keita Kosugi vågade högre upp på kanterna.
Det var som att alla himmelsblå – publik som spelare – behövde tända av efter första halvlekens sinnesvidgande upplevelser.
Djurgården skapade definitivt lägen för en reducering. Att så inte skedde berodde på sanslös oskärpa och MFF-backarnas självuppoffrande attityd i eget straffområde. I stället var det Malmö, som också brände ett par hundraprocentiga lägen, som tryckte in 4-0 via skyttekungen Isaac Kiese Thelin.
Men nej, sista 45 minuterna blev trots öppen fotboll ändå något av en transportsträcka. Det man kommer bära med sig är Malmös överkörning före paus. Då en rusig hemmaklack gormade om ”Stockholms blodbad”. Och ja… känslan är väl att Malmö dödade årets allsvenska, och huvudstadens olika utmanare, med den här insatsen. Tio poängs ledning med nio omgångar kvar att spela – inte kan Djurgården (en match mindre spelad) eller några andra hämta upp det?
