”Förstod aldrig varför jag blev arg på pappa”

Charlotte Kalla nya upptäckter: Om hetsen, ångesten och oväntade avslöjandet som förklarar triumferna

Charlotte Kalla vet det inte själv när hon rullar in på elcykel till det gamla mentalsjukhuset utanför Sundsvall.

Men snart ska vad hon bara anat delvis bekräftas.

En pusselbit till varför just hon blev så bra – som kommer skapa ramaskri bland mängder av andra hoppfulla svenska idrottare.

Inför intervjun har vi bett 37-åringen välja en plats som betyder något för henne.

Nu skrattar hon.

– När ni bad om en plats med personlig anknytning och jag bland annat skulle prata om mental ohälsa tänkte jag att nu kommer de tro att det är så här jag vill att vi ska hantera problemet. Det var ju här de spärrade in folk.

Ja, här söder om Sundsvalls stadskärna invigdes mycket riktigt 1943 Sidsjöns mentalsjukhus. Under 40- och 50-talet lobotomerades omkring 700 patienter på platsen. Långt in på 60-talet fortsatte elchocksbehandlingarna.

Det var härifrån Ingvar Johansson rymde 1947 innan han sköt ihjäl två personer på ett café i närheten. Det var här inne en annan patient slog ihjäl en vårdare och skadade tre andra med ett brunnslock.

I dag är sjukhuset nedlagt och platsen förvandlad till ett lummigt bostadsområde med vårdcentral, hotell, restaurang och såväl skolor som förskolor.

En brant elcykeltur bort bor Charlotte Kalla. I skogarna häromkring springer och åker hon skidor tillsammans med sin ettårige son Alvin.

Det är här hon lever sitt nya liv.

– Här bor jag tillsammans med min familj sedan fyra år och det är faktiskt helt magiskt att vi har så mycket, bara runt husknuten. Här runt sjön går skidspåret, och om man vill kan man bara snurra runt här men jag brukar ofta söka mig upp på ”Södra” (berget). Där blir det en och annan skidtur, både när jag var aktiv och sedan jag har lagt av.

Är du inte trött på att åka skidor?

– Nej, men rullskidor har jag inte åkt sedan juni 2022.

Det är inte det enda som förändrats. Charlotte Kalla upplevs som lugnare, spontanare och mer öppen.

Som att insikterna och tryggheten landat i henne.

Skälet till att vi ses är hennes engagemang i Barnens rätt i samhället (Bris), och den nya kampanjen ”116 111 steg under september för barns rätt att må bra”. En uppmaning till alla vuxna att promenera för att sätta ljuset på problemen med psykisk ohälsa bland barn. 

Kalla har själv varit med om att välja ämne och utforma kampanjen, för det är ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat.

I sin självbiografi ”Skam den som ger sig” (skriven tillsammans med Dagens Nyheters Johan Esk och utkommen i oktober förra året) avslöjade hon hur hon under hela karriären plågades av en inre röst.

En mörk stämma som tryckte ner, väckte tvivel och fick en ung Charlotte att ofta önska att tävlingarna hon levde för skulle snöa eller ställas in på grund av kyla.

En röst så stark att en 30-årig Kalla grät på bussen på väg till det första OS-loppet i Pyeongchang 2018. ”Klarar du det”, ifrågasatte den inre rösten bara timmar innan loppet varpå Kalla från en undanskymd plats i bussen ringde och väckte sin psykolog i Sverige för att orka starta. Sedan gick hon ut och vann OS-guld i skiathlon.

Då var rösten dock långt ifrån någon ny bekantskap.

– Jag tyckte alltid det var jobbigt att få uppmärksamhet i tävlingsspåret. Om pappa till exempel hejade på kunde jag bli arg. Men jag förstod aldrig riktigt var det kom ifrån.

I boken spekulerar 37-åringen i att hon kan ha ärvt rösten från sin mamma Lena, och hennes oro att inte duga eller bli populär nog.

Nu trycker hon på en annan teori.

– Det var på något sätt att jag ändå såg hur mycket tid, engagemang och pengar pappa lade på min idrott, men att jag var så osäker på vad resultatet skulle bli i slutändan. Jag trodde inte på mig själv där ute i spåret. Det var också det som drev mig att försöka göra så bra som möjligt ifrån mig i skolan. Jag vet faktiskt inte när jag upplevde den där rösten första gången. Men det känns som att den har funnits med länge.

Samtidigt ser Kalla hur kostnaderna för, och kraven på, unga idrottare i dag bara ökar.

Hon berättar om några grannbarn i Sundsvall som börjat åka skidor. Hur pojken, som är i elvaårsåldern, har konkurrenter på tävlingar som redan springer runt i pjäxöverdrag.

– Det är såna prylar som man kanske har på världscupnivå. Varför ska man ha det redan som elvaåring? Och dessutom hade de andra massor av olika skidor, säger Kalla.

Kostnaderna har generellt ökat inom ungdomsidrotten. Hur hade du klarat dig om du växt upp idag?

– Jag vet inte. Jag är så himla tacksam över att mamma och pappa engagerade sig så mycket, och att de även fast de inte kunde något från början såg till att lära sig. Annars hade det varit jättesvårt. Jag hade kompisar i klubben som inte hade samma stöttning hemifrån och det märks ju. Det blir en enorm skillnad, och säkert ännu större i dag.

– På det sättet är det trist att längdskidåkning kräver så mycket support och förberedelser. För även om det utvecklas med skinskidor, och ibland regler om lika vallning, så kräver det ändå en viss förkunskap. 

Frågan är dock om materialet och förkunskapen ens är nödvändig? Men också vad som händer med barnen när insatserna ökar.

I sin bok berättar Kalla om hur en chockad åskådare utbrast ”hon åker ju med stålstavar” när en ung Charlotte swishade förbi och blev tvåa på junior-SM.

– Jag visste att det fanns lättare stavar men jag ville inte kräva av mamma och pappa att lägga pengar på något lättare när jag tyckte att de gamla ändå dög.

Det var inte enda gången hon lyckades, trots långt ifrån optimalt material. Första säsongen åkte hon i sin mammas tre storlekar för stora kombipjäxor och som elvaåring kände hon fortfarande inte ens till vad ett underställ var. 

– En kompis mamma frågade om jag inte heller tyckte om underställ när jag kom med långkalsonger och en polo från Ellos. Hennes dotter tyckte att de kliade, men jag hade aldrig ens hört talas om underställ.

I dag är det också materialet hon faktiskt fick – snarare än det som uteblev – som får Charlotte Kalla att skämmas.

– Jag minns hur vi skulle på ungdoms-SM första året och att Magdalena Forsberg precis börjat med ett par Adidas-brillor, och de ville jag också ha. Jag såg vad de kostade, men hade ändå mage att säga åt mina föräldrar att ”Mia (Charlottes kompis) har fått såna”. Det var jättetaskigt, för jag visste att de pengarna har vi inte. 

Kommer du ihåg vad glasögonen kostade? 

– Jag tror de kostade någonstans mellan 1200 och 1700 kronor. Och det var... Vad kan det ha varit? 2000? 2001? Nåt sånt. 

Hade Mia fått dem eller hittade du på det? 

– Nej, hon skulle nog få dem. Vi kom med såna brillor sedan, bägge två. 

Ni gjorde det sen? Du fick dem?

– Ja, jag fick dem.

Hur var det då?

– Jag visste att Cecilia och Christelle, mina småsystrar, skulle nog inte få något i den här pariteten. Det kändes jobbigt också.

Men vem ska föra ut budskapet att materialet inte är avgörande, när några av de viktigaste sponsorerna till idolerna inom skidåkningen är materialtillverkarna?

– Det är inte enkelt. När jag började åka skidor internationellt så fanns inte sociala medier heller men jag hade en idolplansch med Per Elofsson och skidmärket Fischer och ville självklart ha Fischer. Det är ingen slump att det blev mitt märke sen.

– Men det var på ett annat sätt som man blev medveten om det då, jämfört med i dag. I dag får man veta allt och det är inte bara pjäxor, skidor och stavar utan också vad man konsumerar i dryck och annan energi. Även kläder på ett helt annat sätt än vad det var. Men jag visste redan då att Elofsson också hade en massa handskar som jag ville ha. Alla hade dem.

Som vuxen elitåkare förstod Charlotte Kalla senare att hennes stora idol norskan Marit Björgen varken brydde sig om att köpa de bästa rullskidorna eller att ens införskaffa en stavslip. Men som barn och ungdom skapade materialet trots allt en stress i Charlotte.

Det, och andra konkurrenters tidiga satsningar.

– Jag hade kompisar som kom till Tärendö över sommaren och plötsligt hade de träningsdagböcker redan på högstadiet. En tjej från Umeå hade en träningsplanering som satt på kylskåpet och det kunde stressa mig. "Varför har inte jag det här? Nu känner jag att jag ligger jätteefter när hon kör så här mycket intervaller”, säger Kalla och tar en paus som för att minnas känslan ordentligt:

– Vi skulle åka ett rullskidpass tillsammans och det gick inte alls. Det var första gången jag stod på ett par rullskidor och hennes mamma cyklade med men jag såg henne inte ens. Även fast det bara var raka sträckor i Tärendö.

Hur kände du då?

– Jättemycket stress. Hon var så här snabb och vi var i början på juli. Hur ska jag kunna ta i kapp det här när jag ser hennes träningsschema? Jag har inte ett enda träningspass inplanerat. Jag kör bara när jag känner för det. Men jag försökte ändå känna mig lugn och trygg med min tränare Sven (Vinsa) och han sa att ”vi drar igång med träningen i augusti/september. Det räcker.” Han var klok, Sven.

– Men Sven tryckte också på att vi skulle ha tid att vara barn. Att inte ha de kraven på oss. Det skulle vara brännboll på helgerna om man kände för det. Eller bara spontanlek. Inte växa upp för tidigt.

Hur var det för dig?

– Han har betytt mer än vad jag anade just där och då. Han tyckte också att det var så bra att vi hade basketen. Han var bekymrad när vi hade både basket och skidor samma dag.

– Det var någon säsong som det råkade bli så när det var en ombyggnation av sporthallen. Då spelade jag basket först och så bytte jag om och kom på skidträning. Då tyckte han att det var lite mycket.

Du spelade basket länge, och har varit med i kampanjer för multiidrott. Samtidigt beskrevs det i två tal på din 30-årsfest att du var totalt talanglös i basket. Varför hade du ändå bäst träningsnärvaro i laget?

– Det var en gemenskap och det betydde allt. Det fanns också en kultur i Tärendö där basketen var den stora idrotten. Klubben ordnade också resor till Plannja Basket där vi kunde åka de 23 milen till Luleå över kvällen för att få se en slutspelsmatch i Basketligan. Det ville jag verkligen vara en del av. 

– Eller att man drog iväg till Göteborg på basketfestivalen. Det var så mycket kul som hände där, och det var även där alla mina kompisar fanns. Till skillnad mot skidåkningen fanns det en gemenskap där med mina jämnåriga.

Sveriges kanske bästa skidåkare beskriver nu till och med hur det var töntigt att åka skidor när hon var ung. 

– Det var ganska töntigt. Eller väldigt töntigt. Det var det som alla hatade på skolidrotten. 

Hur var det att ägna sig åt något så töntigt? Att tycka om något så töntigt?

– Det var som att man inte pratade så mycket om det. Jag minns inte heller att mina kompisar frågade hur jag orkade hålla på. Det fanns en acceptans ändå hos dem även fast när vi väl hade skidor på skolidrotten så var det inte så att vi åkte tillsammans. De sa precis vad de tyckte, att det var det tråkigaste man kunde göra. Men det var ändå inte att de ifrågasatte mig varför jag hade gjort det här valet. Så det var ändå skönt.

Skämdes du över att åka skidor? 

– Nej, jag gjorde ändå inte det. Eller i perioder kunde det säkert vara så men det var ändå hyfsat tidigt som jag fick acceptans. Jag var också besluten att oavsett vad andra tyckte så var det här mitt.

En avgörande punkt blev ändå när en elvaårig Charlotte Kalla ombads visa upp sin första DM-medalj för klassen. Nervös klev hon upp framför katedern, men möttes inte av hånskratt utan av uppskattning. 

– Då fick jag ett erkännande från klassen, att även fast det var något töntigt så var ändå framgång coolt. Så det gjorde nog något med mig, definitivt.

Hur var det tvärtom inom basketen, att känna att du inte var bäst? 

– Det var lite tufft när det var länsuttagningar och man skulle representera Norrbotten och det inte ens var aktuellt att jag skulle provspela. Samtidigt hade jag ändå tålmodighet. Det blir inte i år men det kanske funkar nästa år. Jag hade inte heller samma driv där.

Drivet fanns inom längdskidåkningen där farfar var den stora inspirationen. Där fanns också tävlingsdjävulen som skulle komma att bli både Charlottes fiende och vän under uppväxten. 

Hon beskriver i boken sin besvikelse när hon som åttaåring tvingades tävla runt en fotbollsplan, istället för genom skogen som de äldre tjejerna. Samt hur hon vann ett DM som elvaåring i ren ilska efter att ha känt sig orättvist behandlad av en speaker som läste upp andra favoriters namn inför start, men aldrig Charlottes. 

Men samtidigt som en ung Charlotte Kalla själv brann av iver, träningslust och tävlingsdjävul bromsade omgivningen hela tiden.

I dag tror Charlotte Kalla till och med att beslutet att inte träna mer som ung också är en stor del av hemligheten bakom hennes framgångar som vuxen.

Men hur ska den sunda rösten höras i en värld där det kanske låter bättre och mer logiskt att lyssna på en tränare som säger att nu har vi den här träningsplaneringen, spela de här stora turneringarna och tidigt vara uppe på nationell elitnivå?

Vem lyssnar på tränaren som samtidigt säger att du kanske ska ta det lite lugnt och gå och spela brännboll istället?

– Jag vet faktiskt inte hur man ska förändra det. Det är inte någon enkel nöt att knäcka. Det är ändå förväntat att man ska vara med på alla träningar för att få spela matcher, och det är sunt, men det är trist att det blir en hets för att omvärlden har så här många träningar i veckan. Jag vet faktiskt inte hur man ska lösa det.

Varför tror du att idrotten går mot en tidigare specialisering?

– Man vill göra det som ens idoler gör. Det är mycket i samhället där man ska slå igenom tidigt. Då är det naturligt att kolla på vad de bästa gör även fast det gäller att bygga sin bas från början. Men det går inte som barn att göra de här vuxna specialpassen. Det har ingen effekt om man inte har byggt grunden.

När Charlotte Kalla berättar det här vet hon inte om att allt det där hon tills nu bara anat:

Att hon hade en fördel av att inte köra för hårt för tidigt, att konkurrenternas backträning och intervaller i ung ålder inte gav något försprång som vuxna och att hennes egna mer skonsamma träningsupplägg som dessutom resulterade i en skadefri kropp istället gynnade henne.

Att det i dag till viss del är bevisat.

I oktober förra året presenterades en norsk studie på konditionsträning för unga skidåkare.

59 skidåkare i 12-årsåldern delades där in i två grupper under uppbyggnadsperioden inför en skidsäsong.

Grupp 1 tränade intervaller med hög intensitet i traditionell stil med betoning på backträning.

Grupp 2 hade lekbaserade aktiviteter med lugn intensitet kompletterat med enkel styrketräning

Som kontrollgrupp engagerades sedan också en tredje samling 12-åringar som inte åkte skidor organiserat och var mindre aktiva än de två andra grupperna under testperioden.

Alla tre grupper förde sedan träningsdagböcker under åtta veckor mellan september och november.

Vilken grupp tror du förbättrade sin kondition mest?

– Tolvåringar, har de ens mjölksyra då…, funderar Charlotte Kalla innan hon slår till med:

– Om jag ska gissa skulle jag säga de med intervaller.

Alla förbättrade sig lika mycket.

– Va? Alla?

Ja, alla.

– Även de som satt still? Jaha. Shit!

De norska forskarna bakom studien har ingen färdig förklaring till varför skidåkarna inte gynnades alls konditionsmässigt (mätt genom maximal syreupptagningsförmåga) av sin träning. Men en teori är att barnens hjärta utvecklas under puberteten på ungefär samma sätt som hos vuxna vid konditionsträning.

Alla barnens syreupptagningsförmåga förbättrades därför under testperioden, men mer träning gav inte större effekt.

Forskarna slutsats är att det därför kan vara bättre att lägga energi på att barnen har roligt och utvecklar teknik, koordination och styrka under de här tillväxtåren – än att de ägnar sig åt klassisk konditionsträning.

Att de, som Kalla redan varit inne på, helt enkelt inte ska träna som sina idoler.

Det är samtidigt slutsatser som säkerligen retar gallfeber på mängder av nuvarande och gamla hoppfulla idrottstalanger som slitit hårt i löpspår, och kanske till och med tröttnade och gav upp när tränarens ambitioner resulterade i för slitsamma och tråkiga träningsperioder.

Hur ser du nu, med den här nya kunskapen, på alla som under din uppväxt stressade dig med att köra backträning samtidigt som du hade en lugnare träningsfostran?

– Det finns roligare träningsformer när man är så ung och de unga kommer säkert tillbaka från träningen med en härligare känsla om de fått leka av sig och köra mer varierat. Det är det som stimulerar i den åldern.

Stressen var samtidigt även närvarande i den norska stressen. En av forskarnas utmaningar var nämligen att övertyga föräldrarna om att en grupp barn inte skulle få träna intervaller.

Kalla trycker också på ett värde i att se på träning och utveckling bland unga på ett annat sätt, än när vuxna ska utvecklas som idrottare. 

– Jag tror att det är bra om vuxna är med i verksamheten men att föräldrar också kanske kan engagera sig mer. Jag tror på spontanlek eller ta en utflykt till en fikastuga om man har det i närområdet. Jag tror mycket på att vara ute i naturen och upptäcka och uppleva. Oavsett om det är en skidtur på vintern eller att man går ut och plockar bär nu. Det finns så mycket träning som inte behöver flyttas in i en hall och kompletteras med uppvärmning. 

Kalla tittar sig omkring skogsgläntan.

– Det finns så mycket lekplatser här ute. I morse gick jag och Alvin omkring här och han fick prova att gå på en stig. Så smakade vi på lingon och han har fått äta jättemycket bär. Jag tänkte att om några år så kommer vi kunna springa här tillsammans. Och smaka på de sura lingonen. 

Gillade han lingonen? 

– Ja, det var galet. Har ni smakat aroniabär någon gång? Det är inte gott. Jag tänkte att "nu får han säkert ont i magen". Men han älskade det. De var i perfekt höjd att för honom att plocka.

Charlotte Kalla berättar också om en annan baksida av mer organiserad idrott tidigt. Nämligen de följdeffekter hennes föräldrars uppoffringar fick på henne.

– Det är något som jag förstått först senare. Att det kanske var därför jag kunde skämmas så mycket om det inte gick bra. Även fast jag inte kunde sätta ord på det just där och då. Att jag märkte att de engagerade sig mycket i mig och tog ledigt. Det var helger som man var iväg på skidtävling från fredag morgon till sen på söndag kväll, säger Kalla och tar ett andetag.

– Även fast jag inte kunde uttrycka det så var det någon form av stress i bakhuvudet ändå.

Många som läser din bok blir nog ändå förvånade över att du skriver att du grät på bussen på väg till OS-loppet i Sydkorea. Hur kom det sig att du inte var mer öppen med det under din karriär?

– För att jag inte ville att det skulle ta fokus. Att det skulle bli så stort. Jag ville inte att det skulle göra det till en sanning. Jag var nog lite rädd att det skulle... Då skulle han få så mycket energi att växa sig starka. Nej, jag var inte beredd att berätta det då.

Kände du att du hade bekräftat rösten på ett sätt genom att tala om den?

– Ja, verkligen. Då fick den existensberättigande. Om alla fick reda på den. Och det ville jag inte.

Det här blir samtidigt ironiskt. Att Charlotte Kalla under sin karriär ville hålla sina psykologiska utmaningar för sig själv, men att hon efter den nu jobbar dedikerat för att öppna upp samtalsklimatet kring utmaningarna.

Inte minst för att få barn att förstå att de inte är ensamma. Att det finns hjälp att få. Och att all ångest inte är negativ.

Men ironiskt är också motsättningen att Kalla plågades så mycket av rösterna, samtidigt som ångesten säkerligen också var en bidragande orsak till hennes träningsdriv och vinnarinstinkt. 

– Det var det som var så skönt på ett sätt att höra när jag pratade om det med min mentala rådgivare. Att vi ska inte ta bort den där rösten och det tror jag också var viktigt för mig att förstå. För jag trodde att vi bara ska utrota den, att den ska inte få finnas alls, men att förstå att en lagom dos av den och att man ändå kan resonera med den och hitta verktyg för hur man kan leva med den på ett bättre sätt… Det sa alla mina mentalrådgivare som jag har haft väldigt tidigt och det var skönt att kunna prata om den så. Att den ska finnas, men den ska inte köra över dig. 

När det för dig som vuxen med professionell hjälp ändå har varit en sådan utmaning att hantera den här rösten och prestationsångest och allt som kommer med den… Hur ska man hjälpa barn att förstå destruktiva tankar?

– Jag tror att det är viktigt att inge hopp. Att få dem att förstå att det finns möjlighet att förändra det men också att man kan normalisera samtal om tankar och jobbiga känslor så att de känner att de vågar visa sig sårbara. Att man som barn hamnar på en plats där man känner att det här är en vuxen som jag kan lita på, som verkligen lyssnar på mig och här kan jag känna mig trygg och lära mig att uttrycka mina tankar och känslor. Och att de vuxna orkar ha uthållighet och tålamod med det här. För det kommer inte att ske över en natt. Det kommer att behövas påminnelser, kunskap och mer kunskap.

I boken beskriver du själv en hemmiljö där problemen kanske snarare sopades under mattan. Hur har det påverkat dig som person att växa upp i den miljön? 

– Det var svårt när jag började jobba med min psykolog Thomas (Nilsson) att uttrycka eller sätta ord på de känslor och sanningar jag hade för mig själv och var de kom ifrån. Varför det var så. Men det var också så himla härligt när man började se mönster och förstå varför vissa tankar är så svåra att slå bort. Att känslor inte är farliga och att allt faktiskt är övergående. Att man ska våga stå kvar även fast det är obehagligt och vara i känslor som skam och skuld, oro och rädsla.

– Ifall man vågar vara kvar i det och försöka beskriva vad det är som har triggat dem lär man sig otroligt mycket om sig själv. Men det kommer inte av sig själv heller. Det är något man måste öva på och det är en färskvara. Även fast jag har jobbat mycket med det under karriären så måste jag fortsätta jobba med det i dag.

Det här är insikter Kalla själv önskar att hon hade fått med sig som barn.

– Om jag kunnat få den förståelsen tidigare så känns det som att jag hade varit bättre rustad för när jag slog igenom 2008. Det var så himla tidigt. Jag visste inte vem jag är. Vilken 20-åring har en solklar bild av var man ska i livet? Det hade varit skönt om det varit mer normaliserat att vara osäker då också. Då hade jag nog kunnat känna mig tryggare i att berätta om osäkerheten och visa mig sårbar.

Nu flyter orden ändå obehindrat fram mellan granarna och tallarna. Hela vägen bort till det gamla mentalsjukhuset. 

Vi tittar oss omkring igen.

– I vintras tycker jag att det var helt fantastiskt att kunna vara föräldraledig här och med de möjligheter den utrustning som finns i dag ger. Det var en vagn när jag gick hemifrån till skidspåret och där smällde jag bara på skidor på vagnen. Sedan fick jag dra min son och han sov lyckligtvis väldigt bra. Det var som en hängmatta som gjorde att han bara vaggade sig fram när jag skejtade. Då jag försökte ta mig ut så ofta jag kunde, men inte flera gånger om dagen.

För någon comeback, likt Therese Johaug, är inte aktuell. Charlotte Kalla är skidpensionär och kommer så förbli.

Men framtiden då?

Jag frågar vad som är hennes nästa mål i livet och får ett långt svar från 37-åringen om hur Alvin ska börja förskolan till våren och Charlotte själv då fortsätta studierna i beteendevetenskap. 

Sedan berättar hon om nya uppdrag kring boken och åtaganden med sponsorer kring hennes roll och kunskaper i egenskap av skidåkare. 

Men nu är det mycket skidåkning du pratar om igen och saker som du har gjort...

– Ja, vad är framåt, frågar Kalla sig själv innan hon tar en lång paus och blickar ut mot fjärran för att liksom försöka sia om vad resten av hennes liv ska handla om.

– Jag ser fram emot att lära känna Alvin ännu mer. Och följa och supporta honom. Och försöka ge honom en bra uppväxt och uppfostran.

Kanske är det också naturligt att framtidsplanerna inte är utstakade redan. För alla som någon gång haft ett ettåring hemma vet att det där med planer ofta är fullständigt lönlöst. Att allt ändå förändras från en minut till en annan.

Du som älskar ordning och reda, hur har småbarnskaoset varit?

– I dag hamnade maracasen i frysen. Jag antar att det inte kommer bli mindre saker som läggs här och där…

Du råkade lämna den där?

– Ja, för Alvin vill vara med överallt. Det har också gjort att jag av omsorg för Alvin känt att jag behöver lugna ner tempot ibland och inte planera in för mycket, och det mår jag också bra av. Jag brukar försöka att möjliggöra saker men det har också varit väldigt skönt för egen del att kunna säga nej. Både av hänsyn till honom och för att jag ska kunna vara en bra mamma. 

Har du förändrats på något sätt under det här året med Alvin? 

– Jag är mindre egoistisk. Det är han som får styra dagarna och det har varit jättehäftigt att det har varit så självklart från början. Att all oro och rädsla över hur ska jag kunna hantera det här, att det inte alltid blir som jag har tänkt mig… Att det har varit mycket enklare än vad jag hade förväntat mig. Men annars, jag vet inte. Jag är jätteglad att jag har haft de rutiner som jag hade som elitidrottare för det känns som att det är ganska mycket som är lika med den här regelbundenheten. Att fokusera på återhämtning. Så på det sättet hittar man likheter.

I boken skriver du att du alltid kände dig älskad av dina föräldrar men att de inte uttryckte sig så. Hur resonerar du i ditt eget föräldraskap kring det?

– Jag vill verkligen ta med det som mamma och pappa gav till oss. Att de alltid fanns där. Oavsett så kunde man känna den tryggheten att de ville vårt bästa. Det har varit jätteviktigt. Att förstå att deras kärleksspråk ofta har varit handling. Det vill jag ge till Alvin. Att han ska kunna lita på mig.

– Men sedan hoppas jag också på att kunna förklara för honom tidigt när man ser olika känslor hos honom. Att försöka hjälpa honom att sätta ord på det och säga att det är okej att känna sig rädd eller ledsen. Men det känns redan som att han förstår så mycket mer än vad jag själv tror och ibland är det som en period när jag önskar att jag kunde mer teckenspråk eftersom det finns så mycket frustration som säkert skulle kunna avhjälpas om man skulle kunna få någon kommunikation med honom innan språket har kommit.

Sist av allt: Den här kampanjen med Bris. Vad hoppas du att den ska leda till?

– Att öka kännedomen bland allmänheten om barn och ungas psykiska ohälsa och även kunna tipsa vuxna om hur man kan möta ett barn som inte mår bra. Att komma med konkreta råd. Sedan vill jag också öka kännedomen om Bris. Att vi finns och så här når du oss. Att visa för barn och unga att det finns vuxna som bryr sig. Det är superviktigt att de märker att vuxna vill engagera sig i deras mående.

Läs mer om kampanjen ”116 111 steg under september för barns rätt att må bra” på Bris hemsida.