Han åkte aldrig fast – ödet blev värre än så
OTTAWA. Så kom beskedet att den avlidna ryska juniorstjärnan Alexei Tjerepanov spelat dopad i flera månader.
Förvånad? Inte jag.
Lika lite som då sju ryska friidrottare stängdes av veckorna före OS i Peking.
Det tragiska är att inte ens en nittonårig hockeyspelare som Tjerepanov kan lämnas i fred i jakten på framgång.
Det här är ett problem som finns nedärvt i alla gamla östeuropeiska länder. Tränare och idrottsläkare av den gamla stammen som fortfarande anser att dopning är den enda vägen till framgång och att alla andra gör det.
Det gäller bara att inte åka fast.
Tjerepanov åkte aldrig fast. Hans öde blev värre än så.
Han sjönk i hop i båset under en seriematch med sin ryska klubb Avangard Omsk den 13 oktober. Hans hjärta gav upp.
Egentligen skulle han varit med det ryska juniorlandslaget här i Ottawa just nu och firats som en av världens största hockeytalanger.
Det skulle ha blivit hans tredje JVM och efter den här säsongen var det meningen att han skulle frälsa New York Rangers.
Jag såg honom redan i JVM i Leksand och Mora för två år sedan.
En fantastisk talang med bländande teknik och fantastisk skridskoåkning. Redan då ustågs han till turneringens bästa forward, trots att han bara var sjutton år.
Har varit skandal på skandal
Men det tragiska är att han inte borde ha idrottat överhuvudtaget.
Han hade ett medfött hjärtfel som gjorde att det inte pumpades tillräckligt blod till hjärtat. Alla förstår vad det betyder för en elitidrottare.
Jag kan tänka mig att han klagade över att han fort blev trött och hängig och att det nu så kritiserade läkarteamet i Avangard Omsk såg EPO – eller vad det nu handlade om för typ av dopning – skulle ta bort de besvären.
EPO är ju vad som drivit massor av längdskidåkare, friidrottare och cyklister i flera år. Det har varit skandal på skandal.
Men ishockey? I den här sporten har det mest handlat om anabola steroider, testosteron och nävar av av den amerikanska, efedrinberikade förkylningsmedicinen Sudafed.
NHL införde dopningskontroller häromåret, men straffet för att använda anabola är blygsamma tio matchers avstängning vid första förseelsen. Sedan växer straffet om man åker dit igen.
Men det NHL fått kritik för är att man inte testar under spelarnas uppbyggnadsperiod under somrarna, utan bara under säsong.
Nu vet inte jag hur många spelare i NHL som dopar sig.
Det är säkert en hel del, men under mina NHL-resor och snack med våra svenska NHL-stjärnor har jag inte fått intrycket att det är så särskilt vanligt.
Det är inget man pratar om i omklädningsrummen.
Dopningssynen har ändrats
Dessutom har det blivit en helt annan medvetenhet i USA och opinionen har vänt på en femkrona (femöringar finns ju inte längre).
I dag tycker till och med amerikaner att dopning är fusk. Och Kanada har varit ett av världens strängaste länder i synen på dopning, ända sedan Ben Johnson åkte fast i OS i Söul 1988.
Visst förekommer dopning i NHL – men jag kan garantera att det inte är särskilt utbrett.
Jag skulle tippa att mellan 5–10 procent dopat sig genom åren. Det är å andra sidan 5–10 procent för mycket.
I Ryssland har däremot ingen tagit tag i problemet på allvar.
Det kanske blir så nu.
Bara att det är de ryska myndigheterna själva som går ut och avslöjar Tjerepanov varit dopad visar att något har hänt.
För bara ett par år sedan hade det definitivt tystats ner.