Gonatt, Finland
Erik Niva: Vare sig Hyypiä eller Finland förtjänade detta
Finland hade elva krigare.
Ryssland hade elva fotbollsspelare.
Det blev aldrig ens en match.
Tonen var satt.
Tabloiden Iltalehti hade rubriken Kuolemanottelu, Dödsmatchen, och på paradgatan som är döpt efter Marskalk Mannerheim gick ryska huliganer till attack.
Finland var utsatt för en fotbollsinvasion. De röda horderna hade dragit in, men skulle slås tillbaka med stolthet, svett, styrka och sisu. Nya hjältar skulle kliva fram, som uppdaterade karaktärer från krigsskildringarna av Johan Runeberg och Väinö Linna.
Men – fotbollskrigarna hann aldrig fram till striden.
Det spelade ingen roll hur mycket adrenalin som pumpade runt gladiatorer som 193 centimeter Hyypiä, 193 centimeter Kallio, 189 centimeter Tihinen och 187 centimeter Pasanen.
De fick aldrig chansen att demonstrera sin tapperhet, eftersom de aldrig kom i närheten av bollen. Det fanns bara ett lag i Helsingfors. Det var inte det laget som var allra mest uppumpat på kampretorik, utan det laget som var överlägset bäst på att behandla en fotboll.
Ingen i den offensivglada kvintetten med Andrej Arsjavin, Vladimir Bystrov, Alexander Kerzhakov, Konstantin Zyrjanov och Jurij Zjirkov är ens 180 centimeter lång – ändå slet de upp gigantiska hål i det finska försvaret i stort sett när de själva ville. Det var matadorens utmanövrering av tjuren, råttans lek med katten.
Kunde blivit ännu värre
Arsjavin skarvade fram en delikat liten lyftning till Kerzhakov. 0–1.
Bystrov valsade igenom, Kerzhakov stötte in returen. 0–2.
Arsjavin spelade loss Bystrov, som i sin tur hittade en ensam Zyrjanov som promenerade in med bollen. 0–3.
Siffrorna hade kunnat bli större, utklassningen värre.
Finland hade en enda spelare med förmåga att få tag på bollen och göra något konstruktivt med den. Bisarrt nog var det den 38-årige Jari Litmanen.
Resten av laget är rätt och slätt inte tillräckligt begåvade bollspelare för att mäta sig med det här Hiddink-ryska laget, och Litmanen själv är givetvis alldeles för gammal.
För exakt fyra år sedan satt jag själv på Olympiastadion och såg en match som på många sätt var en karbonkopia av den här. Finland skulle ta chansen att hänga på täten i sin VM-kvalgrupp, men blev smärtfritt utmanövrerat av ett Holland på halvfart.
Redan då stod Sami Hyypiä i katakomberna och talade om hur han funderade på att sluta spela för landslaget. När jag nu såg honom bli hopplöst distanserad vid alla tre baklängesmål önskade jag nästan att han hade följt sin instinkt. Vare sig han eller Finland förtjänade detta.
Nu återstår bara en generationsväxling som lär blir ännu mer smärtsam än Sveriges. Litmanen är alltså 38 år gammal, Hyypiä fyller 36 i höst.
Mot Ryssland spelade även 34-årige Jääskeläinen, 34-årige Kolkka, 33-årige Johansson och de två 30-åringarna Heikkinen och Kallio. Någonstans långt därunder finns ett framgångsrikt U21-landslag, kryddat av tonårstalangerna Pukki och Dalla Valle från Sevilla respektive Liverpool. Ersättningssprånget är svårt, ändå är det bara att hoppa.
Över för den här generationen
Det är över nu för den här finländska fotbollsgenerationen, det är bara att konstatera – men det skulle ju inte sluta såhär.
När matchklockan tickade in så vibrerade Olympiastadion av ljudet från de 7–8 000 vodkajublande ryssar som tagit över arenan. Den ryska nationalsången – den mäktiga gamla Sovjet-hymnen som återinförts på Vladimir Putins order – dånade i betongen.
Elva finnar jagade förtvivlat efter en boll som de bara kom åt om motståndarna tillät dem. Direkt efter slutsignalen kom så en ny rubrik upp på Iltalehtis hemsida:
Hyvää yötä, Suomi.
God natt, Finland.
Tonen var satt.