Niva: Nästan inget lag har större kollektivt hjärta

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

OLOMOUC. Om man drabbas av en utvisning och om man hamnar i ett underläge och om man sedan lik jäkla förbannat lyckas pressa fram en seger ur förhandsfavoriten?

För många av oss är det ett fotbollsmirakel.

För det här enastående laget är det mest bara en match i mängden.

Och här satt jag och kände mig uppgiven.

Ett mål ner, en man utvisad och mer än en timme att kämpa sig igenom mot ett motstånd som är klart starkare på pappret.

För ett vanligt lag hade det varit ett halvt omöjligt läge. För det här gänget var det knappt ens en utmaning.

Hade de inte redan lyckats med en hel svit av små och stora fotbollsbragder för att ens komma hit? Och hade jag inte lärt mig någonting av att titta på?

Det finns många andra fotbollslag som har bättre passningsspel, fler stjärnor och bredare vapenarsenal. Det finns nästan inget som har ett större kollektivt hjärta.

Uppgivenhet? De har överhuvudtaget ingen aning om vad det ordet betyder. Det vi andra beskriver som ett mirakel är mest bara en vanlig match i mängden för dem.

De vill så mycket med sin fotboll – så omätbart mycket – att man ibland undrar ifall deras ambitioner riskerar att spränga sönder sidlinjerna.

De bet sig fast – tog sig tillbaka

Det sista som hände innan mästerskapståget började rulla var att Alexander Milosevic samlade ihop det svenska laget i en ring nere vid sidlinjen. Han tog det sista snacket – inte lagkaptenen Oscar Hiljemark – och när de sista stämningstangenterna skulle träffas var det inget lillfingerlirande som gällde.

Gång på gång knöt Milosevic näven och bultade sig mot hjärtat. Nu jävlar var det tid för både mandom, mod och morske män.

En knapp halvtimme senare var det som om den tiden redan hade tagit slut. Filip Helander slog bort ett uppspel, och när Alex Milosevic gjorde sitt yttersta för att reda upp situationen gjorde han helt enkelt för mycket.

En feltajmad tackling, en målchansutvisning och en matchutveckling som tycktes hopplös.

I det skedet trodde jag att jag skulle behöva skriva en text om hur kostsamt det kunde vara att gå in övertänd i ett mästerskap, men det finns så väldigt många skäl till att jag är glad att slippa.

Det kan straffa sig att hoppa in övertänd i en fotbollsmatch, absolut. Med det sagt är det ett väldigt mycket brott att gå in i den avstängd, likgiltig och negativ.

Med tio man gjorde det här svenska laget det de kunde göra, de tog den enda väg de känner till. De bet sig fast, de hängde i, de tog sig tillbaka.

Håkan Ericson matchade klokt, och spelarna anpassade sig både snabbt och skickligt till de nya förutsättningarna.

Joseph Baffo och Filip Helander överträffade sig själva som mittlås, Oscar Hiljermark och Oscar Lewicki höll uppe spelbilden och precis varenda man därutöver bidrog med det som fanns att tillgå.

En fotbollsnation i rörelse

John Guidetti? Han var John Guidetti, med allt vad det nu innebär. JG. Lite otajmad och trög under stora stycken av matchen, men alltid på plats vid fronten när han verkligen behövs. Myten, målgöraren, matchvinnaren.

Vi ska aldrig någonsin begå misstaget att försöka förvandla det här till någon sorts enmanslag – i synnerhet inte när det var hans ersättare Mikael Ishak som ordnade både motståndarutvisning och straff – men vi ska inte heller bortse ifrån att det är Guidetti som verkligen sätter pulsen i partyt.

Efter slutsignalen tog han återigen täten, ledde sitt lag ner till den gula supporterväggen och vrålade ut: ”Vi är svenska fans allihopa”.

Gensvaret var massivt, öronbedövande.

I en tid då allt fler har fått allt svårare att knyta an till det svenska herrlandslaget innebar scenen en bekräftelse på hur oerhört gärna vi vill tycka om våra landslag och fotbollen de spelar.

Drygt tusen blågula fans har redan rest ner till Tjeckien. Idag tågade från Olomoucs stadskärna, fyllde upp en halv kortsida på gamla branta Andruvstadion och levde sig igenom en fullfrontsmatch med alla sina sinnen.

Nu är de på väg tillbaka ut i kvällen, och sången studsar mellan betongväggarna medan jag skriver detta.

Såhär låter det när det finns en bragdmatch att fira. Så här ser det ut när en fotbollsnation är satt i rörelse igen.