Sommarbarnet som blev vinterkung

Sportbladets Lasse Sandlin berättar historien om Nils ”Mora-Nisse” Karlsson – Sveriges förste skidkung

Den blide kämpen ”Mora-Nisse” är död.

Tio minuter in på denna lördag, den 16 juni 2012, somnade han stilla in i kretsen av sina närmaste, dryga veckan innan han skulle ha fyllt 95.

Nils Emanuel Karlsson – Karin och Viktors­ pojke från Östnors by några kilometer öster om Mora, den by där han föddes och där han valde att bo kvar i hela sitt långa liv.

Sommarbarnet som blev vinterkung. En av våra största på skidor.

helskärm

Mora-Nisse var skidkung innan begreppet ens fanns.

Hans meritlista är lång, hans prissamling enorm: OS-guld på 50 km i S:t Moritz 1948, VM-brons på 50 km 1950, segrare i Holmenkollens 18 km och 50 km 1947 och på 50 km 1951. Lägg till detta 17 individuella, 18 lag- och två stafettguld på 30 SM-starter. Plus de, förmodligen oslagbara, nio vinsterna på tio starter i Vasaloppet. Dessutom: han bröt ALDRIG en tävling.

Landet Sverige har senare fått fram skid­åkare som haft betydligt större internationella framgångar än Mora-Nisse – men ingen har uppnått Mora-Nisses speciella position. Han blev snabbt lika populär som den samtida Gunder Hägg.

Förklaringen låg i Vasaloppet, den enskilda idrottstävling som mest av alla tilltalat det svenska kynnet och det svenska folkets fantasi.

Ibland vann han knappt – oftast mot klubbkamraten i IFK Mora, ­Anders Törnkvist.

Ibland vann han överlägset – som 1950 då han var 21 minuter och 17 sekunder före tvåan Martin Karlsson, Hofors.

Ibland efter en dramatisk omvallning – som 1945 då han efter att ha vallat om 18 km från mål låg nio minuter efter Gunnar Wärdell , Östersund men var en minut och 12 sekunder före i mål.

Förlorade på upploppet 1944

Han är fortfarande Vasaloppets meste segrare, han var Vasaloppets banchef 1961–67, han var Vasaloppets ordförande 1968–85. På tio Vasaloppsstarter 1943–53 vann han i nio – ett makalöst facit.

Enda missen kom 1944 då han på upploppet blev frånstakad av Gösta Andersson, IFK Umeå och fick nöja sig med andraplatsen, en sekund ­efter.

1952, då Skarpnäcks Sigfrid Mattsson skrällvann, var Mora-Nisse inte med. Han var sjuk.

1953 avrundade en 35-årig Mora-Nisse sin ­aktiva del av Vasaloppet. Givetvis med att vinna. Marginalen var 8.45 till tvåan Gunnar Karlsson från IFK Umeå.

Den gången fanns jag själv på plats, 9 år gammal stod jag på isen intill spåret och ­noterade löparnas passertider.

Nisses sista var mitt första, kan man säga – utan jämförelser i övrigt…

Men hur började det hela för Mora-Nisse?

I bokhyllan letar jag rätt på memoarerna I vita spår. Mora-Nisse skrev boken redan 1953 tillsammans med IB-journalisten Nils Engdahl. Den kostade då 8,75 inbunden och tack vare det vackra skyddsomslaget med ­Erik Hermanssons klassiska porträtt av ­Nisse är den lätt att hitta i hyllan.

Redan på de första raderna hittar jag det jag letar efter kärleken till naturen:

”I mina tidigaste barndomsminnen snöar det. Luften genomkorsas av oräkneliga snöflingor. De täcker marken, bildar kullar och drivor, spetsiga som vågtoppar. Och jag står inte overksam och tittar på. Raskt är jag i farten med att bygga snölyktor, snöfästningar och snögubbar.

Det påstås att jag var en livlig krabat, som mor alltid måste hålla ett öga på. Ibland fick hon lov att binda mig vid en stege, då hon skulle uträtta något på annat håll, och inte kunde ha mig under personlig kontroll. När jag kom loss blev det en väldig fart på benstumparna.

Vår stuga var inte stor, men det var fars och mors egen, och det var huvudsaken. Folket i Dalarna och i all synnerhet de som hör ­hemma i Mora socken sätter som det främsta målet, att få bo i ett hus som man själv bestämmer över, det må sedan vara hur enkelt som helst. Min far är född i Östnor i likhet med mig själv. Det är en by, som ligger 4 km från Mora köping. Min mor var från närmaste grannbyn Öna. När de gifte sig, bodde de i den så kallade Frostgården i Östnor, där jag såg dagens ljus för första gången den 25 juni 1917.”

Spelade bandy – var nära att dö

Sitt första skidlopp gjorde Nils Karlsson 1927, som representant för Bjäkenbackens folkskola i en tävling mellan Moras skolor. Med nummer 46 på bröstet åkte han till ­seger i klassen för 8-och 9-åringar. En seger med hela 37 sekunder.

På vägen hem la pappa Viktor armen runt Nisse och sa, liksom i förtroende:

”Nils, du skall lova mig att inte låta det här stiga dig åt huvudet på något vis. Kom ihåg att söka vara dig själv, och om möjligt bli uppskattad för det. Det är betydligt värdefullare.”

Och sådan var han verkligen, Nisse, de 85 år han fortsatte att leva.

Vid skidpremiären hade Nisse redan varit med om ett drama som höll på att kosta ­honom livet. Åtta år den gången. Man spelade bandy på Västerdalälvens is vid Öna, där han hade sina morföräldrar.

Nisse skulle hämta bollen som kommit längre ut än beräknat. Det hade regnat, det var vått, isen var svart – och där bollen försvunnit var det öppet vatten.

Där försvann också Nils Karlsson.

Han lyckades kravla sig upp. Men isen brast igen. Och igen. I vita spår skriver han:

”När jag var på vippen att dras ned helt och hållet hade tre av de andra pojkarna bildat en kedja och i sista minuten fått upp mig.

De tre livräddarna var Lund-Ivar, Lund-Gunnar och Bud-Bror eller som de stod skrivna i kyrkboken Ivar Lund, Gunnar Eriksson och Bror Andersson. De här pojkarna följde med mig hem till mormor och morfar.”

Sen var den bandykarriären över.

– Det är nog lugnare med skidorna, sa mor.

Vann 129 av 225 tävlingar

1944 fick han Svenska Dagbladets bragdguld för sin insats vid SM i Boden. För första gången vann då en och samme löpare samtliga tre individuella lopp. Faktum är att Mora-Nisse sex år senare i Örnsköldsvik slog den bragden genom att ta guld i allt: tre individuella distanser, tre lag och stafetten.

Åren 1941–53 ställde Mora-Nisse upp i 225 tävlingar, vann 129 av dom och var inte sämre än trea i 189.

Och sällan eller aldrig har väl en skidåkare kunnat visa upp en sådan serie som Nisse hade på sina 19 lopp 1944: 1–2–1–3–1–1-2–1–1–2–1-1-1-1-2–1–1–1–1. Näst intill oslagbar.

Vann OS fyra minuter före tvåan

Fredag 6 februari 1948 tog Nisse Karlsson sin enda olympiska medalj: guldet på femmilen i S:t Moritz-OS. Fyra minuter och 32 sekunder före en annan svensk, Harald Eriksson från Umeå.

Före spelen hade Nisse varit den store ­favoriten, men i den tunna schweiziska luften på 1 900 meters höjd tappade han tron på sig själv. Nisse var vad man kallar ”en minusvariant”. Efter en femteplats på 18 km avstod han sin givna plats i stafettlaget, och han ville helst inte starta på femmilen heller.

I boken I vita spår berättar Mora-Nisse om hur ledaren Sixtus Jansson övertalade honom:

– Nisse, du skall lyssna på vad jag nu säger. Du skall köra förståndigt, precis som du brukar ­göra, så ska du se, att det kommer att gå bra.

10-12 minus på morgonen, strålande sol, ett gnistrande skarföre. På första halvan var ­Harald Eriksson snabbast. Efter 16 km 35 sekunder före Mora.

Vid 25 km hade Sme-Harald ökat ledningen till 1.03, men sen ändrade loppet karaktär. Vid 31 km hade Nisse bara 20 sekunder upp och vid 36 km var han redan 50 sekunder ­före.

I mål stakade Nils Karlsson som olympisk femmilsmästare med en marginal på fyra och en halv minut – och skidkungen hade fått sin krona.

Slutorden denna dag lånar jag ur Sune ­Sylvéns bok Bragdguldet – och de kan inte skrivas bättre:

”Hans ställning i den svenska idrottshistorien är unik. Han var den förverkligade drömmen om den ­genomärlige toppidrottsmannen som aldrig fuskade och aldrig svek och alltid gjorde sitt bästa.

Nästan för bra för att ­vara sant, men det var det.”

Mora-Nisses själ finns för evigt i Vasaloppet.