Niva: Klubben har förtjänat ett ras rakt ner i superettan
Som det brukar heta på ett Söderstadion i motgång – vi vill se Hammarby.
Jag vill ju inte bara tänka på dårskaper på läktaren och ett spel tömt på innehåll.
Jag vill slippa fundera på vad allsvenskan egentligen ska med den här klubben till, hösten 2009.
Den tråkigaste känslan av dem alla?
Jag knallar bort från Söderstadion och har just där och just då ingen som helst längtan efter att återvända. Det är en fullständigt främmande sinnesstämning.
I de årtionden som jag gått på fotboll har jag alltid sett fram emot att komma hit, för att uppleva de sjungande, gungande läktarna och ett fotbollslag med profil och ambitioner.
Ofta i den ordningen.
Nu ser jag hur en ansiktslös pöbel draggar sin misskötta klubb och sitt meningslösa lag ännu djupare ner i mörkret och kan mest bara skaka på huvudet.
Just nu är det här en förening som gjort sig förtjänt av ett ras ner i Superettan.
Det är givetvis djupt orättvist gentemot den förkrossande majoritet av hederliga, fotbollsälskande människor som förhoppningsvis alltid kommer att utgöra Hammarbys kärna – men det är likafullt så det känns.
Hammarby sämst av bottenlagen
De fyra senaste dagarna har jag sett alla de fyra bottenlagen i allsvenskan.
Hammarby var sämst, aningen värre än Brommapojkarna.
Mot Gais saknade de både Traoré och Dahl centralt, och försökte kompensera genom att lasta mittfältet fullt i en ny sorts 4–2–3–1-formation.
De hade ingen aning om vad de skulle göra med den.
Milans gamle mästertränare Arrigo Sacchi brukade tjata om hur det maximalt skulle vara 25 meter mellan mittback och center när laget försvarade sig.
Gais följde den maximen, kröp ihop, höll laget kompakt och försvarade med nio man bakom bollen.
Mer behövdes inte för att neutralisera ner Hammarby till några fasta situationer och ett knippe ofarliga långskott.
De grönvita hade ingen som helst struktur eller systematik i offensiven.
De hade däremot oceanstora hål mellan sina försvarslinjer.
Två illustrativa sekvenser:
Ett gäller ren och skär bristfällighet.
Först tillåter ett lag som bevisligen inte lärt sig de mest elementära grunderna runt defensiva fasta att Fredrik Lundgren nickar in ett simpelt mål på bortre stolpen – och tio minuter senare släpper de till en ännu öppnare yta på exakt samma variant.
Straffen är solklar
Ett annat kretsar kring den otur som ofta grinar mot ett motvindslag.
Hammarby lyckas för en gångs skull både vinna boll i rätt läge och ställa om med mycket folk. Faktum är att de har ett sex-mot-fyra-läge, men sjabblar sedan så illa att bollen rinner hela vägen ner till hörnflaggan.
Men den går inte ur spel. I stället studsar den mot hörnpinnen, och går tillbaka ut i ett spel som vänder.
Tiotalet sekunder senare springer Igor Armas ner Pär Ericsson i eget straffområde.
Straffen är solklar, men likafullt är jag övertygad om att Martin Hansson hinner tänka både en och tre tankar innan han väl blåser.
Han har inte gjort någon särskilt bra match.
Han har varit virrig och inkonsekvent, och det är faktiskt så att oproportionerligt många domslut återigen gått emot Hammarby på Söderstadion.
Ett symboliskt viktigt beslut
Nu springer han framför den stökigaste delen av klacksektionen, och vet precis som alla vi andra vilka mekanismer som kommer att starta i samma ögonblick som straffen är utdömd.
Ändå blåser han.
Det är väldigt starkt gjort, och det är ett symboliskt viktigt beslut.
Att domare ibland är dåliga är inget problem som inte fotbollen kan leva med – men den dagen de blir för rädda för att ta obekväma beslut har vi en sport med oerhörda problem.
Jag är i alla fall glad över att vi hittills inte sjunkit ända dit.
Jag önskar bara att jag skulle ha några anledningar att känna mig lite sorgsnare över att det knappast kommer att spelas någon allsvensk fotboll på Söderstadion nästa säsong.