Frida Karlsson ger bort sina bästa år
Svensk idrott borde ha panik
Frida Karlsson ger bort sina bästa år.
Och svensk idrott borde så klart reagera med – om inte ursinne så åtminstone mild panik.
Planen att sluta vid 27 års ålder skvallrar samtidigt om den allmänna talangsjukan inom idrotten.
Frida Karlsson kommer sluta åka skidor efter säsongen 2026/27, en plan hon avslöjat för Expressen. I dag fortfarande blott 25-årige skidfenomenet har till och med fått ett SM på hemmaplan för att skapa sitt drömavslut.
Men för skidförbundet, skidsporten och hela Sverige som idrottsnation måste det ändå betecknas som sorgligt. För beslutet innebär att ingen någonsin kommer få veta hur bra Karlsson egentligen skulle ha blivit.
Det är i stället som att ta OS strävande motto – som poängen med hela elitidrotten på många sätt vilar på: ”snabbare, högre, starkare”.
Och lägga på ett ord.
Jag vill vara extremt tydlig med att det här är Frida Karlssons eget beslut. Det är hennes karriär, hennes liv och hennes framtid. Hon ska göra (ursäkta språket) vad fan hon vill.
Men jag irriteras av bristen på ifrågasättande och jag undrar om hon själv ens vet om att hon slutar innan hon kommer ha hunnit nå toppen av sin kapacitet. Jag frågar mig faktiskt om hela idrotten håller på att glömma bort det.
Ta del av det här, Frida
Ungdomsidrotten i västvärlden har professionaliserats, vilket i sin tur skapat en talangsjuka där en lovande tonåring värderas högre än en ärrad 28-åring.
Där vi går vilse i missförstånd om vad talang ens är på ett sätt som på allvar skadar svensk talangutveckling – och breddidrott.
Jag ska inte redogöra för allt det ytterligare en gång här, men det är värt att presentera några utvalda fakta kring idrottsutveckling. Om inte annat så att Frida själv får ta del av dem.
Världscupen i skidor 2024–25: Program och tv-tider
För min upplevelse är att synen på idrottslig utveckling har förskjutits. Det går att ana när vi pratar om fotbollsanfallare Viktor Gyökeres som något av en ”late bloomer” och allsvenska Gais nyckelspelare Gustav Lundgren som en ”unik fotbollshistoria”.
Detta eftersom Gyökeres nu ”först som 26-åring” slagit sig in på världsscenen på allvar. Och för att Lundgren var en multitalang i en rad sporter och så sent som 2021 spelade i division 2, för att nu ”först som 29-åring” bli en allsvensk dominant.
De beskrivs och uppfattas som undantag.
Visst går det också i Offsides utmärkta porträtt av Malmö FF:s nya guldklimp Hugo Bolin att ana en fascination över att mittfältaren alltid var minst i sina ungdomslag, sist i sin ålder att flyttas upp från U16 till U17 och även sist att därifrån sedan ta steget till U19.
Att han en säsong till och med var utlånad till division 1-laget Olympic för att först nu, efter att ett år yngre Hugo Larsson redan sålts till tyska Eintracht Frankfurt, som 21-åring verkligen slå sig in i MFF:s a-lag.
Hugo Larsson regel. Hugo Bolin undantag. Men det stämmer inte.
Trots det håller vi på att lura oss själva att alla normalt blommande spelarna är exceptionella historier.
Så, tillbaka till Frida Karlsson. För riskerna med den här missuppfattningen är värda att diskutera. Och de är flera.
En är att unga idrottare likt Hugo Bolin tror att det är för sent. Att de ser drömmen försvinna upp i U17 och tröttnar. För om vi bygger en värld där föreställningen är att det är ett mirakel att du slår igenom sent kommer vi förlora talanger.
Borde skrämma slag på idrottsrörelsen
Det finns gott om forksningstudier på framgångsrika elitidrottare som pekar i samma riktning. Att framgångar på juniornivå snarare i undantagsfall – än som regel – sedan även kan överföras på senioridrott.
I en konstateras till exempel att 89,2 procent av de som tävlat på internationell nivå som 17- och 18-åriga juniorer inte lyckades nå samma höjd som seniorer. Samtidigt hade 82 procent av de som faktiskt gjorde det som seniorer aldrig tävlat internationellt på samma nivå som juniorer.
Den aktuella studien inkluderade 38 383 idrottare som tävlat på hög juniornivå – och ytterligare 22 962 idrottare från senioreliten – från alla olympiska grenar.
En studie på italienska längd och höjdhoppare visade i sin tur att bara mellan 10-25 procent av de idrottare som var i eliten som seniorer hade varit detsamma som 16-åringar. Dessutom nådde de idrottare som blev allra mest framgångsrika sin personliga topp senare än övriga.
En sanning som spänner över idrotter.
Det är slutsatser som borde skrämma slag på snart hela den svenska idrottsrörelsen, och leda till såväl diskussioner som revolutioner på förbund efter förbund. Men även upprördhet för att inte säga raseri bland mängder av idrottstalanger och föräldrar.
Men lika oroande är också att redan etablerade elitidrottare riskerar att få en skev uppfattning av hur en idrottskarriär borde se ut.
Allt talar för det, Frida Karlsson
Ta fotbollsspelarna som exempel igen. Häromåret räknade spelarfacket Fifpro ut att Real Madrids Jude Bellingham är på väg att bli den engelska fotbollsspelare som gjort flest matcher någonsin.
Anledningen? Att mittfältaren innan han ens hade hunnit fylla 21 år redan samlat ihop 251 professionella matcher – varpå spelarfacket ville slå larm om att dagens fotbollsstjärnor spelar sönder sina kroppar redan vid en väldigt låg ålder.
Steven Gerrard hade till exempel 93 matcher innan 21, Frank Lampard 98 och David Beckham 54. Tre spelare med långa och extremt framgångsrika karriärer och som nådde sina (sett till mål) mest framgångsrika ligasäsonger vid 29, 32 respektive 28 års ålder.
Närmast bakom Bellingham fanns i Fifpros exempel förresten Wayne Rooney med 212 matcher och Michael Owen med 156 matcher innan 21 års ålder. Två underbarn som vi måste beskriva nådde sina karriärers höjdpunkter betydligt tidigare än ovan nämnda trio – sett till mål redan vid 21 respektive 19 år (en säsong Owen sedan upprepade även vid 26 års ålder).
Men spelar det någon roll då, om spelarna i dag spelar fler matcher – och det därmed innebär kortare karriärer? Vi får ju ändå se dem spela kanske lika många matcher totalt sätt ändå?
Ja, det kan jag ändå tycka. För risken är inte bara att elitidrotten vigs åt de tidigt utvecklade, utan dessutom att vi bränner ut våra elitidrottare fysiskt och mentalt redan innan de nått sin potentiella topp. Att vi därmed missar hela syftet med sporten.
Att vi aldrig får se hur långt det skulle kunna gå. Hur mycket människan kan pressa gränserna. ”Snabbare, högre, starkare”.
Det kommer definitivt bli resultatet med Frida Karlsson. Allt talar åtminstone för det.
Åldern är ingen nackdel
När alla sommarolympier, oavsett idrott, mellan 1996 och 2020 studerades fann forskare till exempel att snittåldern för en deltagare legat jämn över tid, på 27 år. Finalister var samtidigt i snitt 16 månader äldre än genomsnittet, och medaljörer en månad äldre.
Utifrån datan slog forskarna fast att den genomsnittliga toppen för en olympisk idrottare var just 27 år, Karlsson ålder när hon nu tänker lägga av. Men forskarna såg också att den ultimata prestationsåldern skiljde sig mellan olika sporter.
Hos konditionsidrottare var den högre.
Det mesta talar för att ålder inte är en nackdel – utan till och med en fördel – i konditionsidrotter. Inte minst på längre uthållighetstävlingar, likt de Frida Karlsson är allra bäst på.
När forskare undersökte resultaten mellan 1998 och 2010 i det berömda ultramaratonloppet över 100 kilometer i schweiziska Biel upptäckte de att de bästa snittiderna presterades i åldersgruppen 30-49 år för män och 30-54 år för kvinnor.
Prestationstoppen för en konditionsidrottare beskrevs i studien infinna sig mellan 30-35 år, med en flack avtappning fram till 50-årsåldern.
Studier på maratonlöpare i världsklass visar liknande tendenser. Att de snabbaste tiderna sätts av löpare mellan 25 och 35 år och att den riktiga nedgången i prestation sedan sker först efter 35.
En annan studie på ett bredare urval maraton- och halvmaratonlöpare (över 300 000 totalt) visade att nedgången i prestation bland den gruppen skedde först efter 50 år, och att tiderna där var jämförbara för alla inom åldersspannet 20-49 år.
Men skidor då? Det kanske ändå är annorlunda. Nja, mycket lite talar för det.
Förstår om hon tröttnat
När jag själv undersöker vinnarna i Holmenkollens klassiska femmil för män (den mest prestigefulla tävlingen i världscupen) är snittåldern för segrarna i de senaste 20 upplagorna 29,05 år.
En siffra som dras ner något av tre exceptionella talanger, Petter Northug (24 och 25 år vid sina segrar), Aleksandr Bolsjunov (23 och 24 år) och Per Elofsson (24 år).
Vid 13 av de 15 andra upplagorna har segraren varit 30 år eller äldre.
I damernas tio senaste tre- och femmilar på samma plats är snittåldern bland medaljörerna 29 år (just Frida Karlsson som vann redan som 21-åring drar ner snittet).
Frida Karlsson borde sett till potentiell kapacitet alltså inte sluta prestera vid 27 års ålder. Hon borde bara börja.
Samtidigt går det att förstå om hon då redan hunnit tröttna på skidlivet. På resorna, den rigorösa träningen och det ibland helt galet intensiva tävlingsprogrammet.
På drömmen som barn i dag med allt större beslutsamhet börjar följa tidigare och tidigare.
Men den förståelsen borde i så fall leda till en självrannsakan hos idrotten, om vi nu överhuvudtaget ska kunna ha kvar det där gamla OS-mottet.
Snabbare, högre, starkare.
För annars får det bli ett tillägg.
Tidigare snabbare, högre, starkare.
Delar av studierna och slutsatserna är hämtade från Patrik Brennings bok ”Så vinner vi igen”.