”Jag kan inte gå med dig mer, farsan”
Erik Niva möter Axel Björnström – lämnade läktaren och exploderade på planen
Uppdaterad 2020-10-26 | Publicerad 2020-10-24
Det är de två klubbarna som fått honom att gråta – och själv spelar han inte för någon av dem.
Sirius vänsterback Axel Björnström är supportern som sa adjö till läktaren och blev en av säsongens stora sensationer.
Nu går han in i sin personliga derbyvecka.
Inte ens tre år har gått sedan Axel Björnström behövde ta ett nästan rituellt avsked till en stor del av sitt liv. Han hade insett att det inte skulle fungera längre.
För att kunna satsa på fotbollen behövde han prioritera ner fotbollen. För att kunna lyckas på planen behövde han ta farväl av läktaren.
– Först behövde jag tänka igenom hela grejen själv. Sedan fick jag gå till pappa och säga att jag inte skulle förnya mitt årskort på Friends. ”Jag kan inte gå med dig mer, farsan. Det funkar inte.” Och där kom liksom det definitiva brottet.
Fram till den här punkten hade Axel Björnström levt sitt liv med och för AIK. Han var 22 år gammal, och han hade haft säsongsbiljett i 15 år. Men nu hade han skrivit kontrakt med Sirius. Han skulle bli allsvensk spelare – heltidsspelare – och han skulle representera en av AIK:s konkurrenter.
Ekvationen gick inte ihop. Ett led behövde skäras bort, och det fanns egentligen inget att välja på.
– På ett sätt gjorde det ont, det gjorde det. Ända fram till den här punkten var supporterskapet otroligt viktigt, en jättestor del av mitt liv och min identitet. Ibland tänkte jag mer på nästa AIK-match än på nästa match jag själv skulle spela för Vasalund. Men nu var det dags att prioritera min egen fotboll, att faktiskt låta den komma först.
Livet som professionell fotbollsspelare? Jodå, det mesta är ändå ungefär som man kan tänka sig. En match är fortfarande en match, tugget i omklädningsrummet är sig likt från lägre nivåer.
Men en sak har ändå gjort Axel Björnström lite överraskad och förbryllad. De andra spelarna i allsvenskan är egentligen inte särskilt intresserade av fotboll. I alla fall inte på samma sätt om han själv. Det är klart att de också tittar på matcher – för avkoppling, för inspiration – men de verkar aldrig ha brunnit för fotboll som spelas av andra än dem själva.
Deras väg in i sporten har varit en annan än hans egen.
Någon gick på ett par allsvenska matcher för att de fick gratisbiljetter genom pojklaget, någon annan för att han skulle vara bollpojke vid ett enstaka tillfälle. Pontus Jansson-typerna är inte regeln, utan det ganska extrema undantaget.
– När jag har frågat runt så har det varit såhär: ”Nä, jag har väl inget riktigt lag sådär”. Någon tycker kanske att det var kul med Manchester United som liten, men så mycket mer är det inte. Det är ingen som lägger ner någon energi på ett favoritlag, ingen som rycks med om de vinner eller torskar. Och det gör mig lite ställd att inte fler har haft ett större intresse. Uppenbarligen är det ju ändå väldigt många som går och tittar på allsvenskan...? Det är konstigt att de som sedan blir allsvenska spelare inte verkar finnas bland dem.
Varför är det så?
– Kanske är det för att de som lyckas är så bra så tidigt att deras egen fotboll helt tar över...? Jag vet faktiskt inte. De som spelar fotboll och de som går på fotboll verkar vara olika kategorier människor.
Gav Andreas Andersson teckning
Själv ärvde Axel Björnström sitt engagemang för AIK av sin pappa, och tillsammans började de åka in till Råsunda. På fritids gjorde han en gosedjursnalle som fick heta Ishizaki. Hemma ritade han teckningar på när AIK:are gjorde mål på Djurgården.
– Andreas Andersson bodde ganska nära oss, och när han fyllde år så gick jag och en kompis hem till honom för att ge honom en sån där teckning i födelsedagspresent. Vi knackade på för att ge honom den där teckningen, jätterädda båda två... Den föreställde typ Andreas Andersson som sparkade en boll i mål på Råsunda.
Hur tog han emot presenten?
– Han blev nog lite ställd, tror jag.
Minnena från de första åren på fotbollsläktaren sitter djupt i ”Acke”. Han kan fortfarande ge dig en ganska detaljerad redogörelse för hur det såg ut i en AIK-match mot Enköping 2003 eller Degerfors 2005.
– Starkast minns jag ändå 3–3-derbyt mot Djurgården, sommaren 2003. Jag var sju år gammal, och jag grät under matchen. Djurgården var riktigt vassa på den tiden, och ledde med 3–0. Total överkörning, och jag ville bara därifrån och hem. Många polare var djurgårdare, och eftersom jag var en så tydlig AIK:are så visste jag att det skulle bli jobbigt i skolan. Jag bara grät och grät på läktaren, men morsan tvingade kvar mig: ”Vi stannar till slutsignalen”. Och sedan kom upphämtningen.
Från början hade hela familjen årskort på Råsundas södra läktare. Mamman och storasystern följde med ibland, medan Axel Björnström och pappan alltid var där. Sedan kom tonåren och ett par säsonger på Norra Stå, innan det blev sittplats bredvid pappan på Västra.
– Men jag sökte mig fortfarande till Norra när det vankades derby. Då gick jag med polarna istället. Och den mest intressanta artikeln efteråt var alltid: ”Vilka vann läktarkampen?”. Plusbetygen till tifon, trycket, ramsorna – det var verkligen viktigt. På något sätt bidrog det väl till att jag själv kunde känna mig delaktig.
”Oddsen är verkligen mot mig”
Den egna fotbollen fanns också där hela tiden, men någon större potential såg Axel Björnström inte i sig själv. Han spelade för att det var så kul – för att han inte kunde föreställa sig en vardag utan fotboll – snarare än för att han satsade på någon sorts yrkeskarriär.
– Jag var aldrig speciellt talangfull, verkligen inte den största stjärnan i pojklaget. Pubertetstiden blev svår också, jag var alltid kort och tunn. Stadslagen och distriktslagen var så långt borta att jag inte ens funderade på dem. Men jag hade alltid störst intresse av alla; såg flest matcher av alla, engagerade mig mest av alla i fotbollen. Supernördig.
Proffsdrömmen...?
– Var svag. Så fort jag verkligen tänkte efter kände jag ju: ”Oddsen ser inte alls bra ut, oddsen är verkligen emot mig”. Egentligen trodde jag inte på det själv. Men jag slog alltid bort tanken, förnekade den liksom inför mig själv. Istället för att tänka efter och utvärdera så körde jag på, eftersom jag... Hade liksom inget annat.
Axel Björnström kommer verkligen inte från en bakgrund där möjligheterna och alternativen var få. Han är uppvuxen i en villa i Danderyd. Pappa jobbade på bank, mamma drev en egen revisionsfirma och klasskamraterna började tidigt skissa på sina studieår på olika amerikanska prestigeuniversitet.
Men inget av det där lockade Axel Björnström. Han ville spela fotboll – han ville leva fotboll – och därför fortsatte han även om förnuftet kanske sagt något annat om han nu brytt sig om att fråga.
– Det kunde slå mig själv när jag var yngre, hur jag kunde komma hem och vara riktigt jävla bitter över en förlust i någon pissmatch: ”Nu är jag så jävla trött på fotboll, så nu ska jag... Nu ska jag...”. Ja, vad skulle jag göra egentligen...? Det enda jag kunde komma på att göra för att koppla bort förlusten var att sätta mig framför tv:n och titta på en fotbollsmatch. Det fanns liksom ingen väg ur det. Jag hade inget annat i livet förutom fotbollen.
Fick ditt intresse för att titta på fotboll även dig att fortsätta spela fotboll under åren då det gick tyngre? Läktaren höll dig liksom kvar på planen...?
– Verkligen. Jag har inte riktigt tänkt på det sättet tidigare, men nu när jag reflekterar så var det nog precis så det var.
Det dröjde tills Axel Björnström var 16 år gammal innan det första lyftet kom. Hans klasslärare på fotbollsgymnasiet i Danderyd såg något i den där elden och det där drivet, och ordnade en plats i Vasalund.
Där insåg ”Acke” Björnström att han faktiskt både var ikapp och förbi spelare han tidigare betraktat som ouppnåeliga. Han blev snabbt redo för seniorfotboll, kunde faktiskt hävda sig på en nivå alldeles under eliten.
Ändå var det inte tillräckligt för att helt kasta om prioriteringarna. Även om han själv spelade i Norrettan hände det att han vädjade till sina tränare om att flytta på en träning eller en samling, så att han skulle hinna se AIK.
– Oftast fungerade det ändå ganska perfekt, för när vi spelade i Division I brukade det vara träning klockan 16. På lägre nivå var är det oftast träning klockan 19 eller så, och då hade man väl riskerat att missa någon match. Men med Vasalund kunde jag träna på Skytteholm på eftermiddagen, och sedan bara fortsätta direkt till Friends efteråt för matchen.
Från Skytteholm till Friends är det inte ens två kilometer, och Vasalund och AIK har alltid haft någon sorts mer eller mindre formaliserat samarbete. Drömmen som tidigare varit helt verklighetsfrämmande gick plötsligt att ta på.
Någon gång när AIK hade många spelare borta på landslagsuppdrag fick Axel Björnström vara med och fylla ut deras träningar. Han erbjöds en typ av provspel. Och sedan ytterligare en testperiod, den gången med större allvar. Det började pratas om kontrakt.
Han fick till och med spela en träningsmatch mot Brage i AIK-tröjan – det var Nisse Johansson, Kristoffer Olsson och Axel Björnström.
– Det är klart att det var stort, men det blev också ett sätt för mig att... komma förbi hela den där grejen. Nu var jag på en nivå där jag faktiskt kunde tävla med de här spelarna, konkurrera med dem. Då funkade det ju inte att jag gick runt och såg på dem som gudar och idoler.
Skrev på för Sirius
Att närma sig AIK blev paradoxalt nog ett sätt att koppla loss AIK. Träningarna och matcherna i svartgult hjälpte till att avmystifiera hela sammanhanget, att betrakta det mer professionellt och mindre emotionellt.
Kanske hade det kunnat bli någon sorts kontrakt med AIK, men klubben tycktes både osäker och avvaktande. När Sirius samtidigt kom in med både en smickrande övertygelse och ett konkret erbjudande blev beslutet förvånansvärt enkelt.
Och bara några månader senare var det dags att återvända till Friends Arena – inte som supporter, men som motståndarspelare.
– Pappa har förlängt sitt årskort – han går med sina polare – och jag vet ju var de platserna är. Det är klart att jag tittade upp mot dem. Men det var ändå inte så konstigt som man hade kunnat tänka sig. Det var en av grejerna som jag verkligen var spänd på: ”Hur ska det bli att spela inför den här publiken?”. Jag hade byggt upp det så mycket: ”Hur är det att vara på planen?”. Men när man väl är inne i det så tänker man förvånansvärt lite på det. Det är kanske när det ska slås en hörna eller något som man hinner tänka på det – ”jävlar, nu blåser det till här” – men så fort bollen är i spel så går det ju inte att ta in det.
Hur är det att möta AIK idag? Som Sirius-spelare har du fyra förluster på fyra matcher mot dem.
– Idag vill jag slå AIK hur mycket som helst.
Säsongen 2020 har inneburit ett stort och kraftfullt genombrottsår för Axel Björnström. Han har spelat samtliga minuter av alla Sirius allsvenska matcher – enbart Häckens försvarare Joona Toivio har ett motsvarande facit – och har dessutom piskat in elva poäng.
Delad andraplats i assistligan, förstaval som vänsterback i många allsvenska årsbästalag.
Ändå känner Axel Björnström mest bara kluvenhet när han ser tillbaka på året. För någon som såg artikeln om läktarmatchen som den viktigaste texten som överhuvudtaget publicerades efter ett derby så är pandemifotbollen inte fotboll på riktigt.
– Det har varit det tråkigaste allsvenska året någonsin. Jag borde ju tycka att det är det roligaste – det har gått bra både för mig och för laget – men jag kan ändå inte blunda för helhetsbilden. Allsvenskan utan publik är ingen jättebra produkt, Allsvenskan utan publik är ingenting. Jämför du kvaliteten på läktarna med kvaliteten på planen så är det ju helt olika nivåer. Egentligen förtjänar vi inte de publiksiffror och det publiktryck vi brukar få.
”Som en träningsmatch”
Senast Sirius spelade mot en Stockholmsklubb mötte de Hammarby hemma. Det var då de låg under med 1–0 fram till den 85:e minuten – för att sedan vända och vinna med 3–1.
– Hade den matchen spelats inför fullsatt ”Studan” så hade säkert den varit uppe i toppen som ett av mina allra lyckligaste fotbollsögonblick. Men när jag tänker tillbaka på den nu så känns det mer som att vi vann en träningsmatch. Utan publiken på plats har de på något sätt ändå inte känts... på riktigt.
Vilket är ditt lyckligaste fotbollsögonblick?
– Oj... Totalt sett är det väl när AIK vann SM-guld 2009. Jag var 14 år då, och supporterskapet var allt. Ett guld för AIK var det absolut största som fanns i hela världen.
Och på planen? Det tar ett tag innan ”Acke” Björnström kommer på vad han ska svara, och när han gör det ser han nästan lite förlägen ut.
– 2016 slog vi AIK med Vasalund på Skytteholm i den första träningsmatchen inför säsongen. Ett tag ledde vi med 5–1. Det blev 5–4 till slut, men vi vann i alla fall. Och du kan nog förstå att jag tyckte att det var stort.
”De man helst besegrar”
Det är viktigt för Björnström att betona att hans lojalitet gentemot Sirius idag är total och reservationslös. Han vill inte att det ska uppfattas som att hans supporterbakgrund på något sätt skulle göra honom mindre professionell eller mindre hängiven, utan trycker på att det snarare är tvärtom.
Färgerna må skilja sig från den ena staden till den andra, men känslorna på andra sidan sidlinjen är desamma. Och de känslorna måste respekteras, värdesättas. Att spela med något annat än 100-procentig hängivenhet vore först och främst att svika Sirius supportrar, men för Björnström vore det på något sätt även att svika sig själv som 16-åring.
– Som Sirius-spelare känner jag att jag extra gärna vill vinna över Stockholmsklubbarna. Det är dem man allra helst besegrar. Eftersom Sirius tillbringat så många år i lägre divisioner finns det ju flera generationer av Uppsala-bor som börjat hålla på en Stockholmsklubb istället, och för klubben gäller det att vända på den historien nu. Sirius ska stanna kvar i allsvenskan och vara bra under jävligt lång tid, så att de som växer upp i Uppsala nu och framöver ska ha Sirius som sin klubb på ett självklart sätt. Det är symboliskt väldigt viktigt att vinna över Stockholmsklubbarna, att visa att vi är på allvar.
”Sjukt när man tänker”
Match mot Djurgården idag, mot AIK på torsdag. Axel Björnström går in i sin alldeles personliga derbyvecka, med sina särskilda ekon från förr.
Under uppväxten var Djurgården den stora fienden för honom. Deras fans var flest i hans Danderyd – ”Hammarby existerade inte ens” – och det är fortfarande något speciellt med att se blårandigt på andra sidan planen.
– Jo, det är det ju, men... Under åren på läktarna byggde jag upp ett agg mot ganska många lag. Ta bara Kalmar... De brukade ju vara jävligt jobbiga när de kom till Råsunda. De skulle vara såna här stöddiga bönder, och Henrik Rydström personifierade det. Så honom har jag ju stått och skrikit både det ena och det andra åt – och nu står han där i omklädningsrummet som en tränare som jag tycker väldigt mycket om. Det är lite sjukt när man tänker på det.
Trots allt finns det en typ av frågor som gör Axel Björnström så defensiv att han nästan inte vill svara, och det är dem som rör hans relation till AIK idag. Bryr han sig om deras resultat? Går han på deras matcher? Blev han glad när de vann guldet 2018?
Han vill inte missuppfattas. Det är klart att vissa känslor fortfarande finns kvar någonstans långt därinne, men det påverkar absolut inte hans prestationer för Sirius. Det behöver verkligen inte finnas någon motsättning i det.
Vi gör intervjun hemma hos honom, i lägenheten där han ganska nyss flyttat in med sin sambo. Den ligger i Solna – en dryg kilometer från gamla Råsunda, en och en halv kilometer från Friends. Det är en tillfällighet, men det är inte en slump.
– Det tar inte mer än 45 minuter att köra till träningarna i Uppsala, så det är väldigt praktiskt. Men när jag skulle flytta hemifrån var det alltid någonstans på den norra sidan av Stockholm som jag skulle hamna, och jag har ju tillbringat väldigt mycket tid i Solna. Jag känner mig hemma här.
Är det orättvist att fråga om du någon gång kommer att spela i AIK?
– Förut var det såklart alltid den stora drömmen. Men som professionell fotbollsspelare vill jag maximera min karriär – och så som AIK spelar just nu så får jag ju ut mycket mer av att spela i Sirius. Mina styrkor och kvaliteter kommer mycket mer till sin rätt i sättet som vi spelar fotboll.
”Aldrig Djurgården eller Hammarby”
Vi pratar framtid ett tag. Som för alla andra allsvenska fotbollsspelare lockar såklart en utlandsvända innan åldern gör det omöjligt, men vem vet sedan hur spelplanen ser ut när det är dags att återvända?
Det som kan framstå som omöjligt idag kan vara ett alternativ i morgon, det som känns uteslutet nu kan bli verklighet då. Fast inom vissa gränser, förstås.
– Jag skulle ju aldrig kunna tänka mig att spela för Djurgården eller Hammarby.
Det är så...?! Jag trodde nästan att du skulle säga att en professionell fotbollsspelare inte kan stänga några dörrar.
– Alltså... Man ska väl kanske aldrig säga aldrig, men min ryggradskänsla och min instinkt säger ju till mig att det vore omöjligt. Att spela i Djurgården... För mig skulle det kännas som ett bedrägeri mot mig själv, det skulle kännas falskt. Det är bättre att besegra dem.