”Säkerhetsvakter har försökt hindra mig från att komma in i mitt omklädningsrum”
Erik Niva möter Quinn – första elitspelaren i världen som öppet identifierar sig som transperson
Publicerad 2020-10-11
I somras värvade allsvenska Vittsjö en välmeriterad kanadensisk mittfältare av högsta internationella klass.
Det visste vi redan då.
Idag vet vi också att Vittsjö värvade den första elitspelaren i världen som öppet identifierar sig som transperson.
Det är bara att erkänna att det här är en komplicerad intervju för mig att genomföra.
Min förkunskap är begränsad, min terminologi outvecklad. Hela tiden oroar jag mig för att snubbla på orden, att oavsiktligt använda begrepp som kan uppfattas som förolämpningar.
Framför mig sitter Quinn från det kanadensiska landslaget och allsvenska Vittsjö GIK, en mittfältare av högsta internationella klass som för en dryg månad sedan kom ut som transperson.
Förenklat uttryckt har en transperson en genusidentitet som skiljer sig från det biologiska kön de föddes med. För Quinn är exempelvis det förnamn som användes under uppväxten inte längre adekvat eller relevant. Korrekt pronomen att använda i den här texten är hen – på engelska vill Quinn vill bli tilltalad och omnämnd med antingen they eller them – och det är ögonöppnande hur svårt det faktiskt är att inte reflexmässigt säga och skriva fel av inlärd vana.
Quinn själv är dock förlåtande, skrattar mest bort mitt famlande och mitt stakande.
– Jag förstår att det kommer att göras misstag. Jag har själv gjort de där misstagen när jag har pratat med transpersoner, speciellt i början av mitt eget utforskande av mitt sociala kön. Genus är så inpräntat i våra hjärnor att inlärningskurvan är brant i början. De enda tillfällen då jag blir frustrerad är när folk inte ens bryr sig om att försöka, men min attityd mot folk som gör en medveten ansträngning är väldigt positiv.
Det var den 8 september då Quinn publicerade Instagram-inlägget som bröt ny mark för toppfotbollen. ”Att komma ut är SVÅRT”, inleddes texten, och det är klart att det hade grubblats och tvekats en del innan det skickades iväg.
– Jag hade skrivit ett par utkast, och till sist sa min partner: ”Men posta det nu bara! En så stor sak är det faktiskt inte – tryck nu bara på skicka-knappen!”.
Hur var de första minuterna efteråt?
– Jag var bara: ”Oh gosh, jag ska radera alla mina sociala medier här och nu!”.
Nu har några veckor gått, och en ny normalitet har hunnit lägga sig. Samtidigt som dagarna i lilla Vittsjö passerat i sedvanlig stillhet så har Quinn blivit den typen av globala aktualitetsperson som uppmärksammats i CNN och BBC.
– Normalt sett är jag ganska introvert, så det har varit lite överväldigande. Det har definitivt varit ett par intressanta veckor och det har utan tvekan... tickat uppåt i aktivitet på mina sociala medier, haha. På ett sätt har det varit upplyftande – att få möjligheten att ha konversationer som den här – men på ett annat sätt har det absolut även kommit en backlash. Tyvärr har folk fortfarande sina åsikter som det tycker att jag borde höra, och när det gäller något såhär personligt är det ibland svårt att bara tugga i sig det.
Quinn föddes i Toronto för 25 år sedan. Båda föräldrarna var idrottsentusiaster, och runt hörnet gick det att prova på både ishockey, baseball och basket.
Ändå blev det ganska snabbt tydligt att kärleken till fotboll var den starkaste, och i takt med att entusiasmen växte så följde utmärkelserna och framgångarna med. Det blev distriktslag, juniorlandslag, erbjudanden om att flytta över gränsen söderut för att spela.
Men närvarande genom uppväxten fanns också en malande känsla av desorienterande olust, det som med ett akademiskt ord kallas könsdysfori.
– När jag ser tillbaka på det nu – med perspektiv och utbildning – så kan jag se tillbaka på saker i min barndom som jag redan då upplevde som väldigt obekväma. Jag var en klassisk tomboy när jag växte upp, en pojkflicka, och det fanns mycket press på mig att rätta in mig i den rigida och binära uppfattningen om vad det innebär att vara flicka eller kvinna. Det var allt från hur jag klädde mig till hur jag såg ut och förde mig, och även om jag omedvetet kämpade emot så fogade jag väl tyvärr mig efter det där.
Collegetiden på Duke i amerikanska North Carolina blev på en och samma gång både den viktigaste, bästa och jobbigaste tiden i livet.
Det var där Quinn först kom i närmare kontakt med transpersoner – deras historia, deras kamp, deras vetenskapliga studier och deras terminologi. Det var där alla de motstridiga och svårbegripliga känslor som alltid funnits där började hänga ihop och bli begripliga.
– Det tog egentligen ända tills dess innan jag insåg hur jag egentligen kände, och innan jag hade utbildning, förståelse och terminologi för att uttrycka det. Det var då det verkligen hände saker med hur jag identifierade mig själv. Och till att börja med så var det en väldigt svår tid för mig. All kontakt jag tidigare haft med transpersoner gick att reducera till en punchline i en film eller någon som klätt ut sig på en maskerad. Jag hade inte introducerats för några positiva transerfarenheter, och hade en massa hemska tankar. Det var väldigt svårt att förstå var jag skulle passa in i samhället. Jag visste inte om jag hade någon plats inom idrotten, eller för den delen något utrymme på en grundläggande mänsklig nivå.
Fanns det stunder då du tvivlade på att din identitet och din fotboll skulle fungera ihop?
– Definitivt. Det fanns absolut dagar som var väldigt svåra, väldigt tuffa. ”Jag vet inte om jag kan fortsätta med det här, jag var inte om jag klarar att vara kvar i ett så könsuppdelat utrymme”. Min största skräck var att idrotten inte skulle välkomna mig, och ibland fastnade jag i sorgliga tankar: ”Det vore kanske enklare om jag bara struntade i att spela...?!”. Men vid dagens slut visste jag i hjärtat att det inte vore rätt sak att göra, det vore inte alls till gagn för fotbollens framtid. Jag älskar att spela fotboll, och kan jag dessutom bidra till att göra miljön mer inkluderande så är det en möjlighet jag måste ta.
Förra sommaren blev Sverige klart för VM-semi efter en högdramatisk kvartsfinal mot Kanada. Hedvig Lindahl räddade en straff, och Blågult klarade sedan av att hålla undan under en intensiv rödvit slutforcering.
I matchens slutskede bytte Kanada in en spelare som då fortfarande gick under namnet hen föddes med, en mittfältare som var både ung och erfaren på samma gång, med drygt 50 landskamper och ett OS-brons på meritlistan.
– Jag borde inte prata med er svenskar om det här, men... Hade vi gjorde mål på straffen hade det blivit en helt annan match. Men fotbollsmässigt var det en frustrerande upplevelse för vårt lag. Vi underpresterade både i matchen och i turneringen. Som kanadensare smakar det illa i munnen att säga VM, vi klarar liksom inte av att få till det i ett VM. Vi presterar i OS – och det är ju inte illa – men ett VM skiljer sig ändå från alla andra turneringar i världen.
När jag undrar om det fortfarande var fråga om en sorts dubbelliv på den här tiden markerar Quinn tydligt mot ordvalet – ”det anspelar på en idé om någon sorts bedrägeri från transpersoner” – men en tid efter VM-turneringen valde hen i alla fall att komma ut för sina lagkamrater i landslaget.
Ett e-mail skickades, en reaktion inväntades – och jo, det är klart att det också var lite nervöst.
– Men det blev en positiv erfarenhet som nästan blev överväldigande. Spelarna i landslaget har verkligen försökt att göra sitt bästa för att öka sin medvetenhet och bli mindre obildade på området – att bli mer uppdaterade och inkluderande – och det kommer från en så bra plats i deras hjärtan. Både spelarna och de andra på förbundet har läst på och korrigerat sina inkluderingspolicys nu.
Har fotbollen generellt fått dig att känna dig välkommen?
– Lite både och. I dag tycker jag den professionella miljön i Nordamerika på de flesta sätt är en ganska progressiv och tillåtande miljö – där många identifierar sig med LGBTQ-frågor – men när jag fortfarande spelade på college var det en match då säkerhetsvakterna försökte hindra mig från att gå ut planen efter pausvilan. Sättet jag förde mig på gjorde så att de inte tyckte att jag hörde hemma på en fotbollsplan för kvinnor, att jag inte borde tillåtas att vara där. Och även som professionell fotbollsspelare har jag stött på säkerhetsvakter som försökt hindra mig från att komma in i mitt omklädningsrum. Det har krävts att någon annan ur personalen kommit och sagt: ”Nej, släpp in dem!”. Det här är in-your-face-exempel, men det är såna stunder som har fått mig att tvivla på att fotbollen är en miljö för mig. Och än idag kan jag fortfarande känna mig väldigt isolerad, ibland blir det väldigt uppenbart att jag är den enda personen i rummet som driver de här konversationerna.
I sitt Instagram-inlägg refererade Quinn till synliga queerpersoner ”som räddade mitt liv”. Det var ord från en person som förgäves och förtvivlat letat efter förebilder – och som verkligen hittade kraft och styrka i dem när de väl visade sig.
– I media finns det inte tillräckligt många exempel på transpersoner som utmärker sig positivt inom sina karriärer – eller för den delen exempel på transpersoner som bara lever sina liv och älskas av människorna omkring dem. En av anledningarna till att jag vill vara så öppen med min identitet är att jag vill ha det här utrymmet och de här konversationerna. Jag vill flytta mätaren framåt vad gäller transinkludering både inom och utanför sporten.
Att ta på sig en sådan roll kräver både trygghet och självförtroende. Hur har du erövrat det?
– Tyvärr genom sånt som jag önskar att transpersoner inte skulle behöva gå igenom för att bygga självförtroende. Många transpersoner är forged in the flames, smidda i flammorna. Du kommer att behöva möta en kraftfull backlash varje enskild dag, och när jag först började utforska mitt sociala kön så var det super-overwhelming för mig. Över tid så anpassar du dig till sätt att hantera det, och det växer fram ett väldigt hårt skal runt dig gentemot folk som är ignoranta eller direkt elaka mot dig.
Hur tar sig den elakheten uttryck? Är det okänt folk som förolämpar dig på gatan?
– Det kan vara det, det kan vara människor som konfronterar dig på toaletten och säger: ”Du ska inte vara här, get the fuck out of here!”. Men det behöver inte vara så explicit. Det finns det som heter mikroagressioner; sättet som folk tittar på dig, sättet som folk behandlar dig när du ska betala i affären. ”Hey sir... mam... I don't know... whatever”. Det är förödmjukande. Att vara en transperson i Nordamerika är svårt, både på vardagsbasis och på en juridisk nivå. Den generella attityden är inte positiv.
Även om Quinn själv har kanadensiskt pass har hemadressen varit amerikansk under många år, och det är därför med högst personliga olustkänslor hen blickar fram mot presidentvalet i november.
– Jag känner verkligen att det är en skrämmande tid, och ifall Trump blir omvald så fasar jag för vad det skulle innebära för personer som jag själv. När det pratas om högsta domstolen i USA idag så utgår alla ifrån att det första som kommer att överges är rätten till homosexuellt äktenskap, och det vore i så fall det första steget mot att avskaffa rättigheterna för LGBTQ-personer generellt. Nyligen klubbades det igenom en lag som gjorde ingrepp i transpersoners möjligheter till sjukvård. Och till och med inom sport... I Connecticut och Idaho sätts nu lagar på plats som hindrar unga transpersoner att delta i skolidrotten, och om valet går åt helt fel hål så kommer vi få se mycket mer sånt.
Skulle du fortfarande vara bekväm med att bo i USA i så fall?
– Det är ett samtal jag skulle behöva ha med mig själv och mina närstående. Som vit har jag fortfarande många privilegier, men när lagar ändras för att skicka ut budskapet att transpersoner inte förtjänar grundläggande mänskliga rättigheter... Jag älskar verkligen Seattle och mitt lag där, men som transperson är det absolut ett övervägande jag aktivt skulle behöva göra.
På grund av pandemin är framtiden oklar för den amerikanska proffsligan NWSL, och en lång rad nordamerikanska landslagsspelare har sökt sig till Europa för att säkra speltid.
Tobin Heath och Christen Press flyttade till Manchester United, Rose Lavelle och och Sam Mewis till Manchester City, Alex Morgan till Tottenham.
Quinn hamnade i Vittsjö.
– En av mina nära lagkamrater från landslaget spelade redan här – Sabrina D'Angelo – och hon pratade varmt om kvaliteten på människorna här och om hur lätt det skulle vara socialt att komma in i laget.
Insåg du hur litet stället är?
– Det gjorde jag inte, haha. Några dagar innan jag skulle åka googlade jag, och insåg att det bodde 1600 personer i Vittsjö. Och jag bara... Okej, det här blir en annorlunda erfarenhet. Jag har aldrig bott i en stad med färre än en miljon invånare förut.
Hur har det varit?
– Kul. Intressant att uppleva ett temposkifte. Men jag tror inte att jag skulle kunna leva såhär särskilt länge – jag älskar storstaden. Fotbollsmässigt försöker jag ta mig härifrån obesegrad; sviten är sex matcher lång hittills. NWSL är en väldigt snabb, fysisk liga, men jag har verkligen blivit överraskad av hur fysiskt det är här i Sverige också. Men det har varit kul. Jag har sett många 4-4-2-uppställningar, och jag antar att det också är en del av den svenska kulturen, haha.
Eftersom vi träffas på kvällstid ses vi i Hässleholm, centralorten ett par mil söder om Vittsjö. Tanken var att vi därigenom kunna sitta på ett kvällsöppet kafé, men som på en given signal meddelar nu personalen att klockan minsann är sju och att de därför är på väg att stänga.
Vi får lov att ge oss ut på regniga gator, hasta genom mörkret mot den engelska pub som faktiskt fortfarande har öppet.
– Det är lite svårt att vänja sig, att ställa om huvudet. När vi kom tillbaka från vår match i Piteå så var klockan halv ett eller ett på natten. Jag var utsvulten, så jag försökte hitta ett ställe som var öppet dygnet runt. Haha, inte en chans. Inte ens matbutikerna var öppna, än mindre restaurangerna.
Hur har det fungerat socialt? Har lagkamraterna i Vittsjö varit öppna mot dig?
– Ja, verkligen. Och det tror jag är ett betyg på svensk kultur och hur progressiv den är. Alla har varit väldigt positiva, samtidigt som inte deras värld har stannat upp av det här. Det har inte varit något enormt omvälvande för dem – och det tycker ju jag är en bra sak. Men de har pratat med mig och berättat om hur ni har ett sånt här icke-binärt pronomen i det svenska språket.
Hen...?
– That's the one. Och jag känner mig bekväm med det, du kan gärna skriva det i den här texten. Hade jag varit svensk hade jag använt mig av det själv, men tyvärr är jag bakbunden av det engelska språkets gränser. Men flera av spelarna i Vittsjö har sagt till mig att de är glada att de har den här erfarenheten av att ha lärt känna mig, att de är övertygade om att det kommer påverka dem positivt i andra delar av deras liv, att det kommer att göra dem till bättre människor och samhällsmedborgare. Och det är ju otroligt att höra.
När den allsvenska säsongen tar slut räknar Quinn alltjämt med att återvända till NWSL och sitt OL Reign, där en av lagkamraterna heter Megan Rapinoe. Därefter är OS det stora målet, i den mån spelen verkligen går att genomföra nästa sommar.
– Fram till nu har det inte funnits någon OS-deltagare som varit en öppen transperson – men jag är säker på att transpersoner har tävlat. Jag skulle kunna namnge en, men...
Quinn skrattar. Här är det inte läge för några följdfrågor.
– Ifall jag skulle spela ett OS skulle en mer allmän publik – och en yngre publik – se att det är ett uppnåeligt mål även för en transperson. Det är möjligt, det går att göra. OS är en enorm plattform, och det är spännande och upplyftande att tänka de tankarna.
Jämfört med många andra transpersoner känner Quinn sig lyckligt lottad. Stödet har varit massivt – om än inte unisont – och karriärmässigt är framtidsutsikterna alltjämt goda.
Många andra har inte samma möjligheter, och medvetenheten hen har runt det är väldigt påtaglig.
– För mig har det varit möjligt att fortsätta utöva sporten som jag älskar, men jag tror att det här hade varit en väldigt annorlunda konversation ifall jag hade varit en transkvinna. Hade jag fått samma stöd då? Jag misstänker att svaret är nej, och ifall det är så finns det fortfarande frågor som behöver besvaras. Och det gäller även organisationer som jag själv är en del av, från NWSL till FIFA.
Och ifall du varit en transsexuell person genomgått en könskorrigering så hade diskussionen fått ytterligare en dimension.
– Ja. Och det räcker egentligen med att titta på det senaste beslutet taget mot Caster Semenya för att inse det. Ifall du inte passar in i den vita, koloniala versionen av vad det innebär att vara kvinna så blir du exkluderad. Jag tycker inte att det är rätt eller rättvist. Jag är väldigt medveten om att sättet som vi strukturerar idrott på innebär att vi separerar kvinnlig och manlig idrott – men jag tycker att sättet som vi gör det på är rotad i rasistiska och transfobiska föreställningar, och vi måste vara medvetna om de undertonerna när vi skapar idrottens regelverk och inkluderingspolicys.
Ser du en idrott organiserad och strukturerad på ett helt annat sätt i framtiden?
– Ja. Men ärligt talat vet jag inte exakt hur det skulle se ut, och du får nog börja med att titta bortom den professionella idrotten, jag tycker definitivt att fokus ska ligga på ungdomsidrotten. Hela anledningen till att vi utövar sport i unga år är så att vi ska kunna uppleva glädje, lycka och förstå våra kroppar lite bättre – och när vi fastnar i att diskutera testosteronnivåer inom professionell idrott så kommer vi bort ifrån själva kärnan.
Att prata med Quinn påminner ibland mer om att resonera med en universitetslektor än det liknar en vanlig fotbollsintervju. Språket som hen använder är ofta akademiskt, teoretiskt och laddat med begrepp som inte nödvändigtvis fått fäste bland allmänheten. Det är referenser till cispersoner, och deras position inom den rådande intersektionaliteten.
Det är inget tvivel om att privatpersonen är en sak, fotbollsspelaren en annan – men att det är transkämpen, samhällsförändraren och historieförflyttaren som får företräde just nu. Allt annat får liksom lov att vara underordnat.
– Jag hoppas på lite olika saker beroende på vilka som lyssna på min historia. Allmänheten hoppas jag först lyssnar och funderar på hur transpersoner behandlas i samhället – och sedan agerar utifrån det. Jag hoppas att de utbildar sig, att de försöker vara bättre allierade till oss.
Och utöver det...?
– Så hoppas jag verkligen att unga, vilsna, rädda transpersoner hör och ser mig, att de förstår att det finns folk som är precis som dem och som ändå kan lyckas med sina drömmar. Att de känner hopp för framtiden.
Att förmedla det hoppet kräver ganska mycket av en enskild människa. Det måste vara en befrielse att känna att du orkar göra det.
– Definitivt. Jag har hittat väldigt mycket styrka, tröst och samhörighet i förmågan att kunna identifiera hur jag känner, och varför jag gör det. Visst finns det fortfarande dåliga dagar då de negativa budskapen som når fram till mig tränger in – det jag gör är inte rätt, jag förtjänar inte en plats i samhället – men oftast känner jag mig väldigt stark i vem jag är. Så på det sättet, på ett personligt plan... Där känner jag att kampen är över, och att jag har vunnit.
Alla matcher i damallsvenskan sänds på Sportbladet Play.