Nytänkande inom turneringsstrategier

När världens bästa spelare drabbar samman med varandra som här under WSOP i Las Vegas, kommer självfallet också olika spelstilar att mötas.

”Den gamla skolan” som länge gällt bland turneringsrävar går ut på att spela tight i början av stora turneringar med långsam struktur, vänta in förstaklassbiljetter som A-K, A-Q i färg och par som 9-9 eller högre, och sedan försöka extrahera maximalt med marker ur dessa situationer. Man använder betar och höjningar för att definiera både egna och andras händer; aggressivt men i grunden sunt spel är det som kännetecknar denna approach.

Men sedan några år finns det även ”den nya skolan”, som delvis använder sig av en annan approach för att försöka bygga upp markerstapeln i början av en stor turnering. Eftersom man på de tidiga nivåerna får höga odds med spekulativa händer som små och medelhöga par samt ”suited connectors”, alltså kopplade kort i färg som till exempel 8-7 i klöver, finns det många spelare som numera inkluderar dessa bland sina starthänder.

Om de missar floppen rycker de på axlarna och lägger sig; no big deal.

Men floppar de i stället ett tvåpar eller bättre ändå, kan de plocka ut en motspelare som förälskat sig i ett par ess eller kungar och sedan inte klarar av att släppa sina kort oavsett brädan. I synnerhet gäller det sådana som gjort misstaget att slowspela sitt monsterpar före floppen, och därmed gett motspelarna en billig chans.

Man kan också, inom den nya skolan, se oortodoxt spel även med just A-A eller K-K. För några år sedan, under WPT Championship på Bellagio i Las Vegas med ett inköp på 25 000 dollar, gick James McManus tidigt i turneringen all-in på just A-A med hela stapeln – samtliga 50K framför sig, när mörkarna fortfarande var 100-200! Han dubblade upp när han fick syn från en med Q-Q, som inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att någon annan kunde spela A-A på det sättet och så tidigt.

Den nya skolan ställer dock högre krav på sina utövare.

När de spelar ett brett utbud av starthänder gör de det med mindre betar, höjningar, checkhöjningar och kontrahöjningar än vanligt, för att få sina motståndare ur balans och börja gissa i stället för att analysera. En sådan spelstil kräver inte bara goda nerver, utan också att man är bra på att läsa sin motspelare och känna på sig när han är svag.

Som sagt, det är intressant att se olika spelstilar mot varandra här under WSOP – och att notera hur pokern utvecklas vidare.

Dan Glimne