Tack och lov att det inte är vårt OS
Brenning: Invigning värdig en maktgalen kung
PARIS. Arga fransmän talar om en apokalyps, hur de blivit instängda som djur i burar och arrangerat snillrika protestaktioner.
Det är inte svårt att hitta dem här i Paris fyra dagar innan historiens kanske mest vansinniga OS-invigning.
Det borde vara lika lätt att hitta glada svenskar jublandes över att vi slipper den här galenskapen.
Vid caféet under Louis-Philippebron i början av fredagens karnevalsväg har Alexandre Zanetti, precis som alla andra dagar de senaste tio åren, precis köpt sin dagliga lunchmacka.
Planen är århundradets folkfest här om fyra dagar med en OS-invigning mitt i Paris stadskärna. Och visionen från början horder av parisare hängandes från kajkanten vid Austerlitzbron hela vägen bort till Eiffeltornet och Trocadéro när de aktiva på fredag ska färdas de sex kilometerna med båt.
Jag beställer en kaffe när Alexandre stirrar ut mot Seines påstått rena vatten.
– Ni ska vara glad att det inte är ni, säger han allvarsamt och vädrar med sin näsa i luften.
– Du kan känna det på doften. Känner du? Alla har blivit galna.
Vaknade av oväsen
Häromnatten vakande han av oväsen utanför sin lägenhet på Saint-Louise mitt i Seine-floden. När han drog upp rullgardinen nästa morgon hade polisen stängslat in hela ön.
Tills spektaklet är över tvingas han nu visa en QR-kod för att ta sig hemifrån. Under söndagen fick han inte lämna sin lägenhet överhuvudtaget.
– Det är som med Ludvig XIV. Alla dansar, men folk dör, säger han på det teatraliska sätt bara en fransman kan leverera en historisk liknelse.
Folket svalt när Ludvig XIV byggde sina palats på 1600-talet och även om jämförelsen må vara långt dragen är den ändå träffande. Inte minst med tanke på att det är flera av Ludvigs skapelser som nu ska stå kuliss under de olympiska spelen i Paris.
Vid Versailles ska ridtävlingarna hållas. Nedanför Louvren ska invigningsbåtarna passera. Men tunnelbanan stannar inte där längre.
Ska parisarna komma dit måste de hitta andra transportsätt.
Flera personer längs de avstängda gatorna beskriver hur det är som en apokalyps. Att vägarna rensats på liv och invånarna blivit instängda som djur för att turisterna snart ska komma och leka OS.
De som är positivt inställda fnyser Alexandre bara åt.
– Det är megalomani!
Redan fyra dagar före invigningen åker utryckningsfordonen skytteltrafik längs de öde gatorna samtidigt som svarta båtar med stora ljusriggar glider fram längs floden. Men den där ursprungliga visionen har redan kraftigt begränsats.
De förväntade horderna av hängande parisare har av rädsla för terrordåd förvandlats från 600 000 till 300 000 och samtliga förpassats till smala läktare med hårda plaststolar under ständig övervakning.
Alexandres blick har fastnat på läktarna och den pampiga färdvägen men han ser fortfarande bara uppoffringarna och den enorma nota som är att vänta efter spelen.
Det är svårt att klandra honom.
Planen att bryta trenden
OS är en gigantisk fest men det är i dag snarare de inbjudna än värden som har något att fira. För spelen har visat sig bara bli en värre och värre mardröm för hemmanationen.
2020 kallade tre forskare vid Oxfords universitet spelen för ”världens dyraste megaprojekt”. Snittkostnaden för ett värdskap för spelen 2007-2016 var 12 miljarder dollar (då ingår inte utgifter för infrastruktur som vägar, järnvägar och hotel som ofta kostar flera gånger så mycket) – och vartenda OS sedan 1960 har sprängt sin budget.
I snitt med 172 procent.
IOK:s plan var att bryta den trenden här i Paris. Att skapa hållbara spel som inte lämnar nationer med tomma arenor och krossade ekonomier. En beundransvärd ambition, men att stänga av sex kilometer av en stadskärna får ändå betecknas som vansinne värdigt en maktgalen kung.
– Men ni kan vara nöjda, konstaterar Alexandre igen.
I fönstret på apoteket på hans hemö Saint-Louise stirrar den röda OS-maskoten oss glatt i ögonen. Ovanför det spetsiga huvudet hänger en gul lapp med informationen om att butiken är stängd mellan den 18 och 25 juli.
Alexander får köpa sina mediciner utanför avspärrningarna. Tack och lov kan han i alla fall, till skillnad från under Ludvig XIV:s styre, fortfarande få tag på sitt dagliga bröd.
Kanske hade IOK annars ordnat med lite kakor, men de lokala krögarna beskriver samtidigt hur de bara kompenserats med smulor.
Det är nog som Alexander säger, att vi svenskar ska vara tacksamma över att våra färska OS-ansökningar inte burit någon frukt. Själv tänker jag med en nu tom kaffekopp att det här med OS inte är helt olikt att ha småbarn.
De är det roligaste som finns på hela jorden, med du mår ändå som bäst den där korta stunden när de är hos någon annan.
