Leifby: Jesus var fan inte på plats i Lille
PARIS.
Med en ”klitoris” i OS-väskan åkte jag till Lille.
Ibland måste man resa bort för att komma hem.
OS i Paris, dag 14.
Jag har en OS-väska som väcker viss uppmärksamhet.
Den tillhörde en gång i tiden roddaren Fredrik Hultén som gjorde tre olympiska spel, 1988 i Seoul, 1992 i Barcelona och 1996 i Atlanta.
Som bäst blev han sexa i scullerfyran 1996, och sommaren efter omkom han i en trafikolycka i Värmland.
Hultén var som många andra roddare en redig olympier, och jag bär varje dag väskan här i Paris för att hedra hans minne.
Hemifrån fick jag sent i natt rapporter om att WBD-gänget verkligen rodde det klassiska bordtennisdramat mot Japan i hamn, med Skånska mord-Kim, Musse och Klüftan i studion.
Skönt att vara här, även om stegen imorse var lite långsammare än tidigare dagar.
Alla tycker den ser ut som en klitoris
Det kändes nästan som att den gungande volleyboll-pressläktaren levde kvar i kroppen och jag var tvungen att lyssna på Charles Aznavour för att komma i stämning.
Jag skulle hemskt gärna springa in i en skrivande reporter från The Boston Globe innan OS är över, jag har alltid drömt om det, men mina odds att lyckas under torsdagen rusade snabbt upp till ”Kina förlorar lag-VM-finalen mot Sverige”-nivåer.
Jag blev nämligen skickad till Lille, och av alla tävlingar, alla arenor, allt som idag pågick runt om i Paris, eller i övriga världen, stod nog en handbollsmatch mellan Sverige och Frankrike lägst på The Boston Globes att-göra-lista.
Enda chansen hade väl varit om de bestämt sig för att göra ett reportage om den hårdast arbetande sportjournalisten i världen – som är från Bjärnum.
Vi ska vara glada att inte alla möbelfabriker överlevde där nere, för annars hade Johan Flinck garanterat varit kontrollant på CD Möbler.
Egentligen skämdes jag över att åka till Lille, eftersom jag inte läst Knut Ståhlbergs biografi om Charles ”Challe” de Gaulle, född i just Lille.
I min väska hade jag i alla fall en liten OS-maskot, som var en present till Radiosportens Per Kahl från en gammal bekant.
Den är röd, heter Phryge och är tänkt att föreställa en frihetsmössa, men alla tycker att den ser ut som en klitoris.
Gör den det?
Knutpunkt Paris svar på Alvesta
Vet inte, fråga någon som inte har tre ungar och har jobbat med OS i fjorton dagar, jag skulle inte känna igen en om den så kom joggandes genom korriden på hotellet där vi bor.
Till Lille tar man sig med tåg, tåget går från Gare du Nord, som knutpunkt Paris svar på Alvesta.
Man ska alltid vara försiktig med att kommentera folks utseende, hudfärg och kroppsformer, men att komma in i den stora avgångshallen är lite som att stirra rakt ner i barnens stora låda med osorterade legobitar.
Där finns alla möjliga sorter, de fyller alla olika behov, och jag hade lätt kunnat sitta där en hel dag och göra en av mina favoritsysslor.
Kolla på folk.
Nu stundade handboll i Lille och det blev en match som både gav och tog, men mest tog den.
Framförallt på hammaren, städet och stigbygeln, som också kunde varit namnet på olika anfallskombinationer i handboll.
Eller trafikplatser på Enköpingsvägen.
Bland det värsta jag upplevt på en arena
Den ombyggda, halva fotbollsarenan var ett brutalt larm från Marseljäsen och framåt, det lät ungefär som det skulle kunna låta om Luleå avgjorde en SM-final i Delfinen i sudden.
Varje gång Frankrike gjorde mål.
Bland det värsta jag upplevt på en arena, på länge, faktiskt.
I London 2012 fick jag nästan panik över hur ljudet stegrades när Mo Farah sprang för guld, och det här var på samma nivå.
Efter matchen, som om Sverige hade vunnit skulle betraktats som det största ögonblicket i svensk damhandbolls historia, gick jag ner i den mixade zonen och märkte, när jag försökte prata med folk, att jag knappt hörde någonting.
Jag måste börja skydda mina öron bättre, jag kanske inte kopplar in arbetsmiljöverket på studs men jag lovar att när jag kommer hem undersöka vilka hörselkåpor som är bäst och vilka simexperten Thomas Jansson brukar använda när han kommenterar med Roberto Vacchi.
Han var fan inte på plats i Lille
Någon klitoris till Per Kahl blev det inte heller, och jag var tvungen att stressa iväg till tåget för att ta mig hem i precis lagom tid för att inte hinna ner till beachvolley-semin vid Eiffel Vallen.
I stället drog jag mig tillbaka till våra kvarter, och jag måste säga att Sportbladets hotellbokare, reseledare och samordnare på plats, Mattias Karlsson, gjort ett utmärkt jobb.
Ibland hoppar han in och ”täcker upp” där det behövs, och härom dagen intervjuade han Serena Williams lika obehindrat som om det var ett snack med Oskarshamns gamle materialare Benny Boquist.
– Ska du hem nu, eller vad händer?
Vi bor i Le Marais och det finns nästan alltid någonting att stoppa i sig sent om kvällarna, brasserierna lyser som eldflugor på de trånga gatorna och på uteserveringarna låter alla diskussioner som att sällskapen vill reda ut vilka som var var impressionismens verkliga pionjärer.
När jag kom tillbaka stod en tanta och predikade på La place de la République, hon menade att Jesus finns med oss överallt i livet, på jobbet, i skolan, på lekplatserna.
Det är snart midnatt och det är min medborgerliga plikt som parisare att berätta för henne.
Han var fan inte på plats i Lille, i alla fall.