Alfelt: MFF måste sparka ”Rolle”
”Han saknar visioner – och fingertoppskänsla”
GÖTEBORG. MFF har två val efter 0–0 mot Halmstad.
Tro på en långsiktig utveckling av ett ihåligt lag utan struktur. Eller byt tränare, spelfilosofi och målsättning.
Borde vara ett enkelt val. För en klubb som MFF finns bara guld som mål och Roland Nilsson är inte tränaren att uppfylla kravet.
Diskuterade Roland Nilsson med gaisare i går efter matchen mot AIK och eftermälet till hans tid i Göteborgslaget är att det var Hans Gren som stod för taktik och den praktiska träningen samt att de två tillsammans skapade ett bra defensivt spel men aldrig lyckades att riktigt få till det offensiva.
Liknar situationen i MFF, frånsett de många skapade och missade chanserna. Tolv insläppta mål på 15 omgångar är bra. Tolv gjorda är uselt oavsett hur många målchanser som har skapats ur ett hyggligt bollhållande spel.
Det jag inte ser hos Roland Nilsson är visionerna och fingertoppskänslan.
Kris i ett av Sveriges största lag
Topp fyra i allsvenskan är ärligt talat inget särskilt högt satt mål för landets rikaste fotbollsklubb. Redan där ger man signaler som inte känns rätt.
När resultaten sen också uteblir är jag övertygad om att det är bättre att tidigt försöka bryta mönster hellre än att försöka värka sig ur krisen med en långsiktighet som ändå inte kommer att tillåtas bli långsiktig. Svenska klubblag kommer aldrig mer att kunna skapa framgång med ett förutbestämt taktiskt upplägg.
Malmö har vunnit en av sina tolv senaste allsvenska matcher och har dessutom slagits ut ur cupen under den tidsperioden. Om det inte är en kris för ett lag med ambitioner och Sveriges finaste arena vet jag inte vad som krävs för att ordet ska användas.
Att sparka tränare är ofta en desperat lösning men
Roland Nilsson har kört fast och jag tror inte att han kommer ur situationen oavsett hur mycket stöd som ledningen säger sig ha för honom. Redan förra säsongen var en flopp som doldes av en rad segrar mot slutet av den redan förlorade säsongen mot andra lag som inte hade något att spela för. En svit som tydligen lurade många internt i klubben.
AIK kan gå hela vägen
AIK vände 0–2 till 2–2 med mersmak mot Gais på nya gamla Ullevi. En stark vändning som åtminstone får mig att fundera på om man inte enbart ska fundera
i banorna Elfsborg, Göteborg, Kalmar och Helsingborg. AIK smyger med på lite lagom avstånd och laget har definitivt tillräckligt med kvaliteter för att kunna gå hela vägen till guld.
Bojan Djordjic har fått skit genom åren för sin kaxighet men efter paus visade han vilken fin fotbollsspelare han är när han används rätt. AIK släppte vänsterkanten, skickade in Djordjic i mitten och ”dödade” Gais inre tremannamittfält. Bojan fick mer tid än på kanten då han tvingades till ett tillslag hela tiden. Med ytorna kom passningarna som skar genom Gais försvar och öppnade för chanser.
Tillsammans med Jorge Ortiz skapade Djordjic press på Gais, men det var än en gång Iván Obolo som räddade poängen. Först med att nicka fram Martin Kayongo-Mutumba till 1–2 och sen med att själv nicka in 2–2.
Óbolo är AIK:s absolut viktigaste spelare och blir tung att ersätta ifall han försvinner i sommar men än finns inget bud på honom.
Nils-Eric Johansson som vänsterback är inget dumt alternativ alls. Betydligt mer involverad i spelet än som mittback.
Gabriel Özkan lider jag med. Han var fullständigt förkrossad efter matchen och jag förstår honom. Så ung, så lovande och så skadeförföljd. Fruktansvärt tråkigt.
Gais släppte loss en ny brasse som kan bli höstens sensation. Kreative mittfältaren Romario Pereira Sipiao. Läcker bollbehandling och ett spelsinne som hela tiden skapade ytor för honom själv. Ska ha ett kanonskott dessutom. Ännu bättre än det han prickade stolpen med.
Pär Ericsson på topp har stor potential. Wanderson vet vi vad han kan. Gais har pusselbitarna men måste lära sig att stänga matcherna. Försvaret man hade på Roland Nilssons tid är inte längre lika tätt.