Mats Wennerholm: Hockeyn – en modern show för 2000-talet
Elitserien i hockey är mer populär än fotbollsallsvenskan.
Både på tv och på läktarna.
Förvånad?
Inte det minsta.
Hockeyn har ett starkt grepp om den svenska folksjälen
Det är fartfylld fest, bekväma stolar, nyspolad is, färgsprakande dräkter.
Det är historia och tradition och ett landslag med tre kronor på bröstet.
Sveriges folkkäraste.
Hockey är modern show för 2000-talet.
Den kan vara som ett barslagsmål i en kanadensisk farmarliga till den fulländade balett på is som de gamla sovjetiska tränarna strävade efter.
Det är inte 0–0 en rå marskväll med rimfrostgaranti på en leråker
någonstans i Sverige.
Jag har själv ett förflutet som
fotbollsreporter under en tid då matcherna oftast slutade 0–0.
Ingen fotbollshatare
En tid då jag var den enda som nickade till under matchens 90 minuter och den enda spark som träffa de rätt var den från min bänkgranne.
När han skulle väcka mig och säga att slutsignalen gått.
Nu slutade hälften av årets premiärmatcher 0–0 och för mig är det bara en påminnelse om 80-talets sömnpiller.
Nu är jag ingen fotbolls hatare, men för att uppskatta det gröna fältets schack kräver jag tyngre pjäser. Som Chelsea eller Manchester United.
Den engelska ligafotbollen ligger närmast hockeyns aggressivitet och fysiska spel, men är samtidigt ljusår från vår egen allsvenska.
Det är den inhemska fotbollens problem.
Med stormatcher i stort sett varje kväll på tv:n blir kvalitetsskillnaderna avgrundsdjupa. Det är som två olika sporter.
Hockeyn har inte det problemet.
Elitserien ligger betydligt närmare toppen kvalitetsmässigt.
Dessutom är hockeyn öppnare utåt. Det är högre i tak, debattgladare och omklädningsrummen står öppna för media efter matcherna.
Inga divafasoner.
Där har fotbollen en hel del att lära om de vill komma ikapp.