Regeln är omöjlig – domarna är inte tankeläsare
HELSINGBORG. Så är det igång.
Allsvenskan.
Och handstjafset.
Jag var på en allsvensk upptaktsträff för en vecka sen där domarbasen Bosse Karlsson förklarade att bedömningen för hands är enkel. Det är avsikten som ska bestraffas.
Tror knappast att det var Ragnar Sigurdssons avsikt att stoppa Henkes lobb- eller passningsförsök med handen och det trodde faktiskt inte heller domaren Jonas Eriksson efter att ha sett situationen i repris efter matchen.
Men när det hände såg det annorlunda ut för domare Eriksson från hans position på planen och Marcus Lantz kunde sätta matchens enda mål från elvameterspunkten.
Handsregeln är allt annat än enkel. Jag har flera gånger skrivit att den nuvarande tolkningen är omöjlig eftersom den innebär att domaren måste kunna läsa spelarens tankar. Jonas Eriksson sa något liknande i går, att det var svårt att veta vad som sker inne i spelarnas huvud.
Men i går hade det inte blivit rätt även om den gamla tidens regeltolkning med att det inte skulle vara straff för arm i naturlig ställning eller arm tätt intill kroppen hade gällt.
Sigurdsson hade armen intill kroppen i en naturlig ställning, men Blåvitt drabbades ändå av en matchavgörande felaktig straff.
Det är tråkigt att älta om feldömda straffar eller straffar som inte döms, men fotbollen vinner knappast på att man blundar för tveksamheter i matchavgörande domslut.
Hands varje gång är lösningen
Vad fotbollen måste göra är att se till att dess funktionärer ges en rimlig möjlighet att åtminstone kunna döma rätt i de flesta fall. Som det är nu förvillar handsregeln alla inblandade.
Hands varje gång bollen träffar en arm eller hand är min enkla lösning.
I längden är jag övertygad om att det ger fler riktiga domslut än det är i dag när domare inte bara ska konstatera vad de har sett utan på några sekunder dessutom analysera vad de har sett. Inte ens CSI på tv är så snabba med att mäta alla vinklar och fundera ut alla tänkbara alternativa möjligheter.
Helsingborg–Göteborg var en tidig toppmatch som bjöd på spel med för årstiden ovanligt hög kvalitet. Snabbt och bra passningsspel i högt matchtempo.
Förlorande Göteborg spelade allra bäst. Pontus Wernbloom vann boll, satte igång anfall med snabba direktpass och var själv framme och avslutade några gånger. Klart bäst i Blåvitt som hade flera spelare som imponerade.
Gustav Svensson och Thomas Olsson kompletterade Wernbloom med deras stora arbetskapacitet och bollsäkra agerande. Tobias Hysén såg mycket rappare och säkrare ut än jag såg honom under hela förra säsongen.
Två topplag
Mittbackarna Mattias Bjärsmyr och Ragnar Sigurdsson kommer att vara ett av allsvenskans absolut bästa i år. Göteborg har en spelartrupp som kommer att räcka för absolut toppspel. Fast landslagsbacken Adam Johansson hade inte en av sina bästa dagar i går.
Helsingborg gav Pär Hansson chansen i mål och den chansen tog den unge målvakten.
Säker i luften och med fötterna samt snabb i reaktionen. En mycket lovande debut.
Annars var det som tidigare. HIF:s viktigaste spelare var Henrik Larsson och Marcus Lantz.
Henke serverade passningar som René Makondele och Andreas Landgren borde ha utnyttjat bättre.
Lantz malde sönder Göteborgs mittfält med sin tuffa inställning och fina bollbehandling. Lantz styrde ut Göteborg mot kanterna och tvingade fram ett inläggsspel som vållade det långa HIF-försvaret mindre bekymmer än snabba attacker med Robin Söder i mitten skulle ha gett.
Vi kan nog lugnt räkna med både Göteborg och HIF i allsvenskans absolut toppstrid den här säsongen.
Inledningen var väldigt lovande.